House of Night

OMFGSTFUBYGTFFM!!!!!!!!!! För er som inte förstår så står det Oh My F**king Gods Stop Tickling Furry Unicorns Because You'll Get To Fabulous For Me!!!!!!!!!
Vem kan ha gjort så?! SVARA MIG!!!
Hehehehe

Håller med dig Bu för skola

Bu för skola!! Jaa för brun läsk!!

Ja, gör det!!!!

Bra!

Åh, gud! Har verkligen varit oaktiv här...förlåt. Nåja. Här kommer i alla fall ett nytt kapitel. Hope U like it.

~Kapitel 6~
- Alice! skrek jag förfärat. Sedan drog jag henne till mitt och Miris rum. Där satt Miri och Simon. De verkade inte tycka om kläder särskilt mycket, för ingen av dem hade mer än underkläderna på sig. När jag kom släpandes med Alice satte sig Miri käpprakt upp och gömde sitt rödflammiga ansiktet i Simons tröja. Simon själv såg bara allmänt shockad, till och med oskyldig ut. Jag var rasande, hur kunde han göra så, dricka av Alice, min Alice?!
- JÄVLA IDIOT! HUR KUNDE DU GÖRA SÅ MOT HENNE!!! skrek jag och slog till honom. Simon såg förfärat på mig då jag sparkade till honom i bröstet och började klösa av honom huden.
- J-jag har inte gjort nåt! Jag var här med Miri hela tiden, vi...., ropade han och rodnade vid det sista.
- LÖGNARE! DU SA ÅT DINA SÅ KALLADE VÄNNER ATT GÖRADET, ELER HUR?!?! skrek jag än högre, och letade efter något vasst.

Jag slutade kasta glasskärvor på Simon. Kunde inte stoppa mig längre. Från att gråta. Jag sjönk ihop vid Alice tog henne i famnen. Grät, och grät, och grät.
- Jag ska sätta dit dem! Jag lovar, de som gjorde det här ska få! Jag ska hämnas rejält, om det så är det sista jag gör! viskade jag i Alice öra. Miris vanliga färg var nu tillbaka i ansiktet. Hon och Simon iaktog varje rörelse jag gjorde.
- Jag lovar på mitt liv att jag inte gjorde det. Jag...jag ska hjälpa att hitta den skyldige, sa Simon med låg röst.
- Klart som fan att du ska, fräste jag och torkade ilsket tårarna.
- Jag...sa Miri och såg osäkert från mig till Alice. Sedan nickade hon.
- Jag är med er.
- Vi med, sa två röste bakom mig. Ingen behöver väl gissa mer än en gång vem det var? Wen och Wren, såklart.

Efter ett tag kom vi på att Alice kanske borde skötas om. Vi sköljde av blod och smuts från såren som lämnats öppna. Sen lindade Wen in Alices överkropp i bandage, slutligen la vi henne i min säng,där hon kunde sova.

- Så, vem kan det ha varit?
- Vem som helst, Wen, vem som helst
- Det måste ha varit en korkad vem som helst, jag menar, vi snackar om klyftiga Alice här!
- Så sant som det är sagt broder, hon är allt annat än osmart.
- Men...hur ska vi göra? Säga till rektorn?
- Jag vet inte Miri, det verkar inte som en bra idé
- Men varför inte?
- Miri, din pojkvän säger att det inte är en bra idé, ska du int lyssna på honom?
- Käft, Wren!!
- Vad tycker du då Lara?
-...Lara, lyssnar du?

Rösterna var avlägsna. Jag hörde vad de sa, men lyssnade ändå inte. Det kändes som om någon gjorde tusen nålar på mina händer. De drogs mot Alice överkropp, och jag hade för länge sedan gett mig själv till dragningskraften. Nu var det bara lite kvar, sen skulle bandaget vara borta från Alice.
- Jag...ge mig vatten, instruerade jag Wen, som kommit fram till mig. När han gett mig ett glad vatten blundade jag och lät händernas stickningar styra mig. Jag kände kalt vatten åka upp och täck mina händer. Min hjärna pratade omedvetet till vattnet, talade om för det vad det skulle göra. När jag öppnade ögonen hade den stickiga känslan i händerna försvunnit, precis som såren på Alices överkropp.

