The Fluffy Games

Kan jag "paxa" pojke i distrikt 9?

Edit: Här kommer mallen!

Namn på karaktär: David Eads
Ålder (12-18 ) : 15
Distrikt: 9
Kön: Man/Pojke
Utseende (helst inte bild) : Kort, spretigt mörkblont hår. Blå ögon.
Personlighet: Charmig och Smart.
Familj och bakgrund: Mamma Grace och Pappa Glen. Lillasyster Anna som han älskar mer än något annat.
Styrkor (högst 4) : Snabb, lätta vapen som man kan kasta, smart.
Svagheter (minst 3) : Närstrid, Han är inte så stark, växter
Frivillig? Isåfall varför?: Nej
Övrigt:

I detta kapitel har jag skrivit om Cinnamons (Jaden) och SingWithIces (Lo) karaktärer! (Maja glömde tagga i sitt kapitel, hahhahahahah)

Jaden Smith står i sitt lyxigt stora rum och speglar sig. Spegeln är alldeles för liten och han får böja sig lite för att hela hans huvud ska synas. Han ser sig själv stå där, uppklädd, och är riktigt nöjd med resultatet. Hans bakåtkammade, svarta hår glänser och den vita kostymen är mycket prydlig, inte ett veck. Han har också, som grädde på moset, en svart slips och svarta skor, som matchar hans hår perfekt.
»Jaden!« ropar hans mamma nerifrån köket med sin pipiga lilla röst.
»Du måste gå nu!«
Han ger sig själv en sista blick i spegeln och ser hur hans blå ögon lyser av förväntan. Han flinar mot sig själv och tittar sig omkring i sitt rum en sista gång, för att komma ihåg ur det ser ut tills nästa gång han kommer dit. Fast då kommer han att vara både rik och berömd.
Han ska vara med i det här spelet, och han ska vinna. Inget kan stoppa honom.
Han vinkar av sina föräldrar, som båda är för upptagna för att gå med honom. Varför vet inte Jaden, men han är glad för det. Precis innan han ska börja gå trycker hans pappa ner något i hans bröstficka.
»Till nödfall,« säger han, och springer sedan tillbaka in i huset innan Jaden hinnner säga något mer. Han börjar gå, och när han väl kommit utom synhåll för huset stoppar han ner handen i fickan och skär sig på något vasst. Han drar upp tingesten och finner att det är en liten, vass kniv. Hur har hans pappa fått tag på den? Det är ju bara fredsväktare som får bära vapen! Men Jaden tänker inte mer på det utan börjar gå mot torget.
Det är redan mycket folk ute, men hans långa ben hjälper honom att se vart han ska. Plötsligt går han bakom en liten flicka, kanske i 5-årsåldern, som går hand i hand med en liten, tjock man med plommonstop som Jaden antar är hennes pappa. De går så långsamt att han får stanna varannan sekund för att inte gå på flickan. Till slut får han nog och kliver bokstavligen över henne i ett enda stort steg. Flickan börjar gråta, så rädd blir hon, och den lille tjocke mannen skriker efter Jaden, men han tar ingen notis om dem och skyndar vidare.
Eftersom han är så lång ser han podiet långt innan han kommer dit, och blir så uppspelt att han vill springa de sista metrarna dit, bara fösa undan de som står i vägen, men går lugnt hela vägen fram till sjuttonårskategorin och ställer sig stadigt på marken. Han är redo.

Lo tittar tillbaka på det lilla men hemtrevliga huset där hon har bott i hela sitt liv. Det är skinande rent, tack vare hennes mammas städartalanger. Tomten är inramad av en hög, välklippt häck. Hon undrar om hon någonsin kommer få se det mer. Hon vet inte varför, men hon känner att hon vill gå till torget nu. Hon skulle kunna gå vart som helst egentligen, hon vill bara bort. Bort från huset som bär på så många minnen. Men det är en sak hon måste göra först. Hon går med raska steg runt huset, till baksidan av trädgården, och in i en buske. Där ligger Mio, fågelungen som hon hittade halvdöd i trädgården i vintras. Hon hade inte hjärta att lämna honom kvar där, i väntan på sin död, så hon har i hemlighet tagit hand om den under året och han står henne nästan lika nära nu som hennes egna föräldrar. Hon kysser den sovande Mio lätt på pannan. Han är varm och mjuk, och hon hoppas verkligen att hon kommer komma hem till honom igen. Lo lyfter försiktigt ner honom i det lilla fågelboet som hon själv har byggt och lägger det lilla täcket av bomull, som hon själv har sytt, över honom. Sen svänger hon runt, så hastigt att hennes långa, blonda hår flyger omkring henne, och går tillbaka genom trädgården.

