Lämna mig inte.

Jättefint skrivet! ♥ Men såå sorgligt :'(

Asså du skriver verkligen såååååååå bra! ♥

Får tårar i ögonen, så jävla bra skriver du.

Åhh, jag bara älskar hur du skriver♥ Så sjukt sorgligt bara!

*bevakar*

Du skriver sjukt bra!
♥
Men det är sorgligt.

Jättebra!

Superbra men skitsorligt! Stackars henne!
Mer! Du är skitduktig på att gestalta och skriva!♥
Puss på dig med^ ^
Kram♥

Tack så sjukt mycket för alla fina kommentarer!! Ni är verkligen bäst ♥

Kap 9

När jag gråtit så länge att tårarna helt enkelt tar slut, mina kinder är så blöta att jag skulle lika gärna kunnat bara tagit ett bad och mina händer skakar av sorg. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin komma över detta helt och hållet. Aldrig aldrig!! Linnea betydde mer än så, hon betydde allt. Jag ställer mig upp på skakiga ben och kastar en blick på klockan, jag måste verkligen smsa min mamma innan hon spårar ur. Jag skickar ett snabbt sms om att jag sover i lägenheten inatt innan jag lägger mobilen på matbordet igen. Jag har ingen aning om vad jag ska göra. Hur ska jag överleva när det enda jag vill är att dö? Jag sätter mig ner i soffan i vardagsrummet och tar upp telefonen, utan att veta vad jag ska göra. Utan att tänka efter ringer jag Linnea och det är först när telefonsvararen går igång som jag får panik.
”Hej, du har kommit till Linne..” Jag klarade inte mer. Jag kastade ifrån mig telefonen och kurade ihop mig själv till en liten boll. Jag andas långsamt slår på tv:en och lägger mig ner i soffan. Det tar inte lång tid tills jag somnar av utmattning.

Solen lyser in på mig genom det smutsiga fönstret i vardagsrummet. Jag kisar svagt och gnuggar mig i ögonen. Jag har gråtit i sömnen igen. Jag sätter mig upp och drar en hand igenom mitt hår. Jag kastar en blick på mobilen. 06:47. Suckande sträcker jag mig försiktigt och ställer mig upp. Jag hostar lite för att försöka lätta på klumpen i halsen. Jag ser ett svar från mamma, jag måste till skolan imorgon och jag dunsar ner i soffan. Skolan kommer verkligen inte vara samma sak igen. Aldrig någonsin. Hur ska jag kunna gå ut nian utan att se Linnea vid min sida på skolavslutningen? Jag tvingar mig själv upp ur soffan igen och sätter på vattenkokaren för att göra en kopp te. Som en robot gör jag automatiska rörelser genom det lilla köket, tar ut en tekopp, lägger i en tepåse osv osv. Jag sätter mig ner och börjar på en ny låttext.

”Hej älskling! Är du redan hemma?” Mamma kommer ner för trappan och ler med hela ansiktet. Jag ler lite smått och tar av mig ena skon.
”Ja, jag antar det.”
”Jo, din rektor ringde idag. Du ska till skolan imorgon, i alla fall…”
”… en lektion, ja jag vet.” Jag lägger min hand på hennes axel. ”Tack ändå.” Jag ler lite och jag känner hur hon slappnar av lite.
”Jag kan skjutsa dig om du vill.”
”Det skulle vara skönt, ja.” Jag nickar lite och försvinner upp för trappan. Jag sätter mig i skrivbordsstolen och suckar. Denna dagen har varit bland dem bättre på länge. Jag lutar mig bakåt i stolen och tittar upp i det vita taket. Någon knackar på dörren.
”Ja?” Svarar jag. Dörren öppnas och till min förvåning står Andreas i min dörröppning. Utan att tänka efter utbrister jag ”Vad gör du här?” När jag kommer på mig själv sätter jag genast handen för munnen och Andreas ler lite. ”Förlåt.” Säger jag snabbt och han stänger dörren. Jag höjer ena ögonbrynet.
”Hej, jag hörde från din mamma igår att du var i lägenheten.” Säger han och tittar på mig.
”Eh, ja. Hurså?” Jag tittar mot min datorskärm och startar upp den. Han svarar inte utan bara tittar på mig. ”Vad glor du på?”
”Åh förlåt, vill du prata om det?” Jag möter hans blick. På sätt och vis är han lik Linnea men han har inte dem där välkända dragen, som det solblonda håret och den lilla näsan. Jag fortsätter titta på honom och skakar på huvudet.
”Nej, jag kan inte. Det går inte.” Jag vänder bort blicken och känner hur klumpen i halsen växer. Jag sväljer hårt men den försvinner inte. ”Kan du gå nu?” Kvider jag med svag röst och i ögonvrån ser jag Andreas går ut genom dörren och jag pressar hårt ihop ögonen för att inte börja gråta.

”Godmorgon älskling!!” Mamma kommer trallande in i rummet med en bricka i sina händer. Jag öppnar ena ögat och ler lite. Min lilla mamma. Jag sätter mig upp i sängen och kastar en blick på klockan. 05:56. Jag vänder blicken mot mamma igen och tar emot brickan med frukost.
”Mamma, du behövde int..”
”Tyst nu, jag ville göra det. Ät nu och gör dig i ordning så kommer du ut i köket sen. Älskar dig!” Avbryter mamma och innan jag ens hinner öppna munnen har min sovrumsdörr slagit igen. Jag suckar lite innan jag hugger in i frukosten.

”Dåsa, ska vi åka?” Mamma ler lite och tittar upp från tidningen när hon ser mig komma in i köket. Jag känner att det rycker lite i ena mungipan men jag nickar bara och mamma ställer sig upp. Jag går före henne ner för trappan och sätter långsamt på mig skorna och tar min skolväska innan jag går ut i bilen.
Mamma slår sig ner i förarsätet.
”Känns det okej?” Hon stänger dörren och startar bilen och backar ut från uppfarten till vårt radhus. Jag rycker på axlarna.
”Jag tror det, det känns mest ingenting.” Hon nickar och jag lutar mig bakåt i bilsätet och blickar ut mot vägen. Det är inte särskilt långt till skolan så egentligen hade mamma inte behövt skjutsa mig, men det känns skönt att inte sitta på en trång buss med massa frågor det första man gör på morgonen. Klumpen i halsen gör sig uppmärksammad och jag sväljer hårt när jag ser skolan framför mig.
”Se inte så förtvivlad ut. Det kommer gå bra älskling.” Mamma parkerar och jag ler lite snett mot henne. ”Dåsa, ha en bra dag älskling. Vi ses i eftermiddag!” Ropar hon när jag smäller igen bildörren. Om jag klarar mig igenom denna skoldagen så att säga.

AN: Ganska kort kapitel, men jag ska försöka skriva mer i helgen. Men tack för att ni läser, jag blir sjukt glad!! ♥

Jättebra skrivet!! ♥

Det är så fint skrivet ♥