Kina tema med Zendaya och Fellrendión

Li tog upp en vass sten som hon hittat tidigare och tryckte in den i nyckelhålet. Den passade perfekt. Hon vred om och låset gick upp.

"Kom! Vi måste stoppa skeppets kapten"! Sa Li och sprang iväg.

De båda tjejerna sprang snabbt över skrovet på skeppet utan att ge ifrån sig ett ljud. Vinden blåste och Yukie kände att hennes knut på huvudet som hon satt upp på morgonen snart skulle lossna. Ingen verkade vara uppe på däck. Misstänksamt gick de bakom tunnar med öl och lådor med sammet för att dölja sig.
"Vart är kaptenen?" frågar Yukie Li viskandes.
Hon ser sig om, och märker att styrman står vid rodret och tittar rakt på flickorna.

"TA DEM"! Skrek han.

Li såg hur vakter sprang ut på skeppet men hon visste inte vad hon skulle göra. Marken var så gott som försvunnet under ett hav av moln.
"Vi måste av men hur...", sa hon till Li medan hon försökte undvika vakterna. Snart fick hon syn på sin hemby när skeppet började ta landning.
Hennes hus var förstört och förfallet. Hennes familj måstw ha blivit fångatagna. Li fick syn på ett svärd som låg lutat mot en tunna och tog upp det. Hon visste att det snart skulle bli omöjligt att fly.

Men då de närmade sig ett berg med en flod rinnandes vid det så förstod hon att det kanske vore deras enda flyktväg. Utan att fråga Yukie hoppade hon överbord med ett grepp om hennes arm och de föll neråt.
Männen ombord på båten blev arga. Både för att deras fångst var förlorad och för att de stulit ett mycket värdefullt svärd som tillhörde kaptenen.

Det pirrade i magen och med ett stort plask föll de ner i floden. Hade de tur så rann floden ända bort till sjön vid grottorna, och hade de otur så skulle de aldrig hitta tillbaka.

Yukie hade inte varit beredd på att dyka ner i vattnet så när hon kom till ytan så tog hon ett djupt andetag och började andas häftigt. Hjärtat slog fort och nu märkte hon att de kom närmare säkerheten och längre bort från faran.
"Tack för att du räddade oss" svarade Yukie och rodnade sedan "Igen..."
När du kommit till sjön och strömmen slutade att dra de så kom deras simkunskap till hand. Yukie simmade bröstsim fast med lite för plaskande ben. Väl på land lade hon sig ner och vilade - kunde nästan somna här och sova för alltid. Men Li hävdade att de borde gå tillbaka till grottorna så Yukie använde den lilla kraften hon hade kvar och rusade iväg med Li mot den hemtrevliga grottan.

Inrusande i grottan så sprang de in i allihopa. De stod och åt middag. Vilken lång tid det hade tagit, tänkte Yukie. Hon kunde äntligen sätta sig ner och vila.

"Tack och lov att ni lever"! Sa Ping lättat. Hon gav flickorna filtar så att de kunde värma sig. "Hm, om ni såg Luftens Skräck (som då var båtens namn) och lyckades fly... till och med med kaptenens favoritsvärd, så tror jag inte att de kommer ge upp så lätt", sa herr Hong som var Pings man.
"De kommer nog leta efter er. De närmaste dagarna föreslår jag att alla håller sig inomhus. Sparar vi på allt vatten och bara äter små portioner så räcker maten".

Li började känna sig rädd. Hon hade svårt att föreställa sig hur de skulle kunna överleva där tills drakarna var tillräckligt stora för att göra uppror. Kejsaren var så grym.
Om det inte vore för att kejsaren hade sin rikedom som fick större delen av landets soldater att stå på hans sida så skulle folket gjort uppror för länge sen.
"Försök att röra er så tyst som möjligt och prata i viskningar... bara för säkerhets skull", sa Hong. "Javisst"! Svarade Li.

Runt midnatt hördes propellern från luftskeppet igen. Det blev högre och högre. Snart hade de nog landat i området.

Oroligt låg Yukie och vred på sig i sängen. Hon hade inte kunnat somna och hennes enkla klänning som hon sov i kändes vara helblöt. Täcket gjorde henne ännu varmare, men hennes fötter var iskalla. Propeller ljöd ute och hon visste att något dåligt var på väg...


