Ögonsten

åh vad awesomee

Tack till alla kommentarerna, hinner inte riktigt svara nu eftersom jag är lite lost, men hahah, har läst dem ♥

♥ Kapitel 10. ♥
~ vecka 6.


Stunden var inne.
Sandra kunde få behålla Luke, jag brydde mig ändå inte.
Han var en idiot - det var lika mycket hans fel att det ens blev såhär från första början.

Jag knackade en lätt knackning på Sandras dörr, och Sandra ropade:
- Kom in!
Jag steg in i rummet, som var lite kyligt.
Sandra hade affischer uppsatta ( det var mestadels affischer på Michael Jackson ) och hennes säng var prydligt bäddad.
Sandra borstade sitt långa bruna hår - skulle hon fara iväg?
Jag satte mig på hennes säng och sa:
- Sandra.
- Mm, mumlade Sandra frånvarande.
- Jo, jag måste prata med dig om en sak...
Sandra avbröt mig med ett glädjetjut:
- Åh, jag är så jävla snygg!
Jag sa lite förvirrat:
- Öh, ja.
Sandra lade ifrån sig hårborsten och började istället sminka sig.
Först mascara, sen rouge, sen läppstift...
Jag tittade på när hon sminkade sig, och jag glömde för några sekunder bort varför jag ens var där.
Sandra frågade muntert:
- Vad ville du?
- Äh...
Jag vred lite på mig.
Sandra smackade belåtet med läpparna.
Jag tittade ner, reste mig upp, och sa:
- Äsch, det var inget.
Innan Sandra hann försökte övertala mig till att berätta vad jag ville, rusade jag ut ur rummet.

Det kanske låter löjligt nu i efterhand, men jag orkade inte prata om Luke.
Jag var inte så pigg på det som jag hade trott.
Istället spenderade jag kvällen i min säng, med en bok.
Jag läste inte, jag stirrade tomt på texten och tänkte.
Det kanske skulle vara bättre om jag gjorde abort.

Super, både Jenny och Freja!♥

Ohmigod

Iiiiiihh, jättebra!!!

Jättebraaaaaaa ♥

Freja får svara på era kommentarer, har läst alla, så va fina ni e. ♥

♥ Kapitel 11. ♥
~ vecka 6.

Jag undrar hur det skulle vara att göra abort.
Varför ska jag bry mig om han inte bryr sig. ( om barnet till er som inte visste. )
Även tanken på honom äcklar mig hur kunde han göra så?
Vad jag än tänker på så går tankarna tillbaka till honom.
Skulle det inte vara bättre att göra abort än att vara en sextonårig-singel förälder?
Jag satt i rummet vid skrivbordet och funderade på hur jag skulle göra med barnet.
Jag ställde mig upp och gick ut ur mitt rum och ner för trapporna. Jag kollade in i köket, om mamma var där men hon var inte så jag fortsatte till vardagsrummet.
Jag såg på soffan där mamma satt och kollade på teve.
Jag gick upp till henne och satte mig bredvid henne och kollade på henne.

- Mamma, sa jag.
Hon vände sig om och kollade på mig.
- Ja gumman?
- Sandra har varit med, jag tog en paus innan jag fortsatte, Luke.
Jag kollade bort och försökte hålla tårarna inne men det var omöjligt.
Så jag satt där och grät över en kille. Mamma kollade på mig innan hon tog mig i sin famn och kramade om mig.
- Det blir bra.
Jag lät tårarna rinna för ärligt talat jag brydde mig inte just nu.
Jag hörde trappsteg vid trappan så automatiskt kollade jag dit och ner kom Sandra.
Jag torkade bort mina tårar för jag ville inte att hon skulle se att jag hade bölat inför mamma.
Hon kom till oss och kollade på mig.
- Har det hänt något? rfågade hon oroligt.
- Nej, ljög jag. Jag smet förbi henne och uppför trappan men hon var tvungen att följa efter mig.

Jag gick in i mitt rum och satte mig ner i sängen och några sekunder efter kom Sandra in och stog mittemot mig.
- Berätta vad som har hänt, sa hon.
- Men det har ju inte hänt något? det kom mer ut som en fråga, än som ett svar.
- Varför så osäker? hon kollade otåligt på mig.
- Ärligt det är inget.
- Sophie jag är orolig.
- Men var inte det då, sa jag.
- Men jag kan inte hjälpa det.
- Men sluta oroa dig, jag är inget barn.
- Du är ett barn i mina ögon.

Oj, det där sved verkligen, jag är inte bara med barn nu beter jag mig som ett också, ironiskt eller hur?
Jag kollade på henne, men jag tänkte inte berätta.
- Kom igen nu, berätta jag kommer få reda på det förr eller senare.