När hon är framme vid tomtens slut tittar hon ner på sig själv. Hon har en vit, blåprickig, halvlång klänning som hennes mamma var så god och valde åt henne. Den passar henne faktiskt riktigt bra. Hon öppnar den lilla, vita grinden, som är det enda stället där man kan komma ut och in genom, och går med lätta steg ut från tomten. Det känns bra att vara ute. Hon börjar gå mot torget, men har svårt att se någonting annat än andra människors ryggar. Åh, varför är hon så kort? Hon svär åt sig själv, fastän hon inte får svära. Det känns också bra. Hon hade så många regler att följa hemma, nu känner hon sig fri. Hon lyckas klämma sig fram mellan två väldigt sminkade damer, i tid för att se en ovanligt lång kille gå rakt över en liten flicka, som hon skulle gissa var i femårsåldern. Den lilla flickan börjar gråta och den lille, tjocke mannen bredvid henne skriker åt killen, som inte bryr sig ett skit. Lo blir arg och skyndar fram till flickan.
»Såja, såja, ingen fara, mannen är borta nu,« säger Lo och klappar flickan på huvudet. Hon verkar lugna sig av det. Tjockisen tackar Lo, och sen går hon vidare. Tillslut kommer hon fram til det nästan överfulla torget och får tränga sig vidare till femtonårskategorin, där hon ska vara.

Torget fylls på mer och mer och det blir varmare och varmare runt omkring Jaden. Plötsligt börjar nationalsången spela och det blir alldeles knäpptyst på torget. Ingen pratar. Ingen rör sig.
Distrikt 2:s borgmästare, Markus Alström, kommer in och säger sitt vanliga tal om “förräderifördraget, revolten, distrikt 13 utplånades, bla, bla, bla.”
Jaden lyssnar inte. Han tittar intresserat på borgmästarens klädnad istället. Alström har kortklippt, brunt hår och långa mustascher i samma färg. Han har en vit kostym, inte helt olik Jadens egen, och en rosa fluga. Jaden kan inte sluta stirra, han tror inte sina ögon. En rosa fluga. Han kan inte hålla inne ett litet skratt, för det ser så fånigt ut. Pojken som står bredvid honom vänder sig om och tittar misstroget på honom, men han bryr sig inte. Borgmästaren ser själv inte så nöjd ut utan fingrar nervöst på flugan och försöker dölja den. Jaden vänder sig om vid ljudet av klackar mot trägolv, lagom för att se eskorten komma in. Den rosa, fluffiga kudden på eskortens huvud - som vissa kallar hennes hår - vajar lätt när hon skuttar in på scenen på höga, cerisefärgade klackaskor.
Hon har en kort, vit t-shirtklänning med en chockrosa rosett på, som matchar de höga klackarna.
Hon puttar iväg borgmästaren, som ger henne en sur blick. Hon låtsas inte se den, och ler istället mot torget. Hennes läppar lyser klart rosa mot de kritvita tänderna.
»Hej allihopa! Jag är Wictoria Cevil och er eskort i år!« säger hon med klar röst och fnittrar, och hennes rosa färglinser strålar av lycka. Hon fortsätter:
»Som ni säkert vet är det jubileum, och ett fantastiskt sådant, eftersom våra två spelledare har bestämt att tre deltagare ska delta från distrikt 8!«
Det går en susning genom folket i distrikt 2. Jaden ser på Wictoria, för att se efter om han hörde rätt, men hon ser fullt allvarlig ut. Reaktionen i publiken får henne bara att fnissa till.
»Åhå, ni visste inte det? Hursomhelst så betyder det, som ni säkert förstått, att 25 deltagare kommer delta i årets Fluffy Games som spelledarna kallar det.« Jaden suckar. En till deltagare? Det betyder att det kommer stå ännu en i vägen för hans seger. Wictoria sveper med blicken över torget för att se hur folk reagerat, och Jaden följer hennes exempel. Många ser uppspelta ut, vissa rädda, andra uttråkade. Han själv känner sig mest uttråkad. Wictoria verkar inte bry sig utan harklar sig.
»Men nu ska vi inte stå här och flamsa, nu börjar vi med herrarna!« Vid “herrarna” ser många förvirrade ut, så hon lägger till:
»Eftersom det är jubileéum, förstås.« Jaden följer henne med blicken när hon i slow motion går fram till männens kupol. Han spänner sig. Wictoria mumlar något som han inte hör, och han svär åt sin dåliga hörsel, när hon stoppar ner sin lilla, smala hand och gräver. Runt gräver hon, och så långsamt att Jaden håller på att sprängas, tills hon till slut tar tag i en liten vit lapp och drar upp den. Det rosa nagellacket strålar i solskenet mot den vita lappen när hon vecklar upp den och långsamt läser för alla som vill lyssna.
»Curt Castle!« Pojken bredvid Jaden flinar och går upp på podiet. Wictoria ler mot Curt innan hon vänder sig mot publiken igen.
»Några frivilliga?« Jaden hinner inte ens tänka förrän han, sekunden före alla andra, slänger sig framåt och skriker:
»Jag anmäler mig som frivillig!«
Han hör minst ett dussin pojkar som också ropar, men Wictoria säger bara, lungt och glatt: »Du där med svart hår, du var först!« och pekar på honom.
Han flinar när han ser Curts ansikte skrynklas ihop som ett papper. När de går förbi varandra knuffar Curt till honom och morrar:
»Det ska bli så kul att se dig dö.« Jaden flinar ännu mer.
»Vi får väl se.« säger han och går upp på podiet.
»Jamen ojdå, vad du var snabb! Och vad kan en sådan här liten pojke heta då?« säger Wictoria retsamt tilll honom. Jaden böjer sig över henne så att hon hamnar i skugga, bara för att visa henne att han minsann inte är så liten.
»Något snyggare än du i alla fall.« Några skrattar.
Han vänder sig till mikrofonen och folket igen och hör hur Wictoria andas ut bakom honom när han säger:
»Jag heter Jaden Smith.«

