Smutsskallarnas beskyddare

Tack så jättemycket för alla fina kommentarer, ni är bäst! ♥ Jag ska bort på begravning ons-fre så kommer inte att hinna lägga ut något kapitel förrän helgen. Här kommer i alla fall ett extra långt kapitel, hoppas att ni gillar det!
Kapitel 10
Jag tittar på en enorma klockan på väggen. Dess visare står på halv ett.
- Kom, Anthon, vi får inte missa nästa lektion! ropar jag. Jag har .. Det står att vi ska infinna oss i Stora Salen, det stod det väl inte i morse?
- Hogwarts är magiskt, Katya, svarar Anthon och vi springer uppför trapporna. De flyttar sig som tur är inte det här gången. Fyra minuter ... tre minuter kvar ..
Vi är ganska andfådda när vi kliver in i salen och ser att sorteringshatten ligger på sin pall. Bakom den, på en bänk, så står en flicka i femtonårsåldern, med blekt ansikte, brunt hår, nästan rödaktiga ögon och en smal mun. En ny elev?
- Jag har samlat er här för att sortera våran nya elev från Durmstrang - Idah Oakbranch, säger McGonagall med en malande, omänsklig röst.
Idah Oakbranch, som den nya eleven tydligen heter, kliver fram och sätter sig på pallen och tittar nedlåtande på oss. McGonagall placerar sorteringshatten på flickans huvud. Det tar bara ett ögonblick innan sorteringshatten utbrister: Slytherin!
Eleverna från Slytherinbordet applåderar ivrigt. Jag ser att Anthon från Ravenclawbordet brevid ointresserat pladdrar med en kompis brevid. Jag är däremot mer fokuserad. Det är någonting med flickan som jag definitivt inte gillar. Något obehagligt.
Jag går ensam mot lektionen i skötsel av magiska djur. Hela tiden funderar jag på flickan. Det är säkert bara en vanlig elev, försöker jag intala mig. Men hon har gått på Durmstrang, svartkonstskolan! säger en röst i mitt huvud när jag småspringer nerför den grästäckta kullen ner till halvjätten Hagrids hus, där lektionen ska hålla till. Han sitter på en stubbe med sitt yviga, gråa skägg och ler när jag kommer.
- Hur står det till, Malfoy? undrar han. Med familjen?
Jag vet inte vad jag ska tycka - bli glad för att någon utom Anthon förstår att jag inte är som mina föräldrar eller bli arg för att Hagrid lägger sig i. Jag nöjer mig med ett enkelt svar:
- Det är väl okej.
Fler och fler elever närmar sig och jag tar upp den märkliga boken Monsterboken om monster ur axelväskan. Jag stryker den försiktigt, som vi lärde oss under förra lektionen och den lugnar ner sig och börjar spinna lågt.
- Idag så ska vi ha en riktig toppenlektion, avslöjar Hagrid. Han ser riktigt ivrig ut att visa djuren.
- Som vad då? fnissar en Slytherinflicka bakom mig. Jag vänder mig om och ser att det är Michelle Parkinson.
- En lika smutsig halvblodsvarelse som dig själv, kanske? föreslår hon med ett fniss.
- Parkinson, gå till din elevhemsföreståndare med den här, säger Hagrid lugnt och ger henne en lapp. Hagrid fortsätter lektionen och nu förblir alla tysta.
- Som jag sa så ska jag visa er någonting intressant idag. Låt mig presentera Eldvinge!
En stor, bevingad fågel med fyra, fjäderklädda ben travar fram. Alla i klassen ryggar bort. Hagrid slänger åt djuret en rå köttbit som den fångar glatt i luften. Den ser ganska skräckingagande ut. Jag noterar att Parkinsons bästis är helt kritvit i ansiktet och småler för mig själv, även om jag inte är helt säker, jag heller.
- Det här är en hippogriff, berättar han. Mycket stolta djur. Miss Malfoy, skulle du vilja prova?
Jag tar tveksamt ett steg framåt. Prova vad?
- Börja med att närma dig försiktigt, buga och om Eldvinge bugar tillbaka så kan du klappa honom. Om inte - ja, det kan vi väl ta sen.
Jag går försiktigt, med ovilliga steg fram till hippogriffen och böjer mig ner. Usch, vad det här känns fånigt. Men hippogriffen bugar tillbaka och jag fortsätter långsamt framåt tills min hand nuddar Eldvinges mjuka päls.

Din fanfiction är jättebra!

Äger

Bra!

Mer än så

två tummar upp

Du skriver så himla bra! ♥ Jag längtar redan efter nästa!

Kan du skriva snart. Orkar inte vänta

Superbra!!!!!!!!