Hon hade rätt hon skulle få reda på det snart jag kan inte dölja min graviditet hur länge som helst.
Jag visste inte hur jag skulle säga det, men om jag sa det rakt ut kanske det skulle gå bättre.
- Okej jag är gravid, mumlade jag snabbt. Hon vände sig om och kollaed på mig.
- Va jag hörde inte, kan du säga högre?
- Jag är gravid, sa jag lite högre den här gången.
Det syntes på hennes ansikts uttryck att hon blev chockad, och att hon inte visste vad hon skulle säga då hennes enda syster hade blivit gravid.
- Va!? ropade hon.
- Jag vet jag vet, mumlade hon.
- Hur!? ropade hon igen.
- Jag tror du vet hur barn kommer till, sa jag seriöst.
- Du vet vad jag menar! vad tänker du göra med det !?
Oj, var det så de kände för mitt barn?
- Jag vet inte!
- Du kan i alla fall berätta vem pappan är! ropade hon.
- Nej jag kan inte och jag vill inte.
Jag tänker inte berätta om vad Luke hade gjort mot mig att han vägrade gå igenom det här med mig.
Så hon behöver inte veta det, tänkte jag.

----

Lite slarvigt men, det får duga det blir bättre sen. :=)

gosh vad bra ♥

Jag kanske inte alltid kommenterar, men då tummar jag ätminstone. Det är inte så kul att skriva en kommentar med bara ett "bra", men jo, det är JÄTTEBRA. Jag är inte bra på att formulera mig när det kommer till sånt så jag säger bara det för att inte skämma ut mig. ^^

mandragora: Tack! ♥
Choppa: Oh my gosh, tack! ♥
Ugglan Hedwig: Det värmer! ♥
Majaluna: Hihi, you are awesome :-) ♥
Fellrendión: Tack så hemskt mycket! Vi har sett att du har tummat, och ja, hihi, tack! ♥

♥ Kapitel 12. ♥
~ vecka 6.


Jag var ledsen.
Trött.
Ensam.

Jag låg tvärs över Kellys säng och lyssnade på en stillsam melodi ifrån hennes dator.
Kelly själv koncentrerade sig djupt på att sätta dit sina lösögonfransar, och hon hade hållit på i cirka en halvtimme.
Hon mumlade ideligen:
- Det måste gå...
Jag och Kelly hade bestämt oss för att gå på en fest hos en tjej i vår klass, Kayla.
Kayla var snäll, men ibland kunde hon dricka lite för mycket. Då blev hon nedstämd och jobbig.

Mörkret ersatte ljuset, och kvällen var kommen.
Jag och Kelly tittade till min mage.
Kelly tittade på den från olika vinklar och konstaterade sedan:
- Det börjar synas lite.
- Fan också, sa jag med en suck.
- Men om du har en slappare tröja så borde det inte synas.
Hon började rota i sin garderob och hittade en ganska stor blus, och hon förklarade:
- Den är mammas egentligen.
Jag drog av mig min tröja och klädde på mig blusen.
Jag knäppte upp knapparna, och tittade sedan på mig i Kellys spegel.
Jag mumlade:
- Jag ser tjock ut.
- Nej, det ser bra ut, sa Kelly och log.
Jag visste att hon ljög, men jag orkade inte säga det.
Allting var för jobbigt.
Jag ställde mig på sidan och tittade.
Nej, ingenting syntes, inte ens lite.
Men, för att ha någonting att klaga på, sade jag:
- Man kan se igenom lite.
- Men herregud, du har ju underkläder på dig! stönade Kelly.
- Men ändå.
Kelly himlade med ögonen, och kastade sig ner på sin säng.
Jag fortsatte se på mig själv i spegeln; mitt svarta hår var spikrakt, inte ett hårstrå låg på fel ställe.
Mina ögonbryn var målade och min läppar hade en röd nyans.
Jag kände på mig mage, och blundade.
Då kände jag det.
Tårarna som brände bakom ögonlocken.

- Såja, gråt inte, sa Kelly och gav mig ännu en näsduk.
Jag kunde inte stoppa gråten, det var omöjligt.
Nya tårar kom när de gamla försvann, och jag kunde känna den salta smaken i munnen.
Jag grät högt, konstiga gråtljud hördes ifrån min mun.
Kelly såg förtvivlad ut; sedan kom hon på den bästa medicinen.

Att äta glass funkade alltid.
Det kylde ner mig, och det fick den där ovälkomna gråten att försvinna - lite grann i alla fall.
Tårar rann fortfarande, men inte lika mycket som förut.
Kelly sa bekymrat:
- Ditt smink har kladdats ut.
- Jag bryr mig inte, sa jag med darrande röst.
Jag kände smaken av vanilj i munnen, och jag kände för att äta glass i all evighet.