(Dramione) Jag önskar...

Neeej... vad tänkte du på Draco? Why did u do that!
> Awesome kapitel, som alltid!

Nä...stackars Mione!!! Asbra kapitel!!!! Som andra har sagt så har du verkligen utvecklat din skrivning!!!!! Det har blivit väldigt välskrivet! Mer

AWESOME!!!'

meeeer!

Super!Hur kunde du Draco! Stackars dig mione
Så super bra kapitel!Meer!

BRAAAAA

Förlåt, skrev igår kväll men internet laggade och det slutade med att datorn nästan dog
Vill meddela att vi börjar närma oss mitten, men att om det finns förfrågningar nog kan göra en fortsättning. Jag har även några idéer till fan fictions, vissa som jag kommer/har börjat skriva på, och vissa som jag gärna skulle kunna dela med mig av till någon/några som vill skriva... men har få idéer eller vill ha någon idé.
--------------------------------------------------------------
Kapitel 15, Mot London

Hermione stod i det stora runda tornet och tittade ut genom fönstret. Ute hade det precis börjat snöa, stora vita flingor föll ner. Det låg redan snö på marken och skulle garanterat bli en vit jul. Hermione skulle verkligen ha sett fram emot alla snöbollskrig med Fred och George och mysiga stunder framför brasan med Ginny,Ron och Harry. Men hon skulle inte stanna, inte i år. Det hade blivit för mycket, Draco sprang omkring i korridorerna och mobbade alla igen, till och med henne,Hermione. Harry och Ron hade inte märkt att Hermione hade ändrats, med det gjorde Ginny och Lavender.
Båda två såg det som sin uppgift att tortera Hermione genom att konstant fråga vad som hänt.

-Hermione, vi är dina vänner, prata med oss, vi vill inget illa... Säg bara vad som hänt... Vem var det? Vi vet att det var någon, berätta Hermione, snälla, vi vill dig bara väl. Hermione?

Hermione lyssnade, och skulle så gärna berättat för Ginny, kanske till och med för Lavender och Parvati, men hon kunde inte. därför skulle hon åka hem till sina föräldrar, sina mugglarfödda föräldrar.

-Hermione! Vänta!
Det var Fred,George,Harry,Ron och Ginny som kom ner till stationen för att säga hej då.
-Jag trodde bara de som skulle åka fick gå utanför skolområdet nu... Bryter ni mot reglerna?!
-Nej mionee, de e har me mej...
Hagrid dök upp bakom Fred.
-Tur, annars skulle jag ha...
Hon kände tårarna komma. Ginnys blick på Harry och Ron som inte fattade och hon såg Fred se medlidsamt på henne.
-Vi ses efter jul. Hej då!
Alla kramades och utbytte hej då rop.
Plötsligt var Hermione på tåget med alla väskor och inne i en egen kupé, och tåget hade börjat åka.

Hermione vaknade av att kupédörren öppnades.
-Hej Hermione Granger.
Det var Cedric, Cedric Diggory!
-Ähhum, Hej Cedric.
-Kan jag sätta mg här?
Han pekade på sätet mitt emot henne. Hon kollade sig omkring, sen nickade hon.

-Klart du kan, jag kan ju inte säga att du inte får, för kanske är det bara den enda platsen på tåget och då kan ju inte jag bara säga att du ska gå härifrån... Jag menar inte att du är jobbig, du får självklart sitta här du kanske rentav inte vill vara själv eller så...

-Eller så vill jag sitta här med dig.
Cedric avslutade meningen åt henne. han satte sig bredvid henne, inte mittemot utan bredvid! Han tog hennes hand, hans var varm, inte som Dracos som var sval, skönt sval...
Hon kände stora tårar svälla upp och blinkade om och om igen för att inte börja gråta, men det funkade inte. Cedric såg det. Han kramade henne. Hans famn var också varm, Dracos famn hade varit sådär skönt sval. Och Cedrics mun mot hennes hår var också fel, Dracos läppar hade känts så rätt... Hermione satt och grät stora,stora tårar i Cedric Diggorys famn.

De började närma sig London, och Hermione låg med huvudet i Cedrics knä och pratade om det senaste halvåret på Hogwarts. Hon berättade om sitt bråk med Harry och Ron, hur hon gömde sig för honom,Cedric och hur det gick med skolan. Hon berättade nästan allt, utom önskningen och det om Draco.
-Och sen nu vet jag att Harry och Ron inte är arga på mig... Men jag kan inte sluta tänka på att de KANSKE...
Där avbröt Cedric henne. Han gjorde det omöjligt för henne att säga något, eller att röra sig. Han hade satt sig upp och kysst henne. Det var en varm kyss, passionerad, älskvärd och genial kyss... Men Dracos kyssar, de hade allt detta, och något litet mer... Något lite elakt, övermodigt och bestämt i sig...
Men hon tänkte inte på Draco mer, inte alls. Hon tänkte inte på hans perfekta läppar som smakade jordgubb, precis som Bertie Botts bönan...
Nej, det tänkte hon inte på.
- Det var som om jag såg dig igen, det här året... Som om du ändrats, jag älskar dig Hermione...
Tåget bromsade in på perrong nio och trekvart. Cedric hjälpte henne av med väskorna och sa hej då. Eller mer kramade henne hej då.

Hennes föräldrar stod och vinkade till henne. Hennes alldeles vanliga familj, det kändes så skönt att se dem igen.
--------------------------------------------------------------
Skrev detta väldigt för så förlåt om det innehåller stavfel...

gör inget men nu vill vi ha mer !

Så bäst!du skriver så bra!Awesome! Sorgligt kapitel Jag började gråta stackars mioneeee!
meeeer!

Har lite dåligt med fantasi just nu, kommer ett kapitel imorrn