Lo ser på den långa, muskulösa pojken som valdes, Jaden hette han visst, och förstår att det är samma kille som “gick över” den lilla flickan. Hon fnyser och vänder blicken mot Wictoria igen, som i samma stund glatt säger: »Jaha, då är det väl flickornas tur då.« och hennes vita t - shirtklänning vajar graciöst när hon studsar, bokstavligen studsar, fram till flickornas kupol med lätta, snabba små hopp.
Lo spänner sig. Hon ser hur Wictorias smala hand i ännu långsammare slow motion gräver runt bland lapparna. Till slut greppar hennes långa, knallrosa naglar tag i en extra prydligt ihopvikt lapp och hon drar lååångsamt upp den. Inte jag, inte jag, tänker Lo när Wictoria leende vecklar upp papperslappen och långsamt läser upp namnet.
»My Meydee.«
Lo sluter ögonen, andas ut, känner hur hennes kropp slappnar av och hör hur ett tjugotal flickor slänger sig fram och ropar:
»Jag anmäler mig som frivillig!« Hon kan nästan se hur Wictoria granskar dem, precis som alla eskorter gör, och hör Wictorias lugna, klara röst säga:
»Du där, blondinen.« Lo öppnar förvånat ögonen. Det finns inte så många blonda flickor i distrikt 2, och därför vill hon verkligen se vem som blev vald. Det första hon ser är My, som står på scenen med armarna i kors och muttrar för sig själv. Hon letar efter en blondin som leende ska tränga sig fram genom folkmassan, säkert från femton, sexston, sjutton eller artonårskategorin, men ingen kommer upp på scen. Wictoria harkar sig otåligt.
»Hallå? Blondinen? Är du döv eller? Du fick ju som du ville, du blev vald!« säger hon och pekar på… Nej, det är omöjligt. Men sant. Hon pekar på Lo.
»Men…« säger Lo förtvivlat, men Wictoria avbryter henne.
»Jag valde dig, kom upp nu.« Lo går långsamt upp på podiet. Varför, varför, varför händer detta just henne? Det enda hon vill är att komma hem, hem till Mio, hem till mamma, hem till pappa, hem till vardagen.
»Du är såå charmig blondinen, så det var klart att du fick delta. Vad är ditt namn?« säger Wictoria glatt.
»Lo Esti.« säger Lo och försöker le tillbaka, även om hon skriker inuti. Den långe killen, hon har redan glömt vad han hette i all sorg och förtvivlan, flinar mot henne när de skakar hand. Han har ett väldigt hårt grepp och Lo stönar tyst när hon drar bort sin hand från honom.
»Ja, då har vi alltså våra deltagare från distrikt 2, Lo Esti och Jaden Smith!« säger Wictoria.
»Happy Fluffy Games, and may the odds be ever in your favour!«

Skitbra

Super c:

Lööv it

Den här tråden fortsätter att komma upp som att jag inte läst den i mina bevakade inlägg. Varje gång jag klickar på den så försöker jag tumma inlägget. Det har gått runt såhär ganska länge nu.

Huh? Skumt..

Har kommenterat "och igen" varje gång det har hänt.