My life gets colder [SV]

*Jag är en gummibjörn!!*

Shit, justja, jag har ju en fanfiction också!! Borde kanske skriva vidare på den! har inte gjort det på ett tag xD

Förlåt hörni! har så himla mycket andra skrivprojekt på gång just nu så den här försvinner helt enkelt lite! x) Men jag tänker INTE avsluta den här som jag har gjort med alla andra. ALDRIG! Inte nu när jag har kommit på typ ALLT som ska hända i hela fanfictionen! Jag SKA skriva vidare, om jag bara inte glömmer att jag har en fanfiction igen x)

I hope you'll like it!

5. Läxläsning och ursinniga bibliotekarier

Jag satt i biblioteket brevid Samarita och Edwin. Vi gjorde läxorna i förvandlingskonst. Jag hade nu varit på Hogwarts i exakt en vecka, och det hade varit hemskt. Överallt i korridorerna viskade folk om mig, de kastade elaka kommentarer och spridde rykten. Det enda som gjorde att jag över huvud taget stannade kvar på Hogwarts var Edwin och Samarita. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar när jag säger att man inte kan tycka synd om sig själv i deras sällskap. Dom gav mig en alldeles för skön känsla för att kunna oroa mig.
Jag ryckte till då Samaritas skål med ett högt kras slog i golvet och gick sönder. Edwin och jag skrattade medans jag lagade den med min trollstav. Våran läxa var att fortsätta öva på färgförtrollningen, en förtrollning som gjorde så att objekt ändrade färg. Formeln var depuulso, och problemet var att om man satte för liten betoning på u'et så åkte skålen iväg. Depulso är nämligen "ivägskjutarformeln". Sätter man däremot för lång betoning på u'et så spricker skålen, så det är en krånglig formel. För min del förstog jag inte varför vi skulle lära oss den. Men det klart, man har ju jättestor nytta över att kunna ändra färg på en grej ...
Jag ropade till när min skål skiftade färg och blev ljusröd. Edwin flinade åt mig. Han hade såklart redan lyckats färga sin skål till trettiotvå olika färger och nyanser, inklusive guld. Typiskt Ravenclaware ... När jag äntligen är bra på ett ämne så ska ALLTID någon av dem överglänsa mig!
"Bara för att du är så himla duktig!" fräste jag.
"Oj då!" sa Edwin och höll upp händerna för att låtsas skydda sig från min ilska. "Någon är visst lite irriterad."
"Svårt att inte vara det med er två i närheten!" muttrade jag argt.
"Hallå! Blanda inte in mig i det här!"
"Jo, blanda in henne!" protesterar Edwin med ett flin. "Ska hon vara skyldig ska jag det också!"
"Va?"
"Jag menade: Ska jag vara skyldig ska hon det också!"
"Där ser man!", flinade Samarita. "Edwin Fox är alltså inte så fullkomlig som vi alltid trott."
"Tala för dig själv! Jag är perfekt!"
"Visst!" skrattade jag och puttade ner honom på golvet.
"Silencio!" ropade Samarita och riktade trollstaven mot mig och Edwin. Det tog oss ungefär tre sekunder att fatta vad hon hade gjort innan vi kastade oss över henne, kittlade henne och överröste henne med tysta glåpord.
"Vad i hela världen håller ni på med?"
Vi vände förskräckt på oss och såg en ursinnig mister Wery, biblioteksvikarien, runda en bokhylla. Enligt min mening var har nästan värre än den vanliga bibliotekarien, som i alla fall ibland (det vill säga, nästan aldrig) lät oss komma undan med läten i biblioteket.
Jag öppnade munnen för att komma med en bra ursäkt, men skickade en mördande blick åt Samaritas håll då det fortfarande inte kom något ljud ur den. Hon skyndade sig att upphäva förtrollningen.
"Det var råttans fel Mr Wery", skyndade sig Samarita att säga.
"Råttan?"
"Ja, en jättestor! Den kröp upp i mitt knä och försökte bita mig. Awary och Edwin försökte bara få bort den ifrån mig!"
"Stämmer det?" frågade Wery mig och Edwin. Vi nickade förskräckt.
"Tror ni verkligen att jag är så korkad att jag går på det? UT UR MITT BIBLIOTEK!!" vrålade han och kastade våra tre skålar efter oss då vi rusade ut ur biblioteket. En av dom kraschade i väggen till höger om mig och jag halkade efter då jag försökte undvika porslinssplittren. Vi sprang ända upp till sjätte våningen innan vi stannade och började skratta. Alltså, jag och Edwin skrattade medans Samarita såg surt på oss.
"Råttor ... i biblioteket!" skrattade jag och drog hackigt efter andan.
"Det är faktiskt helt omöjligt!" sa Edwin mellan skrattanfallen. "Mr, Wery har satt in anti... antiråttdektorer över hela biblioteket. Det berättade han för mig förra veckan!"
"Bara för att du är bästis med alla tråkiga lärare!" muttrade Samarita surt, men kunde inte låta bli att småle lite. Vi skrattade som galningar. Eftersom vi plötsligt tycktes ha fått världens sämsta humor så tyckte vi att upplevelsen var oslagbar. Men det var bara för tillfället.

ASSÅ JAG ÄLSKAR DINA FANFICS DET ÄR HELT OTROLIGT! ♥ ♥ ♥

Tack, men helt ärligt, så bra är jag faktiskt inte x)

Schhh, du lever i en lögn Hå Snabel-a En En A xD

Jag ska absolut bevaka och följa storyn. Välskriven och rolig. Gissar att den utspelar sig under marodörtiden, eftersom Snigelhorn är lärare.

Femte kapitlet: Hahahaha! Gillar delen när Samarita ljuger om råttan! Haha! Herregud vad jag skrattade. Det var en bra nödlögn.

Jag har dock lite kritik som jag hoppas är okej att komma med.

Se den röda delen av texten:

Vi vände förskräckt på oss och såg en ursinnig mister Wery, biblioteksvikarien, runda en bokhylla. Enligt min mening var har nästan värre än den vanliga bibliotekarien, som i alla fall ibland (det vill säga, nästan aldrig) lät oss komma undan med läten i biblioteket.

Undrar om du inte menar han.

Vi vände förskräckt på oss och såg en ursinnig mister Wery, biblioteksvikarien, runda en bokhylla. Enligt min mening var han nästan värre än den vanliga bibliotekarien, som i alla fall ibland (det vill säga, nästan aldrig) lät oss komma undan med läten i biblioteket.

Se kritiken som en hjälpande hand. Jag vill bara hjälpa dig. Inte vara elak.

Välskriven som sagt och jag har nu bevakat den, så jag inte missar något.
Kram!

Jättebra!!!!!!!!

Superduperultramegagöraskitaabra som vanligt!!!

JÄTTEBÄST!!