Mitt första Mugglisgame!

Yeas! Då kommer ju kapitel två ganska snart

jag vill gärna vara med, men vilka distrikt finns det en ledig tjejplats?

Enligt startsidan verkar det vara ledig tjejplats i 6 & 10

Förresten fashion7, platserna börjar bli upptagna! Om du vill vara med kanske du ska skicka din mall nu, eller snart

Namn på karaktär : Ky
Ålder ( 12 - 18 ) : 15
Kön: Boy
Distrikt: 3
Familj: Ingen
Styrka (max 4) : Snabb
Svaghet (minst 3) : Svag, rädd för det mesta (räknas väl som mer än 3 saker??)
Bakgrund: Har vart svårt sjuk i nästan hela sitt liv, smittad av fadern och modern som båda dog strax efter hans födelse. Har alltid levt ensam och varit mobbad och är därför rädd för många saker.
Frivillig? (Om frivillig, Varför?) : Ja. Han är trött på sitt liv och ser det som chansen att avsluta sitt liv.
Utseende : Googla Alex pettyfer
Övrigt : Är alltid ärlig och talar öppet med nästan alla, även från huvudstaden.

Jahaa, det såg inte jag. Då är jag D3

Det verkar som att personen över dig redan tagit den hehe...

Weasleyy du har sån otur! Personen över dig tog platsen som kille i D3, då jag måste låta den få platsen eftersom den var före :c Jag är ledsen, vill du fortfarande vara med?
fashion7 Efternamn?

Hm.... King

Tack så mycket allihop! Jag blir jätteglad när någon gillar det jag skriver^^Här kommer iallafall Kapitel 2!

Distrikt 2
Oliver Pakson (septimus heap 2012)
Oliver ser på sig själv i helfigursspegeln som hänger på väggen i hans rum. Hans blonda hår är bakåtkammat och hans mörka ögon glimmar i ljuset från skrivbordslampan. Han valde en blå skjorta med för korta ärmar för att vara vanligt, så att hans svällande biceps skulle synas, och han är mycket nöjd med resultatet.

Oliver vrider och vänder sig, och hans spegelbild följer identiskt hans rörelser. Hans långa, men ändå muskulösa kropp, är nästan för lång för spegeln, han måste böja sig ner en aning för att hela han ska synas. Han ler ett inövat, charmigt leende. Idag är det dags. Han ska äntligen få visa vad han går för.

"Ollie-Pollie!" hör han mammas röst ropa från nedervåningen. Olivers ansikte skrynklas ihop i en grimas. Ollie-Pollie är mammas egna lilla smeknamn på honom. Han accepterar det, bara för att det är mamma. En gång när han var 13 råkade en kille från skolan höra mamma kalla Oliver det, killen kallade hela dagen honom för "Ollie-Pollie". Tills Oliver fick nog. Killen var inte i skolan på tre veckor efter slagsmålet. Oliver var både fysiskt och psykiskt stark redan då. Han hade börjat sin träning, och nu, nu äntligen, ska han få visa vad alla dessa år av träning lett till.
"Jag kommer!" ropar han tillbaka med sin grova 18-årsröst.

Saga Forest (SingWithIce)
Saga vaknar av att den gamla väckarklockan skräller högt på nattduksbordet. Hon sträcker sig trött efter den och famlar i mörkret. Hon slår till den hårt på knappen som är till för att stänga av den, som såklart inte funkar idag. Saga suckar. Den väckte henne iallafall. Nu har den gjort sitt, för hon behöver den inte längre. Hon tar upp den lilla klockan och kastar den så hårt hon kan rakt i golvet. Det hörs ett häftigt krasande och klockan blir tyst.

Saga ler. När hon har vunnit kan hon köpa fem såna här väckarklockor om hon vill. För hon kommer att vinna. Det kommer hon. Hon sätter sig upp och gäspar, hör hur mamma fixar och donar inne i köket. Hon slickar sig om munnen bara vid tanken på hur lyxig mat de kommer att kunna äta när hon har vunnit. Mycket bättre än den begränsade matranson de får nu.

Saga reser sig ur sängen och börjar dra på sig den tajta klänningen som ligger prydligt ihopvikt på en stol invid sängen. Den har varit mammas, och är lite, lite för stor i urringningen. Men Saga bryr sig inte. Den är snygg iallafall, och hon vill vara snygg idag. Idag, när hennes liv kommer att förändras för alltid. Hon sätter på sig ett diadem som också varit mammas. Det passar till klänningen.

