När lögner blir komplicerade (Next Generation)

Jag fick sommarlov igår.


Kapitel 7

Victoire

”Vad är det med dig?!” Utropar jag när vi har kommit utom hörhåll från caféet. Jag tar tag i Dominiques arm och puttar henne lätt så att hon tar ett steg bakåt.
”Jag känner igen honom”, Väser hon, och hennes ögon är stora som tennisbollar. ”Jag känner igen den där killen, Milas eller vad han hette”.
”Milou”, Säger jag otåligt. ”Och vad menar du? Har du sett honom här förut?”
Dominique skakar på huvudet, och stirrar på mig med en skräckslagen blick. ”Han går på Beauxbaton, Vic, jag är säker på det!”
Jag stirrar på henne, helt övertygad om att hon till slut har blivigt helt galen.
Fast egentligen är det inte helt galet, eftersom Dominique gick på Beauxbaton i två år, innan hon bestämde sig för att byta till Hogwarts.
”Är du säker?” Säger jag tveksamt, men Dominique slår till min arm.
”Ja, jag är säker!” Nästan skriker hon. ”Jag har sett honom någonstans, och jag tror att det är på Beauxbaton! Han är en trollkarl, jag lovar dig!”

Louis

”Är du säker på att du hittar vägen hem?”
Jag ler lite och sväljer. Sedan nickar jag beslutsamt mot Milou, som betraktar mig ingående, med ett litet leende på läpparna. Kanske lite väl ingående för någon jag träffade samma dag, men spelar roll.
”Är du helt hundra? För jag kan följa med dig på vägen om du vill”.
Inuti mitt huvud föreställer jag mig mina föräldrars reaktioner om dem skulle se oss tillsammans, och huttrar lite i den kyliga luften.
”Det är okej”, Säger jag med försök till en lättsam stämma. ”Jag klarar mig fint”.
Milou nickar leendes, och tvekar en sekund. Sedan tar han fram en pappersbit och en penna, och krafsar ner några siffror på den.
”Här”, Säger han och räcker mig lappen. ”Ring mig, okej?”
Jag sväljer igen, men ler. ”Visst, absolut”.
”Bra”, Säger Milou lättat, och flinar sedan glatt. ”Vi ses, Bara Louis”.
Sedan vänder han sig om och börjar gå, snabbt, utan att vända sig om.
Jag står kvar, som förstenad, och ler lite när jag kollar ner på lappen som jag håller i ett krampaktigt tag.
Jag vänder mig om och börjar trava tillbaka till vår lägenhet med ovanligt lätta steg.
Det är inte särskilt långt, faktiskt, bara fem minuter egentligen. Och inte särskilt mörkt ute heller, för fullmånen lyser upp ganska bra. Men om man inte är helt van vid gatorna så känns det mycket, mycket längre väg än det egentligen är.
Efter ett par hundra meter så sveper en vind in över gatan, och jag huttrar i min tunna jeansjacka som jag drog på mig innan jag gick.
”Hogwarts, Hogwarts, Hoggy Warty Hogwarts, vare sig vi gamla och skalliga är, eller unga med skrubbsår på knäna…”
Jag småsjunger lite för att tänka bort alla de mörka gränderna jag går förbi, och ler lite när jag tänker på den stora salen på Hogwarts. Där kommer jag sitta om bara ett par dagar… Hogwarts…