Alla var tysta. Alla förutom jag hade sett, men jag visste. Visste att jag heelat Alice. Nästa dag på poesilektionen kom Malorana in med Simon tätt efter sig.
- Lara Morell, skulle jag kunn få låna dig en liten stund? Det gäller gårdagens händelser, sa hon högt. Klassrummet fylldes av viskningar. Simon och Malorana väntade spänt i dörröppningen medan jag gick mot mitt öde.
~

Okej, det var det. Hoppa att ni tyckte om kapitlet. Komentera på! Och förlåt för dålig uppdatering(again).

Jättebra!

Det är ok vi förlåter dig
Huvudsaken är att du ger oss nya kapitel
Och som vanligt var detta kapitel UNDERBART!!! ♥
Hihi

Aaaw! Löv ya, kompis!!

Super!

~Kapitel 7~
Vi gick till Maloranas kontor. Rummet var tomt, väggarna kala, sånär som på en liten tavla, föreställande ett hjärta. Malorana satte sig bakom sitt stora, vita skrivbord. Hon lade händerna i knät och såg på mig.

- Simon här berättade att du...helade Alice med vatten igår, sa hon och pekade slött mot Simon som stod i hörnet av rummet. Jag nickade och undrade vart detta skulle leda.
- Lara, detta är en förmåga som få vampyrer någonsin besuttit. Jag har redan skickat ett brev till Ariana, den nu äldsta vampyren i världen. Hon ska avgöra om du får stanna på skolan, eller vad som helst annat som ska hända dig, fortsatte Malorana. Jag drog efter andan - skulle jag vara tvungen att avbryta min utbildning? Jag lyssnade nervöst vidare på Malorana:
- Om tre dagar kommer alla House of Night-skolor att veta om dig. Du kommer att vara efterfrågad av många, många rektorer. Om Ariana vill att du fortsätter din utbildning, kommer du då att stanna här, eller kommer du att byta till en annan skola?

- Jag...jag vill stanna här rektorn. Hur mår Alice?
- Ah, jag förstår. Alice mår bra kära du, hon behöver bara vila.
- Ja rektorn, får jag gå nu?
- Du får gå nu Lara, må nyx vaka över dig. Kom till mitt kontor på torsdag.
- Ja rektorn, hejdå rektorn. Jag bugade snabbt för Malorana och sprang sedan till lunchen.

Samtalet hade tagit längre tid än jag trott, och när jag kom till matsalen visste alla att jag hade varit hos rektorn. Flera versioner av hur jag hamnade hos rektorn hördes bland viskningarna. Flera var inblandade med orden 'Igår', och 'Farlig'.

Jag tog min lunch och satte mig bredvid Wen och Wren. De nickade tyst och fortsatte att viska med låga röster. Athena och Miri satt framför mig. De viskade också, bara Simon och jag satt tysta. Efter lunchen hade jag vampyrhistoria. Jag lärde mig faktiskt en hel del:

Nyx var vampyrernas gudinna, natten personifierad, och till skillnad från vanliga människors gudar/ gudinnor, visste man att hon fanns på riktigt. Det skrevs även mycket om en viss Zoey, som kunde hantera de fyra elementen. Hon hade förstås levt i mer än hundra år sedan, men jag kände ändå att det var henne jag borde prata med. Jag undrade om hundraåriga vampyrer blev lika gaggiga som människor. Och det skrevs om Kalona, som nyligen (typ 100 (eller mer) år sedan) blivit Nyx make. Och sen kom jag inte ihåg mer, för då tappade jag koncentrationen.

Efter historia var det språkval. Jag valde spanska.