Last one standing ~ Mugglisgame på mitt sätt

Awesome

Vill sponsra Mefour

Moahahaahahahhahahahah! Nä jag skämtade bara varför då, varför just jag 0.0?
She is not going to kill you. I am. Moahahhahahha! Nä jag skämtade bara det är upp till Safir vem som dör och inte. Jag tror hon lottar.
Hoppas det kommer i eftermiddag längtar tills mitt lååånga kapitel > : )

AZUM :*

Japp, jag lottar vilka som ska dö ^.^ c:<

Creepy o.o xD

Jag är så nervös o.O XP Lycka till allihopa XP

För att det är dig jag "känner" mest i det här mugglisgamet, Fairy Tale

Haha, har slut på tummar men imorgon. Förresten tack. =P

Kommer säkert att dö XO men aja, LÄNGTAR!

Kapitel 2

Fairy Tale
Jag håller min kniv dragen när jag smyger mot den gigantiska presenten. Några saker hänger kvar i de breda snörena, och det är dem jag är ute efter. När jag nästan är framme ser jag hur en liten, sluten påse i kulörta färger dalar ner från taket. Jag ser mig förvirrat omkring, jag förstår inte hur de har lyckats få hit den men det har de uppenbarligen. Den landar i min utsträckta hand och jag öppnar den försiktigt. Inuti ligger ett finkornigt pulver och jag ler när jag känner igen det. Det är frön från en blomma som jag inte kommer ihåg namnet på, men som är otroligt giftig. Jag går fram till presenten och rycker loss en tunn vattenflaska, häller i hälften av pulvret som snabbt löser upp sig i vattnet och skruvar på locket igen. Sedan tar jag tag i en pilbåge och går in i en korridor till höger, på jakt efter ett tänkbart offer. Sponsorgåvan har gett mig en idé. Jag ser snart en dörr och ler igen, det här är nästan för lätt. Jag gläntar på dörren. Därinne, bakom en stor mixer sitter en pojke med långt hår i en fläta och vårdar en flicka med skadat ben. Jag knyter fast vattenflaskan i en tjock pil och stannar upp ett tag för att tänka efter. Jag måste få det att se ut som en sponsorgåva. Jag bestämmer mig för att först skjuta upp pilen i luften så att den och vattenflaskan faller ned bredvid pojken. Jag spänner pilbågen, skjuter ljudlöst iväg pilen och smiter snabbt ut ur rummet igen. Jag har gjort det jag ska.

Angelinaa
Jag är helt inne i att försöka få rent såret när något landar bredvid mig. Jag rycker till och vänder mig om. Där ligger en vattenflaska fastknuten i en pil och jag bara stirrar på den ett tag innan jag inser att det måste vara en sponsorgåva. Jag ler lättat och knyter loss vattenflaskan, häller lite över flickans sår och tar sedan några klunkar själv. Vattnet är kallt och friskt, men det är något som inte stämmer. Kylan är onaturlig, den rinner genom min kropp som is och bedövar den. Jag vill förstå vad som händer, men det snurrar så i mitt huvud att jag inte kan tänka och den värsta smärta jag någonsin känt får det att knyta sig i min mage. Jag försöker kura ihop mig till en boll, men jag är för svag och istället faller jag ihop på marken. Det sista jag tänker är att det där var en jävligt dålig sponsorgåva.

Mefour
Jag vaknar av att det känns som om mitt ben brinner. Först förstår jag ingenting, men sen minns jag pilen och försöker sätta mig upp, till ingen nytta. Ett djuriskt skrik stiger ur min strupe trots att jag försöker hindra det, och jag vrider mig i plågor. Jag lyckas krypa längre in mot ett mörkt hörn, och plötsligt känner min hand en liten fickplunta. Jag försöker frambringa tillräckligt mycket medvetande för att se vad det är. Jag tror att det är en sponsorgåva, men det kan lika gärna vara dödligt gift. Jag bryr mig inte, vad som helst som får slut på den här smärtan. Jag skruvar av korken och tar en klunk, och känner nästan genast hur smärtan i benet lättar. Jag halvsätter mig upp på armbågarna och viskar ”Tack.” rakt ut i ingenting.

Trädkatten
Jag vandrar planlöst omkring i mörkret, precis som de senaste sekunderna, minuterna, timmarna. Jag har räknat för att inte bli komplett galen. När jag hade slitit åt mig en ryggsäck från presenten så hittade jag en lucka i golvet och smet ner i vad som är, enligt mina erfarenheter de senaste timmarna, en tom, gigantisk källare. Ändå går jag vidare. Jag har inget val, jag hittar inte tillbaka och vad är det att komma tillbaka till förresten? Blod, död, smärta. Sådant har aldrig varit min grej. Känslor är så mycket mer påträngande i mörkret. Torrheten i min mun, tystnaden som pressar mot trumhinnorna, värken i mina fötter. Jag antar att jag kommer dö här. Kanske lika bra det.