Jag känner ett plötsligt ryck i min krage, och jag drar efter andan när jag blir insläpad i en av de mörka gränderna jag pratade om nyss.
Min näsa uppfattar fräna lukter av smuts, blod och… blöt hund?
Jag hör flåsande, och försöker att slita mig loss, men personen som håller fast mig är för stark för att det ska gå.
Utan att jag vet hur, så lyckas jag vrida loss en av mina händer, och jag sträcker mig efter min trollstav i fickan, men den är inte där.
Var är den? Hade jag den när jag gick hemifrån, eller…?
En ond aning ilar genom min kropp när jag ser framför mig min trollstav, liggandes på det vita sängbordet som är placerat bredvid min säng i lägenheten.
En stråle av månsken letar sig in i gränden, och lyser för en sekund upp min fångares ansikte. Eller… vad det nu är.
Jag flämtar ofrivilligt till när jag ser ansiktet, som liknar en varg… eller en väldigt stor, elak hund… Eller någonting hemskt i alla fall.
Huggtänderna på monstret är rakbladsvassa, och allt det där får mig att vilja fly ännu mer, men det är omöjligt att dra sig loss ur det stenhårda greppet monstret har om min armar.

Och sedan, smärta.
Smärta som startar någonstans i min nacke, och sprider sig med förvånande hastighet genom hela min kropp, och sätter all mina ben i brand.
Jag skriker.
Jag sparkar.
Jag gråter.
Men ingenting hjälper mot giftet som flyger igenom min kropp likt en kolsvart fågel i flykt. Ingenting hjälper, och utan att jag vet hur, så börjar jag vilja dö.
Det spelar ingen roll hur, men jag vill bara dö så jag slipper smärtan som strålar igenom mig likt tio tusen knivar sticks in i min rygg.
Och sedan tar allting slut. Det är inte så att smärtan slutar gradvis, utan helt plötsligt är det slut. Allting slutar göra ont, och jag ligger på rygg, flämtar i den kalla luften och ser min varma andedräkt förvandlas till rök och ta till flykt upp till himlen.
Himlen, där den stora, vita fullmånen är nu fullt synlig.
När jag ser på månen så får jag oroande, stickande känsla i min kropp, som om jag ska börja brinna igen, och jag tar rosslande, djupa andetag som ibland ersätts med hostningar.
Sedan blir allting svart.

Omg vad spännande, Louis måste ha blivit en varulv nu elr hur? Scenen var verkligen verklig, du skriver så bra ^^ stackars Louis, varför ville någon göra nåt sånt där?! Och varför skrek han typ inte?! Och vem var varulven? Det kan väl nt ha varit Milou väl...?
Gahh måste få veta längtar efter mer 8}

Oj, snacka om oväntat!

Förresten, vi fick först sommarlov idag

Hehe är inte Beauxbatons en flickskola?

Nepp, i böckerna så går det både pojkar och flickor på Beauxbaton

Var har jag fått det ifrån då? XD
Kanske i filmerna där det bara är flickor som kommer till hoggy

Ojj vad spännande o.o
awesome i vilket fall.

Yay Milou kommer till hogwarts! Vad gulliga de är, har Louis ens telefo-

WHAT?! Åh herregud åh herregud åh herregud... Shit, louis är en varulv. Men nej, hallå, det får ju inte hända! Hallå, vem var det som bet honom, är Milou en varulv, men han ville ju gå med honom hem, ville han bita honom, är nån annan varulven, vad är det som händer?!

My gosh vad spännande!

Japp i filmerna kommer bara flickor till Hogwarts

Nio dagar?!? Herregud vad länge jag har låtit er vänta... ledsen


Kapitel 8

Louis

”Kommer hans ärr läka?”
”Troligen, men jag vet inte riktigt”.
”Hyr kynde det ’är hända, Bill?”
”Allting händer inte för en anledning, Fleur, ibland har man bara otur”.

Jag öppnar sakta ögonen, och känner direkt hur stel min kropp är. Med en enorm kraftansträngning så hindrar jag mig själv från att stöna eller ropa till av smärta.
Min mamma och pappa står med ryggarna vända mot mig, och pratar med mina systrar. Ingen av dem har sett att jag är vaken.
”Är han… en riktig…?”
”Ja, det finns ingen botning för det här”.

Vem pratar de om? Vad har hänt?
Jag rycker till när jag ser ner på mina händer. De är röda av torkat blod och jag har massor av sår som går upp till handleden och till armen.
Med ett djupt andetag försöker jag lugna ner mig, samtidigt som jag tänker igenom vad som kan ha hänt.

