Rebecka

Superbra! (Fast hur skulle det kunna vara något annat när det är du som skriver det? )

Ah, de hoppar som i Divergent

Azum sis!!!

Min fantasi har slutat funka...

Neeeej!! Det får bara inte hända! Paniiiik! Vill du ha inspiration?

SJÄTTE KAPITLET
Jag tittar på Will. Han är kär i mig. ”Tror du vi klarar det här?” Frågar jag.
”Det är svårt. Kanske, kanske inte”, säger han.
”Men om regeringen hittade oss, hur kan vi då överleva?” Frågar jag.
”Jo, dem hittade oss och träffade dig med serumet. Sedan dödade vi dem som komm efter”, säger han.
”Dödade? Hur? Har ni några vapen?” Frågar jag.
”Ja”, säger han och vänder sig om.
När han vänder sig tillbaka. Håller han i tre pistoler.
”Hur?” Frågar jag.
”Tara”, säger han.
”Tog hon med sig mer kulor?” Frågar jag.
”Ja”, säger han.
Tara ordnar ALLT.
”Vad skulle vi göra utan Tara?” Frågar jag.
”Dö?” Frågar Will.
Jag ler.
Tara kommer in under granen.
”Rebecka du har vaknat! Vad var det för serum?” Frågar hon.
”Skräck”, säger jag.
”Åh, fy stackars dig!” Säger hon.
Jo det var hemskt. Riktigt hemskt.
Jag tittar på mina skor.
”Rebecka…?” Frågar Will efter en stund.
”Ja”, svarar jag.
”Jo, du fick ju skräck serum men vad handlade det om?” Frågar han.
”Först upplevde jag mental smärta sedan var jag… var jag tvungen att skjuta Sara”, viskar jag. Mina ögon fylls av tårar.
Will ser orolig ut och Tara medlidande.
”Men har du bara två rädslor?” Frågar Will.
”Nej, jag avbröt serumet”, säger jag.
”Hur?” Frågar Tara.
”Jag gjorde kraftigt motstånd eller något sånt”, mumlar jag.
”Okej uppslags bok”, svarar Will.
”Vadå uppslagsbok?” Frågar jag.
”Du lät som en”, säger han.
”Vadå du lät som en?” Frågar jag.
”Ja, ”Kraftigt motstånd”, säger han.
”Will humor”, suckar Tara.
Will ler snett.
Jag tittar på dom.
Det känns som att jag har fått dom att komma hit och kanske dö. Det känns som att allt är mitt fel. Som att det är mitt fel att regeringen satte upp muren. Att några av revolterna dog nu i natt att ALLT är mitt fel. Det är inte det. Jag vet det men det känns som det och känslor kan säga mer en tusen ord. Känslor är värre än det värsta slaget som finns, som någonsin kommer existera.
”Förlåt”, viskar jag.
”För vad?” Frågar Tara.
”Det, det bara känns som att jag har gjort allt att jag dödade några av revolterna att jag satte en mur mitt i staden och att det är mitt fel att ni är här”, mumlar jag.
”Men, Rebecka det är inte du”, säger Will.
Jag tittar på mina skor.

