Who I am [SV]

DU skriver verkligen suuperbra!! EN liiiiiiten grej jag tänkte på bara var att du växlade mellan Dåtid och Nutid. Hehe ! Men annars, SUPERBRA! ♥ Du måste skriva mer snart, typ, nu.

åååhh vad bra du är!

Tack! Fast det gör du också! ♥

IIIIH THANKS ♥

Ny läsare! YEYEY *ultrahappy* Och tack för din snälla kommentar! ;D

Tack för att du påpekar det! Ibland har jag lite problem med det när man är mitt inne i skrivandet. But in this part, det var lite speciellt (även om jag inte visade det särskilt tydligt.) Det var dåtid eftersom att det var dåtid helt enkelt. Lyra tänkte tillbaka på hur det varit. Men jag var som sagt inte så tydlig med det x3 Jag ska se om jag kan förbättra det hela på något sätt!

Tack snälla du! ♥


Jag har ett kapitel på lager. Vill ni ha det nuuu?

Åh ja, jag tänkte att det var något sådant Men som sagt, så är du verkligen jätteduktig och ja, jag är absolut en ny läsare! *Bevakar* såklart!

Ja nytt kapitel

Okej, det här är till er två Textras och sissi (lär mig hur man taggar dig!)

Och tack för all respons! Ni är alla bäst! ♥

Kapitel 4
Något hon inte kunde förutspå

Efter frukost knackar Lyra på hos föreståndaren. Tre tydliga rapp och sedan låter hon armen falla. Det är inte ofta något barn får tillåtelse att besöka kontoret. Det är som Mrs. Greens egna privata universum. En värld som bara får inträdas om något verkligt allvarligt inträffat.

Lyra tror att detta är ett sådant fall. Det finns något som besvärar föreståndaren, och hon är här för att hjälpa henne att reda ut knutarna.

När hon hör fotsteg på andra sidan dörren blir hon plötsligt nervös. Det här kan handla om vad som helst. Inklusive den oförklarliga händelsen med gaffeln som orsakat henne så mycket skada.

Hon hinner inte ens planera en flyktväg förrän dörren glider upp. Hjärtat slår hårt i Lyras bröstkorg då Mrs. Green tecknar åt henne att komma in.

”Godmorgon igen, Lyra”, hälsar hon. Stilla rundar hon sitt skrivbord och slår sig ner på rummets enda kontorsstol. Det gnisslar lågt från den då hon sätter sig tillrätta.

Lyra får sätta sig i en svart skinnfåtölj. Halva hennes kropp tycks försvinna ner i dess djup.

Hon tittar sig omkring. Allt är träfärgade bokhyllor och bländande vita pappershöger. Det finns också suddiga fotografier. Hon undrar om det är kort av föreståndarens nära och kära. Hon har aldrig tänk på henne som någon med ett liv utanför barnhemmet. För Lyra känns det som om hennes enda uppgift på jorden är att ta hand om det här stället. Det är först nu hon inser hur dum den tanken är.

”Jag har, som du förmodligen mycket väl förstår, saker att ta upp med dig.” Föreståndaren rättar till sin glasögon. Med den andra handen lyfter hon upp ett av de prydliga papperna och skummar igenom innehållet. Hon tittar inte upp, men Lyra inser att hon vill ha ett svar.

”Okej, frun”, säger Lyra. Hon kommer omedelbart att tänka på Lori Allen. Lori som alltid försöker spela väluppfostrad och perfekt när någon respektfull närmar sig. Hon tror föreståndaren är den enda Lori verkligen ser upp till. Alla andra har han verkligen lyckats trampa ner genom åren.

”Bra.” Mrs Green tittar upp, bekräftar att Lyra är koncentrerad. ”Först... det där du gjorde med restaurangens dyra bestick...”

Lyra tittar på henne. Hon vågar inte titta bort, trots att det är det hon vill mest av allt. Om vi bortser från viljan att ta sig härifrån på fortaste, möjliga sätt.

”Händer det någonsin igen, Lyra...” Mrs. Green lutar sig framåt en aning. Låter armbågarna vila mot bordsytan. ”Då ser jag till att saker och ting... blir striktare kring dig. Och det är något jag inte tror någon av oss vill uppleva...”

Lyra skakar på huvudet. De släpiga, men tydliga orden skrämmer henne. Varje evighetslång tystnad föreståndaren målar upp är tortyr. Varje ord har betydelse, och på något sätt är det läskigare än om hon varit rasande.

Mrs. Green höjer på ögonbrynen i förvåning. ”Du håller alltså inte med...?”

”Jo, jag menade inte...” Börjar Lyra snabbt förklara sig, men en blick från föreståndaren får henne att tystna.

”Jag vill att vi ska komma överens, Lyra”, säger hon långsamt. ”Att vi ska kunna reda ut de här knutarna... på ett sätt som berör oss både på ett så simpelt sätt som möjligt.
Har jag ditt ord på att den här... incidenten... inte ska upprepas?”

Lyra nickar häftigt.

Mrs. Green gör en ogillande grimas. Lyra har ingen aning om varför.

Lyra fastnar med blicken på en burk till höger om föreståndarens ena armbåge. Två dussin vässade pennor pekar aggressivt mot taket. Konstigt nog får de henne att bli illamående. Vad som helst i det här rummet tycks kunna föreställa ett mordvapen.

”Den andra saken”, börjar Mrs. Green allvarligt. Hon tvingas möta föreståndarens mörka blick bakom glasögonen. ”Handlar om det här.”

Tankfyllt lyfter hon på det översta bladet i en av pappershögarna. Det är ett litet ark, och grön snirklig text är skriven i det ena hörnet.

Nej, inser Lyra. Det är inget papper. Det är ett brev.

”Det här levererades på ett ytterst märkligt sätt under gårdagen. Jag vet inte hur du bar dig åt, men...”

”Är det till mig?” Lyra är så chockad och upprymd att hon helt glömmer bort att det inte är tillåtet att avbryta föreståndaren. Hon sträcker sig efter det lilla kuvertet.

Mrs. Green fnyser och håller det utom räckhåll för henne.

”Jag vet inte hur du lyckades skaffa dig en brevkompis, Lyra.” Föreståndaren är likgiltig då hon drar ut en av skrivbordets lådor och sedan stänger det kring brevet. ”Men om du någonsin... Om du någonsin kontaktar den där personen igen...”

”Jag har inte kontaktat någon!” Utbrister Lyra och reser sig upp. ”Jag känner ingen utanför det här fängelset!”

En vansinnig tanke bultar med all kraft inom henne. Tänk om det är hennes föräldrar? Tänk om de önskar henne tillbaka? Tänk om det där brevet är nyckeln till ett annat liv?

”Jag behöver det där brevet!” Lyra är märkligt upprymd. Det här kan vara början på något fantastiskt. Hon har aldrig i hela sitt liv fått ett brev. Hur skulle någon ens kunna veta att hon existerade? Svaret är tydligt. Det måste vara hennes föräldrar som...

”Behärska dig själv!”

Föreståndarens slår handflatan i bordet. Lyra stelnar till. Hon vaknar upp ur drömmen och ser att mrs. Green är rasande. Hennes näsborrar rör sig i takt med hennes tunga andetag. Och Lyra är skräckslagen, samtidigt som den främmande känslan av riktigt hopp leker i hennes maggrop.

”Du kommer aldrig att få se det där brevet igen, unga dam. Och du skickar aldrig någonsin ett tillbaka...[/i]

”Jag har inte...” Börjar hon protestera, men föreståndaren avbryter henne snabbt.

”Du gör aldrig om det. Hör du vad jag säger?”

Lyra sväljer hårt. Det känns som om hon ska kvävas av känslor.

”Ja, frun”, mumlar hon och ser ner på sina gråa inneskor.

”Det var precis vad jag ville höra.” Masken är tillbaka. Föreståndaren är oberörd igen. ”Det var allt jag ville säga. Du kan gå och leka med de andra barnen nu.”

Lyra lämnar rummet.

Men hennes tankar är kvar hos brevet.

SÅÅÅÅ BRA!! Kapitlerna är så långa, på ett väldigt bra sätt. Det gör att läsupplevelsen tar längre tid. Jag älskar långa kapitel och jag älskar denna fanfiction!

Jätte bra!!

Åh tank ju!! ♥ Vill fortsätta läsa!!

Aww, thanks! ♥
Vad roligt att du gillar längden på berättelsen! Det känns så lite när man skriver det dock, men så har jag ju mellanrum också x) Så det blir ju en hyfsad längd ändå ♥
Blir så himlans glad för dina kommentarer btw. ♥

Thank you sooo much! Det är roligt att ni läser så fort, haha. ♥

Tack själv! ♥
Nej, nu har jag inget mer på lager. X) Men jag kanske kan börja skriva lite ikväll. Så får ni det om några dagar ;P
Jag har lånat sjukt många böcker på biblioteket också. Så jag måste läsa lite emellan "skriv-varven", haha. ♥
Tack för din kommentar ♥



OCH TACK TILL ALLA ANDRA SOM LÄSER! ♥

Btw, alla mina tummar är slut igen D: Men jag tummar er så gott det går! ♥