Saga smyger ut ur rummet och in på toaletten, som ligger vägg i vägg med Sofies rum. Saga vill inte väcka henne, och grimaserar när toalettdörren ger ifrån sig ett oroväckande gnisslande. Men inga ljud hörs från lillasysterns rum, utom de lugna andetagen. Saga slappnar av och slinker in på toaletten.

Hon betraktar sig själv i spegeln. Det tjocka, blonda håret ligger samlar i en lång fläta på ryggen, och hennes blå ögon gnistrar. Hon är vacker. Vacker. Det brukade pappa alltid säga att hon var. 'Min vackra lilla sötnos' brukade han säga och klappa henne på kinden. Saga kniper ihop ögonen, vill inte släppa fram tårarna som bränner i ögonen. Men saknaden värker så i henne att en liten tår letar sig ut. Den rinner långsamt ned för Sagas kind innan hon torkar bort den med baksidan av ärmen. Idag ska hon inte tänka på pappa. Idag är det hon som ska stå i centrum. Idag är det hennes dag.

Slåttern
Oliver byter ställning där han står i klungan av 18-åriga pojkar som väntar. Han vet att nästan alla väntar och längtar lika mycket som han. Han har hört ryktena i skolan, om att Alex Johnsons pappa hade mutat regeringen så att Alex skulle få bli den som deltog. Han har också hört att det musslyckades och Alex pappa blev av med jobbet. Oliver flinar inombords. Det är han som ska åka iväg i år. Ingen annan.

När Arabella Smith kliver upp på podiet jublas det från klungorna av barn och unga. Arabella, årets dragare från Distrikt 2, fnittrar högt så att mikrofonen sprakar. Ett sus går genom publiken, vissa håller för öronen, och Arabella fnissar lite till så att hennes stora, blå peruk hoppar.
"Välkomna, välkomna, väääälkoooomnaaa!!" fnittrar hon i mikrofonen.
Oliver suckar. Här kommer föreläsningen.

Lite längre bort, bland de 17-åriga flickorna, står Saga och lyssnar på Arabellas fnittrande tal. Hon har stått och fniss-pratat i minst tjugo minuter, utan att man hört ett ord av vad hon sagt. Men plötsligt fnissar hon lite extra högt och säger, förvånansvärt tydligt;
"Nåå, då kör vi!" Arabella fnittrar lite till och fortsätter:
"Damerna först då!"

Hon sticker ner handen i den stora glaskupolen med flickornas namn och gräver runt en stund, tills hon fattar tag i en liten lapp och lyfter upp den. Saga gör sig beredd.
"Penny Rickson!" ropar Arabella i mikrofonen.
En liten flicka i 13-årskategorin skriker förskräckt till. Jag räddar dig, tänker Saga, hon ler och skriker:
"Jag anmäler mig som frivillig!" innan någon hinner reagera. Arabella slår förtjust ihop händerna.
"Åhååå, kom fram här då vännen!" säger hon och ler ett slajmigt leende. Saga går med bestämda steg mot podiet, rak i ryggen. Äntligen, tänker hon. Äntligen.

Oliver ser hur Arabella sticker ner handen i pojkarnas kupol, och gör sig redo att, precis som flickan nyss, skrika orden han så länge väntat på att få säga. Arabella fnittrar högt när hon vecklar upp lappen och säger:
"Andreas C..."
"Jag anmäler mig frivillig!" skriker Oliver så högt han kan, innan Arabella ens avslutat meningen. Arabella ser lite förvånad ut, men finner sig snabbt.

"Då så, kom upp här, kom kom!" fnissar hon och Oliver går bestämt upp och ställer sig bredvid Arabella. Han ler sitt charmigaste leende och hälsar på henne.
"Oliver Pakson" säger han, charmigt och silkeslent som han övat på, och Arabella blir röd om kinderna under ett ögonblick. Hon harklar sig generat och ropar:
"Våra deltagare från Disktrikt 2!!"
Publiken ger stående ovationer åt de båda frivilliga ungdomarna. Oliver ler. Nu kör vi.

Som sagt, om ni tycker att jag skriver mer eller mindre om någon karaktär, om kapitlen är för korta/långa, säg bara till! Hoppas ni gillar det här kapitlet!