(Drarry) Lycklig och förvånad

13. Och mina tankar och minnen står mig upp i halsen

"Här.", log Harry och räckte fram en kopp te.
Draco tackade genom att kyssa honom på kinden.
"Snålt.", flinade Harry.
Draco skrattade och kysste honom på munnen.
"Bättre?", log han och drog ned dom i soffan igen.
"Jadå.", sa Harry och log.
På nåt konstigt vis var det alltid Harry som hamnade underst, och oftast låg Draco med sitt huvud på hans knä. Det kändes tryggast så. I för sig var det ofta väldigt knepigt att smussla med Harry till sovsalen där Slytherinarna sov. Men nu var dom inte där, som tur var. Nu var dom i deras rum. Det hade blivit deras rum, Vid-behov-rummet. Och deras soffa.
Men eftersom Draco nu drack te, blev det lite svårare att ligga ned. Så han satt istället i Harrys knä, med ett alldeles för stort leende på läpparna.
"Du måste ju vara kvinnan i det här förhållandet.", sa Draco leendes.
"Jaså?", Harry tittade undrande på honom.
"Jamen det är ju alltid du som är underst.", sa han glatt.
Harry brast ut i skratt.
"Fast det är ju du som är den feminina av oss.", flinade Harry.
"Är jag väl inte!", utbrast Draco.
"Är du ju.", sa Harry och flinade ännu mer.
Draco öppnade munnen för att komma med en vanlig förolämpning, sånt där han brukade säga till honom förr, när dom alltid munhuggs. Men han kom inte på nånting. Det var svårare nu. Han visste inte hur långt han kunde gå, så han inte sårade Harry. För det ville han verkligen inte. Inte nu när han fått tillbaks honom. Men han tänkte inte låta någon, inte ens Harry, kalla honom feminin. Så han ställde sig upp, bara det fick Harrys flin att försvinna, och hällde allt te över hans knän.
Harry skrek till och började genast kasta olika besvärjelser över sina knän. Tillslut försvann teet och han blängde på Draco.
"Din jävla..", mumlade han, men flinade svagt.
"Jävla vadå?", flinade Draco.
Harry tänkte efter.
"Idiot.", sa han tillslut.
"Auch, nu gick du aaaalldeles för långt, Potter.", flinade han.
"Ska du inte börja gråta nu, Malfoy?", sa Harry och flinade tillbaks.
Draco gav honom en slängkyss.
"Men eh, jag tror jag måste gå snart.", mumlade han.
"Vart då?", frågade Harry försiktigt.
"Till Snape.", sa Draco lågt. "Jag väntar på ett brev och ah, Snape är budbärare."
"Låter kul. Får man inte följa med?", undrade Harry.
Draco log snett.
"Nej, du vill antagligen inte det. Men jag kommer tillbaks snart, okej?", sa han och försvann snabbt därifrån.

Draco läste om brevet, han förstod direkt vad det stod man han läste det ändå flera gånger. Snape tittade på honom med korsade armar.
"Har du läst det?", frågade Draco försiktigt.
"Ja, du kommer inte klara det. Eller hur? Du har visst glömt att berätta för din far vad du har gjort den senaste tiden.", sa han.
"Dom kommer döda mig, va? Om jag inte.. gör det där?"
Snape nickade.
"Dom kommer antagligen försöka.", sa han.
Draco suckade. Snape tyckte faktiskt synd om pojken, det gjorde han faktiskt.
"Aja, vi syns väl.", sa Draco lågt och började vandra tillbaks till Harry, med brevet i handen.

Harry log när Draco kom tillbaks, men leendet försvann snabbt då han såg det allvarliga ansiktsuttrycket.
"Draco.", mumlade han och kramade honom. Han såg ut att behöva en kram.
"Dom kommer döda mig.", viskade han.
"Vilka?", frågade han och strök Draco över ryggen.
"Dödsätarna. Om jag inte tar med dig till dom, dödar dom mig.", sa han och tittade på Harry.
"Var det det som brevet handlade om?"
Draco nickade svagt.
"Kom.", sa Harry och tog tag i Dracos hand.
"Vart ska vi?"
"Dumbledore.", mumlade Harry.
Draco stannade.
"Nej! Han kommer kasta ut mig.", muttrade han.
Harry tittade på honom.
"Dumbledore? Det tror jag knappast."
"Men.. men han gillar inte mig.", sa Draco irriterat.
"Var inte fånig, det enda han inte gillar med dig, det är det där märket på din arm. Och både du och jag vet att du inte heller gillar det. Så kom nu, han skulle vilja veta sånt här."
~
Jag vet inte riktigt hur det blev, då jag mest skriver om endast kärlek. Det är sällan jag tar med något "spännande" i det jag skriver. Menmen.
En del kvar!!11!!1!!

AHMAGHAD SISTA DELEN, JAG KÄNNER PÅ MIG ATT DET KOMMER BLI SOM I DIN FÖRRA FF, ALLTSÅ NEJ JAG VILL INTE ;___;*hyperventilerar*

Jättebra kapitel, dog typ när Draco spillde ut teet ^^ men vad kommer hända hos Dumbledore?!?!?! PLEASE I WANT TO KNOOOW♥

HAHAHAHA har lust att skriva värsta detaljerade scenen nu, där Draco dör. Bara för att jag är så hemsk. ♥

MEN KOM IGEN, GÖR DET INTE FÖR SORGLIGT!
Jag vet att det kommer bli ett sorgligt slut...

Men, som vanligt, ett bra kapitel!

Jag vill inte att den ska ta slut, men jag MÅSTE ha nästa del NU!

Samma här.

14. Sagan om ett uppror

"Harry.", sa Dumbledore lugnt och log mot dom när dom sprang in i hans kontor. "Jag visste att ni skulle komma snart."
"Vi.. Draco.. Jag..", Harry visste inte vart han skulle börja.
"Professor Snape har berättat.", sa han och vände sig mot Draco. "Stod det vart du skulle ta med honom, och när?"
Men precis när Draco skulle svara, rusade Snape in.
"Dom är här.", sa han bara.
Draco stirrade skräckslaget framför sig, på tomma luften. Harry tog hans hand i sin.
"Kom.", sa han bestämt. Även om han var minst lika rädd som Draco.
"Nej, Potter. Det vore bara korkat.", sa Snape.
Innan Draco hann påpeka att det bara vore modigt, och inget annat, sa Harry:
"Men professorn, du brukar ju kalla mig korkad. Då vore det väl mest logiska att jag gör korkade saker? Och om dom har tagit sig in på skolans område är vi ju knappast säkrare här inne, eller hur?"
Snape svarade inte på det, men Dumbledore log lite mot Harry innan dom två unga pojkarna försvann.

Det var nog sant ändå, att kärlek är världens starkaste kraft. För det kändes som att dom duellerade mot förstaårselever, och inte vuxna dödsätare. Dödsätarna kollade förvånat på dom, speciellt på deras sammanlänkande händer. Det var som om dom tappade koncentrationen på grund av deras kärlek. Draco kunde inte låta bli att skratta, där, mitt i kriget. Harry tittade på honom och log svagt.
Dom gick förbi alla utslagna dödsätare och fortsatte ut ur skolan. Där ute var kriget i full gång. Det var bara några få som inte verkade delta, förutom att dom slog tillbaka besvärjelserna som då och då skickades mot dom. Det var bara fyra stycken som Harry kände igen. Bellatrix Lestrange, Lucius och Narcissa Malfoy och självaste Voldemort.
"Draco!", utbrast Lucius när han fick syn på dom. "Vad håller du på med?"
Plötsligt stirrade alla på dom.
"Nä, inget speciellt. Jag bara står här och håller min pojkvän i handen.", log Draco. Men han darrade lite på rösten, och lät inte alls lika självsäker som han tänkte göra.
Narcissa blev alldeles röd i ansiktet.
"Gulligt. Synd att din pojkvän snart är död.", sa Voldemort och riktade sin stav mot Harry (och började urinera. Nejmen. Haha. Förlåt. jag är trött.).
Draco ställde sig framför Harry, men Voldemort tog inte bort sin stav. Narcissa skrek till.
"Du skulle bara våga döda min son.", sa hon och riktade sin stav mot Voldemort.
Han tittade på henne, log och sa snabbt "Avada kedavra" och så föll Dracos mor ned mot marken.
"Narcissa!", tjöt Lucius. Nu var det han som riktade sin stav mot Voldemort. Men han avada kedavra'de även honom, och Draco såg bara på sina föräldrar låg där bredvid varann. Döda.
"Såå, är det någon annan som vill säga något?", ropade Voldemort och vände sig mot sina anhängare.
Alla skakade tyst på huvudet. Ja, alla förutom Bellatrix som fnissade. Men hon tystnade när Voldemort riktade sin stav mot henne.
"Ja, jag.", sa Harry plötsligt.
Voldemort tittade på honom.
"Dra åt helvete.", sa Harry och riktade sin stav mot Voldemort, samtidigt som Draco gjorde lika dant.
Så fort dom började duellera kände Harry att Voldemort hade blivit mycket starkare. Harry fick en otrolig huvudvärk, och Draco såg att något var fel. Han fick något hatiskt i blicken, och han kämpade på ännu mer. Dracos kämparglöd fick även Harry att bli starkare, ännu en gång hade kärleken räddat honom.
Precis när Voldemort poff gick upp i rök och det enda som verkade finnas kvar av honom var några benknotor och den svarta klädnaden som låg på marken, föll Draco ihop. Harry satte sig på knä bredvid sin pojkvän och lät aurorerna ta hand om dom få dödsätare som fortfarande var vid liv. Han verkade fortfarande andas, men han var medvetslös. Harry tittade oroligt ned på Draco och förstod att han hade gett en hel del styrka för att rädda hans liv.
"Harry..", mumlade Draco lågt.
"Draco!", sa Harry och skulle precis kyssa honom när någon ropade hans namn.
Han tittade upp. Hermione. Men.. Vart är Ron?
Det var som om Hermione hade läst hans tankar, för hon log svagt och berättade att han hade skadat foten.
"Inget allvarligt, men Madam Pomfrey ville ändå kolla på den."
Harry nickade som svar. Draco hostade till, överdrivet högt.
"Ursäkta men din döende pojkvän ligger liksom här.", sa han trött, men flinade.
Harry skrattade till och smekte hans kind.
"Förlåt. Kan du stå?"
Draco skakade på huvudet, utan att ens försöka stå upp.
"Bär mig.", log han och sträckte fram sina armar.
"Okej då, bara för att du är så söt.", sa Harry och gjorde som han sa.
Han bar in honom till Stora salen, där alla bord nu var borta. Istället stod det sängar lite här och där. Madam Pomfrey och ett gäng annat läkarutbildat folk gick fram och tillbaka mellan sängarna. Harry la ned Draco i en tom säng och böjde sig över honom för att ge honom en kyss, men blev avbruten igen.
"Potter?"
Han vände sig om. Snape.
"Ja?"
"Jag vill bara meddela att Dumbledore är död.", sa han kort.
Harry bara stirrade på honom. Nej. Han bet sig i läppen för att inte skrika rakt ut. Snape var borta lika snabbt som han kom, och Harry bara stirrade efter honom. Nej. Inte Dumbledore. Han kan ju inte bara gå och dö nu, inte när dom hade vunnit! Han blev nästan arg.
När han tittade ned på Dracos oroliga, oskyldiga och förvånade ansikte brast det. Han grät och grät och grät.
Draco visste inte riktigt varför, men han började också gråta. Så stod dom där och grät, eller ja Draco låg ju ned, tills Harry omfamnade honom och plötsligt började skratta. