Den stora profetian ~Julkalender 2015~

Vi får väl se ...

OMG har jag kommenterat här än eller inte? Aja whatever.... DU ÄR IALLAFALL SÅ GAHHHHHH GALET BÄSTIG OCH AWSOME PÅ ATT SKRIVA!!!! MAN BLIR JU SÅÅÅ HIMLA AVENSJUK OCH DU HAR BARA SKRIVIT FÖRSTA KAPITLET ÄN!
Asså omr jag kommer typ dö av avensjuka innan tjugofjärde kapitlet!:3 xD

Du berättar bra. Början för mig var effektfull och satte sprak rent visuellt. Jag får en bild i huvudet och det verkar spännande. Det här blir intressant! Intressantare än den officiella kalendern. xD Det ska bli kul att få läsa nästa kapitel! c:

Hehe ... Nu måste man bara hålla upp standarden xD

EDIT:

Yaaaay! Here the chapter comes!

Efter en för Sarima oräkneligt lång tid så stannade hon äntligen. Hon såg sig omkring. Hon stog i en nästan helt cirkelrund glänta där snön var knähög. Hon såg sig tillbaka. Hur i hela världen kunde hon ha sprungit i den här snön? Hon rynkade förbryllat på pannan. Varför hade hon kommit hit, och vem hade tagit hit henne?
Jag, hördes en viskande röst runt om Sarima. Det kom blå rök från ingenstans och omringade henne, men sedan märkte hon att den kom ut från hennes bröst.
Sarima stapplade bakåt av förvåning, men röken fortsatte att komma. Den cirklade runt träden, formade symboler i luften och materialiserades till slut i mitten av gläntan till ett svävande, rökaktigt blått klot.
Sarima tog ett steg framåt. “Vem är du?”
Vet du inte det? sa rösten med ett skratt. Jag är din väktare, och därför skulle jag mer än gärna berätta mitt namn för dig om jag hade något.
“Vadå för väktare? Jag har ingen väktare! Varför har du inget namn?”
Jag skapades samma natt din mamma dog. Världsanden som hade i uppdrag att föra dig i säkerhet förgördes av människorna och av den skapades jag. Jag bor inom dig Sarima. Jag har vakat över dig sedan du var ett spädbarn. Jag är en del av dig.
“En del av mig?” Sarima visste redan då att hon inte trodde varelsen. Hon backade undan “Varför tog du mig hit?”
Jag bär en varning med mig, ett öde. Du måste fly från din by. Snart nog kommer alla att inse sanningen om dig, och om dina föräldrar.
“Vilken sanning?” Sarimas röst bröts. “Vad vet du om mina föräldrar?”
Molnet svävade runt Sarima och stannade rakt ovanför henne i luften. Ett dis verkade lägga sig över gläntan, och plötsligt så kom en kvinna utspringande ur skogen. Hon hade blont, midjelångt hår och en mössa av någon sorts ull. Hennes kläder såg ut att vara gjorda av djurhudar, men inte ren som de kläder Sarima bar utan ett skinn från ett annat sorts djur som Sarima inte kände till. Hon snubblade framåt genom gläntan och när hon vände sig mot Sarima såg hon kvinnans ansikte. Det var som att se en äldre verision av sig själv i en spegel. Kvinnan hade Sarimas svaga fräknar, trubbiga näsa, smala läppar och lysande, djupa gröna ögon. Och plötsligt insåg Sarima vem kvinnan var.
“Mamma … “
Sarima tog ett steg framåt och försökte lägga handen på sin mammas arm, men handen gick bara rakt igenom henne.
Hon är inte här. Det här är bara ett minne, ett eko från en annan tid och en annan plats. Någonting du måste se för att fullt inse ditt öde.
Kvinnan sprang fram till kanten av skogen där hon stannade bara några meter ifrån träden.
“Varför fortsätter du inte?” viskade Sarima med gråten i halsen, men sen såg hon vad hennes mamma måste ha sett. Ett stup, ett stup hon allt för väl kände igen. Klippavsatsen som ledde ner till den stora floden. Medans Sarima såg på så kom de en ny skepnad, en varelse som liknade en örn, men mycket större och mera björnliknande. Någon som aldrig sett en världsande kan aldrig föreställa sig den, för hon visste vad det var. Hon hade sett varelsens skugga i sina drömmar utan att kunna ge den ett namn, men nu kunde hon det. Sarima såg hur hennes mor lyfte upp det bylte hon visste att hon själv låg i och gav det till anden. Den tog barnet i sina klor och flög iväg. Sarima kände hur tårarna började rinna ner för hennes kinder när hon insåg vad som skulle hända. Hon hörde röster i skogen, och medans hennes mamma drog sin båge så kastade sig förföljarna ut ur skogen. Sarima kunde inte se, hon måste stoppa det, men hur stoppar man ett minne av när man själv var ett hjälplöst litet bylte? Hon tvingades att se på hennes mammas sista strid, krigets sista strid. Och sedan bleknade minnerna bort i samma blå rök som dom kommit från, och förenades med varelsen, hennes väktare.
“Vad hände sen?” begärde Sarima med gråten i halsen. “Vart tog anden mig? Min mamma … hon var en … var en … “
Hon var en alv. sade rösten bekräftande. Hustru till Kerahim, son till Megador, alvkonungen, och du, deras dotter, är bäraren av den stora profetian om människornas undergång. Du är en av alvernas barn, och du tillhör deras släkte.
Sarimas tankar gjorde uppror. Varför skulle hon tro den här varelsen? Hon visste inte vad hon skulle tro. Sarima hade just sett sin mammas död, och fått reda på att hon var bäraren av någon “profetia” om människornas undergång. Vad skulle hon tro om det?
“Jag tror dig inte” sa hon med darrande röst. “Jag är inte bärare av någon profetia, och jag vill inte orsaka människornas undergång. Dom är min familj.”
Plötsligt exploderade varelsen i ett kallt luftdrag och röken virvlade runt henne igen. Rösten ekade i hennes huvud så att det kändes som om det skulle sprängas. Förtvivlat försökte hon stänga ute ljudet och föll ner på knä med händerna för öronen. Försökte stänga ute det ljud som ändå bara ekade i hennes huvud.
Människorna är inte dina vänner skrek den. Det var dom som orsakade din familjs död. Dom kommer få reda på vem du är. Dom kommer vela döda dig, alla kommer vända sig mot dig. Du har inget val, du måste kämpa mot dom, det är ditt öde.
Rösten blev med ens mildare och Sarima ställde sig snyftande upp. Du måste lyssna på mig Sarima. Det här är din släkts ända chans till överlevnad. De gömda och de förbannade kommer att vakna på nytt, och du är den enda som kan rädda ditt släkte och förgöra förtrycket från människorna en gång för alla. Det är din enda chans. Du har inget val.
“Jag tror dig inte!” skrek Sarima och snubblade bakåt. “Min familj kommer inte överge mig, dom älskar mig!”
Det försöker du övertala dig själv. Men hur tror du egentligen de kommer reagera när de kommer på sanningen?
“Försvinn!”
Så du har valt undergång. När de överger dig, minns min varning. Det här gäller inte bara ditt liv, utan livet för alla du borde bry dig om. Bege dig till Konungarnas offerplats. Det är den enda platsen jag kan visa mig för dig igen. Minns min varning.
Och plötsligt, precis som när den kommit, så åkte varelsen in i henne igen. Sarima kände sig precis som innan allt det här hänt, men hon kände varelsens närvaro inom sig. Som en tyngd över bröstet, och hon visste att den hade varit där i hela hennes liv, hon hade bara inte tänkt på den innan.

Utan varelsens hjälp så tog det Sarima nästan tre timmar att pulsa tillbaka genom den djupa snön. När hon väl var tillbaka i byn var det mörkt och alla barnen hade gått in igen. Snöfallet hade slutat, och alla snöfigurer folket i byn gjort under dagen stod på den plats alla såg som ett torg som en utställning. Sarima drog kappan tätare omkring sig och gick hem till Wall och Simas stuga.
När hon öppnade dörren hörde hon skratten från Mina i sovrummet. Efter en hel dag utomhus i kylan så slog brasans värme mot henne som en våg. Hon hängde upp mössan på en krok och började sparka av sig skorna
“Sarima?”
Wall kom gående ut i hallen. Vid dörröppningen stannade han och såg på henne.
“Var har du varit hela dagen?”
Sarima visste inte vad hon skulle svara. Hon såg på Wall och log ett tveksamt leende.
“Förlåt, jag … hittade en ganska speciell plats.”
Wall log mot henne.
“Bara du har det roligt så.”
Inte för att Sarima tyckte att hon hade haft det så kul, men hon nickade ändå och följde efter Wall in i köket.

^^Wow, verkligen jättebra, precis som första kapitlet!

Braaaaa!

O. M. R. kdshodhgohahgaueghe SO AZUM!!!!!! Jag längtar tills imorn och nästa del!!! Du skriver så HIMLA BRAAAAAAA!!!!!!!♥

OMR, BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hej alla fina!^^

Vill bara säga att jag VERKLIGEN uppskattar era kommentarer!♥ Dom gör mig så lycklig!*snyft*♥ Ni är bäst!!♥♥

Sen vill jag bara komma här och komma och säga att ni gärna får utveckla liiiite mer om ni har lust. Alltså, jag vill kunna utvecklas för att kunna skriva så bra som möjligt, så därför skulle jag bli glad om ni gav mig lite mera detaljerade kommentarer. Jag vill gärna veta vad ni tycker är så "JÄTTEBRA!!! " med det jag skriver och vad jag borde utveckla. Skulle bli glad om ni alla bara kunde skriva någonting som jag borde öva mer på och gärna någonting som jag gör bra. Det tjänar ni på i slutändan eftersom jag då kan ge er bättre saker att läsa

Skulle vara tacksam om ni gav lite tid till att tänka igenom mitt skrivande lite grann, måste inte vara något jättelångt utan bara en liten kommentar om vad jag gör bra/dåligt

Sen får ni gärna skriva att jag är superbäst också. Det hjälper till att förstärka mitt ego, och det vet vi alla att jag är i desperat behov av

Kram♥

Jag läste kapitlet tidigare idag men har inte orkat kommentera. Px

Jag pallar inte vara sockersöt på kritik (stavfel och liknande) så du får välja att läsa spoilern eller inte. x'''D