Det känns som att få en stekpanna i huvudet när jag fattar vad som har hänt, och jag ryser ofrivilligt till.
Varulv.
Jag ser min mamma skaka snyftande på sitt huvud, och pappa lägger sin arm runt hennes axlar i en beskyddande gest.
Ofrivilligt stönar jag till när jag försöker sätta mig upp lite högre, och min familj vänder sig genast om och rusade fram till min sida.
Mamma sjunker ned på knä bredvid mig och stryker mig över håret, som om den enkla gesten tar bort allt det onda som händer.
”Allting kommer att bli bra”, Mumlar hon, samtidigt som hon försöker torka bort tårarna som rinner ned för hennes kinder utan att jag ska se dem.
Jag kan bara nicka tyst, och tar emot hennes omfamning, även fast jag egentligen bara vill försvinna bort för alltid.
Varulv.
När mamma äntligen gav sig och släppte det kramaktiga taget om mig, så vände jag mig mot pappa, med en orolig känsla i magen.
”Hur hittade ni mig?” undrar jag, och pappa kastar en snabb blick på mina systrar.
”Jag vet inte riktigt, det var någon kille som knackade på, bärandes på dig, och berättade att du blev överfallen, sedan sprang han bara iväg”.
Jag rynkar på pannan, och möter Dominiques uttryckslösa min. Hon nickar kort, och mitt hjärta faller som en sten i bröstet.
”Det var Milou”.

*
*
*

”Mår du bättre nu?”
Jag rynkar pannan åt Victoires oroliga ansiktsutryck, och himlar sedan med ögonen.
”Absolut, jag blev biten av en varulv för mindre än tio timmar sedan, jag mår finfint!”
Hennes ögon smalnar och hon skakar på huvudet. ”Förlåt, men seriöst?”
Jag rycker på axlarna, och drar med händerna över mina armar som har knottrat sig. ”Bara trött”.
Victoire nickar tyst, och sedan reser hon sig plötsligt.
”Vi går alla ut på en promenad, vi ska låta dig vila”.
Jag nickar tacksamt, och hon går ut genom dörren utan att ge mig en till blick.
Varför känns det som att alla undviker mig? Ha, vem lurar jag egentligen? Såklart jag vet varför.

Med en suck reser jag mig från fåtöljen och går fram till det öppna fönstret. Jag lutar mig ut, låter min tyngd balansera på händerna som vilar på fönsterbrädet och på mina tår som knappt snuddar vid golvet. Några centimeter längre ut, så skulle jag falla ner igenom det öppna fönstret.
Jag stirrar ut över gatorna av Paris, och får en klump i halsen när jag tänker på att åka tillbaka hem. Aldrig trodde jag att jag skulle vilja stannar här, men nu… hur kommer jag bli behandlad när jag kommer tillbaka till Hogwarts? Alla kommer säkert att undvika mig, precis som nu. Alla kommer vara rädda för mig.
Jag låter min blick glida över gatan under mig, men hajar till när jag ser ett välbekant huvud bland massan av människor.
Milou kommer gående med lätta steg och med händerna i fickorna på ett avslappnat sätt, även fast hans ansiktsuttryck skvallrar om motsatsen.
Han går fram till porten alldeles nedanför, och stirrar på dörren en stund. Jag håller andan, men ingenting händer på ett tag.
Sedan höjer han sakta handen och knackar på porten. Även ifrån mitt rum på övervåningen hör jag tre tydliga knackningar. Men ingen öppnar, för ingen annan än jag är hemma. Och jag står och tittar på Milous huvud från mitt fönster, och ser hur hans axlar sjunker ihop när ingen öppnar dörren för honom.
Jag hör tre knackningar till, och tänker på hur vandaliserat mitt ansikte ser ut. Hur han kommer fråga vad som hände, och hur svårt allting skulle bli.
Sedan stänger jag fönstret.



-Stella♥