Ett högt pang ekar över skogen.
”Det är dom!” Skriker jag.
Vi får bråttom upp tar våra pistoler och springer ut.
Jag ser massor av folk från regeringen komma springande och skjuta mot oss.
”Spring”, skriker Tara.
Vi springer och skjuter blindo bakåt.
Jag springer med andan i halsen och paniken väller upp.
Jag springer djupare och djupare in i skogen.
”Här!” Skriker Will och springer upp på ett ljusgrått berg som lutar mot ljusrosa på vissa ställen.
Jag hör Tara andfått springa upp för berget.
Jag springer upp på berget. Det är inte som jag trodde att det var att berget fortsätter eller att det är ett brant stup rakt ner. Nej. En djup klyfta går tvärs genom berget.
”Vi, vi måste hoppa”, andas Tara.
Jag nickar, backar och tar sats. Jag springer mot klyftan och kastar mig över. Hela världen håller andan medans jag svävar fritt i luften. Antingen dör jag, eller kommer över.
Jag slungas framåt och landar på andra sidan. Mina knän slår emot och jag kvider. Jag tittar upp och ser Tara sväva fritt i luften.
Hon slungas likt jag framåt men är inte beredd och får precis tag i kanten.
”Tara”, säger jag och kryper försiktigt framåt till kanten och får tag i hennes hand.
”Hjälp! Hjälp!” Säger hon. Jag försöker dra upp henne men hon är för tung.
”Will! Will!” Skriker jag.
Han backar, tar sats och hoppar. Han landar bredvid mig och tar tag i Taras ena hand.
Vi drar och sliter och lyckas på något sätt hala upp henne. Hon ställer sig upp men hennes ben ger ge vika. Jag reser mig sakta och stelt upp och tittar ner för berget. Jag ser regeringens folk titta sig omkring. Dom tror antagligen att vi trillade ner för klyftan.
”Vi, vi måste antagligen skynda oss”, säger Will.
”Till vart?” Frågar Tara hest.
Ja, till vart.
”Huvudstaden”, säger Will.
”Va?” Säger hag.
”Huvudstaden”, säger han igen.
”Varför?” Frågar jag.
”Jag hörde att Anne ska åka dit idag”, säger Will.
”Bra”, säger jag.
”Men vi borde vila i natt”, säger han med en menande blick mot Tara.
Jag nickar och hjälper Will att dra ner Tara för berget.
Vi lägger försiktigt ner Tara på marken och sätter oss vid bergets fot.
Tara somnar snabbt och ligger stilla omen drar djupa, regelbundna andetag.
”Det var ganska…”, säger Will.
”Ganska?” Frågar jag.
”Ganska… ganska, farofyllt”, säger han.
”Det menar du inte”, säger jag.
Will ler försiktigt och fixerar mig.
Han tittar på mig länge, länge. Efter ett tag ser jag hur hans ögon trycks ihop och hur hans andetag blir regelbundna. Hans huvud trillar ner på min axel och jag lutar mitt huvud mot hans. Mina ögon är tunga som bly och stängs sakta.


Jag slår upp ögonen och blinkar.
”Huvudstaden”, mumlar jag och reser mig.
Jag smyger fram till Tara och ruskar henne försiktigt. Hon blinkar.
”Vad är det”, mumlar hon sömnigt.
”Huvudstaden”, säger jag.
Vid ordet sätter hon sig upp.
”Bra”, säger jag och går bort till Will och väcker honom.
”Huvudstaden”, säger jag och han reser sig.
Efter skogen finns ett staket som ramar in huvudstaden. Om vi tar oss dit är vi på god väg.
Vi börjar gå mota staketet.
Efter ett bra tag ser vi det.
”Vi är framme!” Flämtar Tara.
”Ja”, säger Will.
Vi går fram till det.
”Jag klättrar först”, säger Will.
Han stoppar in foten bland metall stängerna och häver sig upp.
Tara gör likadant och sist jag.
”De måste ha fällor”, säger Will.
Jag nickar och skjuter mot marken.
Marken börjar skaka och en stor klyfta dyker sakta upp.
Vi går sakta fram till klyftan.
”Vi får hoppa igen”, säger jag.
Tara blir vit i ansiktet.
”Du klarar det”, säger Will.
Hon nickar och sväljer.
”Rebecka du först”, säger Will.
”Okej”, säger jag tonlöst.
Jag backar. Tar sats och springer mot stupet.
Jag slungas mot andra sidan och landar hårt på marken.
Jag reser mig upp och tecknar åt Tara att hoppa.
Hon är blekare en ett lakan.
Hon backar, tar sats och hoppar.
Hon landar med en hög duns bredvid mig.
”Du klarade det!” Säger jag.
Hon nickar stumt och reser sig.
Will kommer flygande och landar bredvid oss.
Vi börjar försiktigt gå inåt mot stadshuset.
”Tyst”, säger jag.
Tara och Will stannar upp precis bredvid mig.
Jag spetsar öronen. Ett susande som från havet kommer sakta, sakta närmare.
”Spring!” Skriker Tara.
Jag hinner precis se en enorm våg komma forsande.
Jag springer i ren panik men vågen är snabbare. Den sliter tag i oss och drar bort oss.
Jag känner Wills arm bredvid mig och jag hugger tag i den.
Jag kämpar uppåt.
Luft. Måste ha luft. Kämpa, kämpa, KÄMPA! Panik. Nej, stopp.
”Kommer jag dö?” Försöker jag fråga.
”Nej, du kan inte dö nu.” Säger en röst i huvudet
Jag känner vågen sakta tunnas ut.
Tillslut är vågen borta.
Jag, Will och Tara ligger som fiskar på torra land slängda på marken.
”Vi, vi överlevde”, hostar Tara fram.
”Ja tydligen”, säger Will.
”Hur?” Frågar jag och tittar upp mot himlen.

Jättebra kapitel!

BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Superbra som alltid!!
Och spännande!!

Så bra! önskar att jag kunde skriva lika bra som dig!

GRYMT BRA!