Kim Potter
När tårarna har slutat rinna så börjar jag krypa omkring i skafferiet. Jag hittar något som jag tror är väldigt gammal choklad, en burk strössel och en stor brödkniv. Trots att jag känner mig lätt illamående över mig själv stoppar jag den i bältet och börjar nervöst pilla med mina naglar. Det är så sjukt, hur det har kunnat bli såhär. Det som var min absolut värsta mardröm blev sann på några sekunder. Och programledaren, stylisterna, alla som sa att det var ädelt och att jag skulle bli känd. Men vad har jag för nytta av kändisskap om jag är död? Och även om jag vinner så förstår jag inte vad som är ädelt med att ha dödat människor. Jag bestämmer mig för att sitta kvar här i evigheter och hoppas på att de glömmer bort mig.

luna lovegood 21
Mina läppar har smalnat till ett tunt streck och jag knyter ilsket händerna. Jag irrar omkring i mörka korridorer som hela tiden viker av i nya, ännu smalare och längre korridorer. I takt med att jag kommer längre och längre bort från de andra deltagarna så blir jag mer och mer frustrerad. Det här skulle ju bli mitt år, jag skulle döda de andra så lätt och ingen skulle bli förvånad över min vinst. Jag har styrkan, jag har smartheten och jag har envisheten. Men jag kan inte döda någon om jag är vilse i ändlösa korridorer. Jag skriker till av ilska och kastar iväg kniven som jag har i bältet. Ett kvävt skrik hörs och jag stelnar till, min förvåning övergår i skadeglad iver och jag springer emot ljudet. Äntligen.

DealWithIt
Jag springer genom korridorer som aldrig verkar ta slut, bort, bort, bort. Det enda jag kan tänka på är hur flickan föll ihop på golvet, det klarröda blodet som pumpade ut ur hennes sår och hennes ögon som blev kalla, döda. Döda. Jag måste komma bort från det monster som dödade henne, även om hon uppenbarligen också är ett monster som försökte döda mig. Hela det här spelet är fyllt av monster. Monster bland bakelser och godis. Jag ryser till och stannar för att hämta andan. Plötsligt hör jag ett skrik och det viner till, något vasst träffar min arm och jag kväver ett skrik. Någon av dem har hittat mig. Jag kämpar emot smärtan, vänder mig tvärt om och springer igen. Springer för livet.

Katniss Potter
Plötsligt hör jag en duns och rycker till, smyger mot ljudet. På marken ligger en mörkhyad flicka med lockigt, svart hår. Hon är avsvimmad. Jag går närmare, sätter mig på huk bredvid henne. Hon har ett sår i fingret, inte särskilt djupt men färgat gröngult. Hon är uppenbarligen förgiftad. Jag tänker inte, jag handlar instinktivt. Jag vill rädda den här flickan. Jag tar tag i hennes finger och pressar läpparna mot såret, suger ut giftet precis som man gör med ormgift och spottar ut blodet på marken. Jag är inte säker på om det fungerar, men jag hoppas det. Jag tror det. Jag försöker bära henne och det går precis, jag lyfter henne dit jag satt förut och lägger ner henne på golvet. Tar försiktigt hennes puls och hoppas, fast jag inte riktigt vet varför, att hon ska överleva. ”Kom igen.” Viskar jag till henne. ”Du klarar det.”

Zendaya
Jag huttrar till och slår upp ögonen. Allting är i oskärpa, och när jag ser någorlunda bra igen upptäcker jag att en flicka med brunt hår och klara, gröna ögon sitter bredvid mig. Jag försöker fokusera på nuet. Hungerspelen. Som går ut på att döda varandra. Jag skriker till och försöker krypa iväg från henne, men är för svag. ”Snälla skada mig inte.” Säger jag med svag, sprucken röst. Hon ser först förvirrad ut, sedan förskräckt och till sist lugnande. ”Jag lovar.” Säger hon och lägger armen på min arm. ”Vila nu.” Och så kommer det sig att jag somnar om bredvid en främling som antagligen har räddat mitt liv, men jag kan inte känna någon tacksamhet just nu. Jag är alldeles för trött.

Amelia T.
När jag vaknar sitter en flicka med mörkt, vågigt hår och ser på mig. Jag hoppar först till, men inser sedan att hade hon velat döda mig så hade hon antagligen redan gjort det. Så jag sätter mig upp, slår huvudet i hyllplanet ovanför och hasar mig ut ur den förbannade hyllan innan jag försiktigt räcker fram handen. ”Amelia T. Du är?” Hon ler lite försiktigt, tar min hand. ”Little J. Hur mår du, du verkade ganska trött och hungrig?” Jag skakar först på huvudet, rycker sedan på axlarna och nickar till sist. Ler lite generat. ”Ja, jag är väl det. Inte så konstigt, antar jag.” Hon rycker på axlarna hon med, och drar sedan fram en ryggsäck. Därifrån plockar hon fram en påse med frystorkade grönsaker och räcker till mig, jag tar den lite tveksamt och hon skrattar till, lite tyst. ”Inte bara till dig, vi delar.” Jag känner mig en aning förlägen och ger henne halva. Så sitter vi där, och äter vår lilla måltid. Och jag är nästan… Glad.

Little J
Jag ser på honom i smyg medan vi äter. Det är så sjukt, för hungerspelen är inte direkt någon kärleksfull plats, men jag tycker redan om honom. Min mormor sa alltid att prövningar förde människor närmare varandra, och jag förstod aldrig det uttrycket när jag var liten. Nu förstår jag alltför väl. Jag var ett väldigt lyckligt barn, kanske är det därför det här var så oväntat för mig. Hungerspelen, till och med på slåttern är man så långt ifrån det. Det är klart att man är rädd, men man tror inte på allvar att man ska hamna mitt i det. Men kanske, kanske har jag hittat det första positiva med det här. Honom.

DÖD: Angelinaa