Mugglisgame 233

http://www.mugglarportalen.se/user.php?id=21493:Visst kan jag joina 5:an?

Mall.

Kan jag ta den jag redan skrev och bara ändra distrikt?

Ja. Glömde...

Fantastiskt! Keep up the good work!

Namn: selena
Distrikt: 6
Kön: tjej
Ålder: 17
Utseende: som selena gomez
Taktik i spelen: hon har ett mål att hålla sig vid liv
Vapen: selena skjuter pil
Familj: selena har levt i rikedom och lyx men har aldrig riktigt vilja ha allt det där, så varje kväll smyger hon ut från sitt hus och springer in i skogen där hon alltid tränar pil, sen hon var 6 år
Bra egenskaper: hon har alltid kunnat ta vara på sig själv. Och kan skogar utantill
Dåliga egenskaper: selena är rädd för att träffa kärleken, eftersom hennes stela föräldrar aldrig visat någon kärlek för henne.
Frivillig: nej
Familj: mamma pappa
Övrigt: selena hoppas på att hon får träffa en vän, och långt inne i sitt hjärta att hon får träffa kärleken.

Många kapitel nu. Skriver så många jag hinner.


Distrikt 3

Charlie Drace (Ella01) satt på sin välputsade vita stol. Den hon valde att ta med sig från segrarbyn. Hennes mamma hade varit segrare i det 200 Mugglisgame. Hon hade fått mycket ära och rikedom. På de spelen så var alla spelare fast satta i marken. De kunde alltså inte fly. Tillsammans med det var det tre gånger så många spelare. Efter det att hon vunnit så blev hon mördad 29 år senare. Då hade de blivit utsparkade från segrarbyn och bara fått ta med sig fem saker. Charlie valde den här vackra vita stolen där hans mamma alltid suttit och sytt den här långa himmelsblå klänningen åt henne. Det hade tagit tre år och ändå var den inte färdig. Det var oerhört små deklarationer på den. Tillsammans bildade de ett mönster. En orm. Den slingrade sig upp till axlarna och blev till ett grönt skimrande axelband. Ormen delade sig i två och den andra gick runt halsen och ut på armen där den slingrade sig runt armen. Varv på varv. Den slutade med ett näpet huvud. En tunga kom ut ur munnen på den. Den delade sig, så som ormars tungor gör, och bildade tunna silkes vantar som man kunde sa bort fingrarna på så de blev halva. Likadant var det på andra sidan, med en lite klumpigare gjort handske gjord av Charlie själv. Hennes lockiga hår delade hon i två delar och lockade det i korkskruvar. Den blev nu två lockiga korkskruvar på båda axlarna. Hon satte på sig diademet och gick ner. Där satt hennes pappa och kokade bären som de skulle äta tillsammans med en god blåbärs glass. Glassen var krossad is med vanilj socker och blåbär. Den var hemmagjord. De skulle äta den när hon kom hem från slåttern. Om hon kom hem från slåttern. Det klart att hon skulle göra. Och om hon blev vald skulle någon annan ta hennes plats. Så var det alltid i distrikt 3. Eller kanske inte.

Hemma hos familjen Barting Haeffner så firade de att Mattie (Husmusen) inte skulle bli. Gästerna på festen var bara den lilla familjen som bestod av Mattie och hans lillasyster. De hade hört att den starka jägaren Sam skulle anmäla sig frivillig. Då var det omöjligt att Mattie skulle vara tvungen att delta i spelen. Dessutom var han jobbig och retsam. Inte för att de ville att han dog utan att han nog skulle kunna vinna på grund av att han var så elak. Men Mattie skulle vara tvungen att se på när han dödade en efter en. Han kom ihåg förra året när deras syster, som bara var arton år, hade fått huvudet avdraget av en av spelarna. Han plågade henne dessutom. Han rev av båda öronen och sedan sakta sprätte upp led för led i hennes hals. Sedan hade han stuckit in dolken i ögonen på henne och dragit ut de. Sedan hade han slutligen rivit av halsen med bara händerna. Det hade blivit en succé. Alla i huvudstaden älskade det. Han hade blivit behandlad som kung i distrikt 1. Han hade flyttat till huvudstaden och blev assistent till presidenten. Nu var han tvungen att se det igen. Eller iallafall något liknande. Fast när Sam gjorde det. Han fick tårar i ögonen bara av att tänka på det. Deras föräldrar hade lämnat de på gatan och låtit dem svälta. Nu letar han efter sina föräldrar. Han drog sina fingrar över det korta, gyllenbruna håret. Det var en gest han alltid gjorde när han tänkte på det. Matties lillasyster Christina stod och pratade med Alma och Adam. Det var det par som alltid tog hand om de och gav dem mat. Christina kollade in i Almas mörkbruna ögon. Nästan som hon ville hypnotisera henne. Adam drog undan sitt långa gyllenbruna hår och la det bakom örat och skrattade åt Alma som hoppade runt som en kanin och låssades att Christina hade lyckats. Hennes långa nästan vita hår drogs längst golvet och blev alldeles dammigt. Hon kollade in i mina mörkbruna ögon och slutade låssas. Som om jag kommit på någonting hon aldrig skulle kunna tänka sig berätta för någon annan.

Mattie (Husmusen) går själv längst den krokiga grusgången. Han går upp för kullen och upptäcker till sin förvåning att slåttern redan har börjat. Han sprang ner för kullen och på vägen stannar han och sticker sig själv i fingret och trycker det hot pappret. Klart. Han springer vidare och kommer precis lagom till att höra en liten flicka säga
-Mattie Barting Haeffner. Han gick sakta upp för den korta trappan och för att lugna ner sig räknar han trappstegen upp.
Ett
Två
Tre
Fyra
Fem
Sex.
Sex stycken trappsteg. Han kommer upp på scenen och flickan som står där frågar efter frivilliga. Sam tar upp handen. Han hade jag glömt. Sedan säger han utan tvekan. Vi är med dig Mattie. Ända in i döden.

Charlie (Ella01) tänkte på arenan, hur den skulle kunna se ut, och kände nästan inte att hon blev stucken i fingret. Hon blev puttad framåt så hon följde bara strömmen med 16 åriga flickor. Hon ställde sig längst ut på en rad och väntade på att något skulle hända. En ljushårig liten flicka som inte kan vara mer än över 14 ställer sig på scenen. Charlie känner igen henne ifrån ettan. Hon måste ha gjort det här istället för att vara med i slåttern. Hmhm. Hör man från mikrofonen. Den lilla flickan har tagit fram en pall och ställt sig på den. Hmhm. Hör man igen. Alla tystnar och den lilla flickan sticker ner sin hand i damernas skål men handen når inte. Den översta lappen. Hon ställer sig på tå och faller. Hon välter hela skålen med damernas lappar i, sedan kliver hon ner från pallen och säger med lugn ton,
-Damerna först. Hon drar en lapp ur de på golvet och läser
-Charlie Drace!
Jag blir alldeles kall och paniken växer. Tänk om ingen vill ta min plats. Jag går upp på scenen och flickan frågar hur många år jag är.
-Sexton, svarar jag och försöker låta så lugn som möjligt.
-Är det någon som vill ta Charlie Draces plats. Hon är bara sexton år. Hon borde inte få en sådan där stor ära! Till min lättnad dyker en hand upp i luften.
-Ja. Säger flickan
-Kom upp hit och berätta vad du heter. Flickan som verkar vara runt 17 kommer upp och säger
-Jag heter Pira Diana Jay och jag ville bara säga att vi alltid kommer att vara med dig Charlie. Ingen frivillig tänker jag. Jag ska tävla, fast med hela distrikt tre med mig.
-Ända till slutet. Fortsätter Pira. Distrikt tre är med båda sina deltagare men minst en måste dö.



Håller på med fyran. Är inte klar och kommer inte att bli det idag.

Superbra

Här kommer mer.

Distrikt 4

Cara Prior (Hermione Jane) vaknade i den varma sägen av att hon skrattade och skrek på samma gång. Skrattet var ett elakt skratt. Det brukade aldrig komma ur hennes mun. Hon hade drömt en mardröm. Svettdroppar glänste i pannan på henne. Hon la sig ner för att somna om, men hon kunde bara tänka på mardrömmen. Hon drömde att hon var på arenan. Den var stenig och jordig. Själv stod hon på den högsta punkten på det högsta berget och såg på när Millie och Evie slogs mot en stor björn-mutt. Det var där skrattet kom ifrån. Evie och Millie var de tuffaste tjejer i skolan och när Cara pratat med de så skrattade de bara åt hennes försök att inte stamma. Sedan dess hade de mobbat henne. Hon stod och såg på deras skrämda miner när hon hörde ett rytande bakom henne. Det var en av björn-Muttarna. Den stod bakom henne, redo att slita henne i bitar. Den tvingade henne bakåt ner till stupet där hon föll gränslöst bakåt. Ner för stupet. Det var där skriket kom ifrån. Hon vaknade. Nu kände hon att hennes ljus blonda hår hade klistrat fast sig i ansiktet. Hon gick upp och tog ett bad. Hon tog den lilla schampo flaskan och tog lite i handen. Hon gnuggade båda händerna mot varandra för att tillsist gnugga in hela håret, enda ner till hårtopparna. Hon klev upp och drog ur proppen och satte på en iskall dusch. Det ilade i huvudet när hon noga tvättade ur håret. Hon drog duschslangen från huvudet och ut på varje arm. Hon gjorde samma samma sak med benen och tog sedan upp ett kolsvart badlakan och rufsade till hela det långa håret. Hon virade handduken runt sig och gick till sitt rum. Hon tog den finaste klänningen hon hade. Den var röd med vit spetskrage och sedan spets längst ner på klänningen och på slutet av ärmarna. Hon tog ett par svarta tights och vita strumpor. Hon tog på sig sina röda skor och gick ner till köket.