OKEJ SORRY, BÖRJADE SKRIVA MEN NU SA MAMMA ATT JAG MÅSTE UT, SÅ KAN INTE FORTSÄTTA D:

Ljudet lät saktare och lägre.

Skeppet landade nära sjön. Det var en liten bit bort. Det tog kanske fem minuter att gå dit, men ljudet var så högt att även om man var nere i grottan kunde man höra det som om att de skulle ha landat alldeles på grottan.

Luftmän* undersökte skogen nära dem. De skrek mycket högt på varandra och var mycket vresiga.

Li försökte andas så tyst som möjligt och kunde knappast somna. Väldigt få av de som bodde i grottan verkade sova. De flesta var nog lika rädda som henne, men inget sa något ord till någon annan.

*Luftmän är motsatsen till sjömän om man inte skulle förstå. ^^

__

Synd, men det är ingen fara!

Ingen verkade våga röra sig. Yukie märkte själv att hon höll andan. På avstånd hörde man röst från arga män. De verkade komma mot grottan. Medan Yukie höll tummarna för att männen skulle fortsätta med stigen och inte svänga av vägen till grottorna så hörde hon ett skrik. Någon kille var ute och skrek 'snälla, nej'.
"Åh nej" mumlade Ping tillräckligt högt för att de i grottan skulle höra "Det måste varit Feung"
Feung var en av de äldsta av gruppen. Yukie sneglade ner mot hans sovplats och märkte att den var helt tom. Till och med täcket var borta. Snart kunde hon också höra hur några av luftmännen började springa. Stegen dånade men hon var för rädd för att kunna tänka klart och lyssna vart de sprang. Hon var nära att börja skrika om inte Ping som låg bredvid henne hade lagt sin hand om hennes mun.

Li gjorde inget ljud.

Hon höll sin drake Hanyan intill sig. Han gjorde heller inget ljud ifrån sig. Han måste nog varit lika rädd som hon själv.

Hon höll nästan på att gråta så orolig hon var. Ögonen fylldes långsamt med tårar trots att hon kämpade för att hålla dem borta. Stackars Feung!
Hon hoppades i alla fall att Feung skulle vara modig nog att inte avslöja gömstället ifall dem så dödade honom. Hon undrade också om det fanns någon annan som var borta.

Som tur var, var de alla andra liggandes i sina sängar.

"Var är svärdet"? Sa en, som lät som kaptenen, argt åt Feung.
"Snälla, nej, jag vet inte vad ni pratar om", sa Feung.
"Du lurar oss inte gubbe! Var är svärdet"? Svarade han. "Men jag vet inte..."!
Man hörde att Feung fick ett slag. Det var riktigt otäckt. Gång på gång svarade han att han inte visste. Li kunde nästan inte förstå hur han klarade av det, men var nästan lättad över att han inte avslöjade något.

Efter en stund hörde man att någon vecklade ut en hopskrynklad papperslapp eller någonting.
"Ha! Jag tänkte väl det... din familj var en av de som gjorde uppror för sjuttio år sedan! Kejsaren blir säkert glad i vilket fall! Om du inte överlämnar flickorna så måste vi i vilket fall överlämna dig levande", sa en annan som hade en lite ljusare röst.

Den ljusa rösten som ville ha Yukie och Li lät högre nu. Yukie var alldeles vettskrämd och låg i fosterställning. Hon hoppades för allt hon visste att han bara pratade högre just nu, klarare av att han var sur. Inte för att gruppen av män - säkert - var nära grottorna.
"Snart har vi de där småglinen" skrattade någon med mörk och hes röst och någon stämde in i skrattet.
Stegen verkade bli fler och högre. Det lät som en flock med hästar som sprang utanför grottorna.
"De borde vara här någonstans" mumlade någon som måste vara kaptenen "De har troligtvis inte utövat magi i alla fall. Men man kan inte vara säker"
"Jag kan känna närvaro av något magiskt" skrek mannen med ljusare röst än resten av gruppen.
Magi? tänkte Yukie. Hon hade hört historier om magiker och - om deras drakar. Var drakarna magiska?