På en ranglig stol nere i familjen Prior Hamill satt Zaire Hamill (Delete.) på en stol och åt ett nybakt bröd och väntade på att hennes lillasyster skulle komma ner i hallen. Det lustiga med Prior Hamill var att alla hade olika efternamn. Inte alla förstås men några. Cara Prior, Zaire Hamill, Max Prior och Nathaniel Hamill. Mamma Tina Prior och pappa Linus Hamill. Alla var en familj med 6 personer. Nu på slåtterdagen så visste Zaire att hennes syster hade drömt en mardröm. Som alltid på slåttern. Hon hörde fotsteg i trappan och kollade upp.
-Mardröm Cara? Vad var det den här gången? Innan Cara svarade så slängde hon en blick på klockan. 04.57.
-Det du. Sa Cara på skoj och knuffade till sin syster lite löst.
-Vad drömde du själv? Att jag blev vald eller?
-Äh. Det gamla vanliga. Att du blev skjuten i huvudet av fredsväktare. Zaire lätt ovanligt lugn och Cara tvekade lite innan hon sa
-Vad gör dig så lugn denna sköna och fridfulla slåtterdag.
-Jo att ifall mamma inte har sagt det så har både du och jag bara en lott. Innan Cara hann svara hördes det fotsteg i trappan.
-Cara och Zaire. Varför är ni uppe så tidigt? Sa deras mammas röst.
-Mardröm. Sa Cara Zaire i en mun.
-Åh, som vanligt. Varför kunde jag inte gissa det. Nathaniel hade plötsligt dykt upp bakom Tina.
-Sluta retas med dem. Tinas röst lät ovanligt arg.
-Vi ska gå till slåttern nu. Det har ryktas om att det redan börjar klockan 05.00.
Cara, Zaire och Nathaniel drog på sig sina kappor och började gå. När de var framme så såg de att de var massor av folk nere på torget.
-Vi syns snart. Caras hälsning lät osäker.
-Visst, var det ända Zaire fick fram. Cara ställde sig bland 13 åringarna och såg Zaire gå en bit bort. När det blev hennes tur så ryckte hon till. Hon var inte bered på nålen. Hon fick sitt finger nertryckt mot ett papper och ställde sig i 13 åringarnas led. En stor mörkhyad kille gick upp mot scenen. Han ställde en ända skål på ett bord. Han knackade tre gånger på mikrofonen. Alla tystnade och kollade dit.
-Idag är det slåtterdagen. Började han.
-Jag kan informera er om att i år så får bara tjejer delta. Jag kände paniken växa.
-Damerna, de ända. Sa han och stack ner handen i skålen och drog upp en lapp.
-Cara Prior. Läste han. Först så fattade jag inte att det var jag men sedan så tog jag sakta ett steg framåt. Han kollade på mig när jag hörde en röst.
-JAG ÄR FRIVILLIG! Skrek den om och om igen.
-JAG ÄR FRIVILLIG! Jag känner igen den rösten. Zaire.
-NEJ! Jag skrek utan att själv uppfatta det. Men Zaire var redan på väg upp.
-Vad heter du då? Frågade mannen på scenen.
-Zaire Hamill. Svarade hon. Jag gick upp på scenen och sa.
-Nej. Jag ska tävla.
-Jaja. Sa mannen.
-Under tiden ni bestämmer er så drar jag en ny lapp.
-Det verkar som att ni inte behöver göra upp. Sa han när han hade tagit en lapp.
-Zaire Hamill.
Båda skulle tävla. Minst en dör.


Vill ni att jag ska skriva mer?

Oooh jätte bra!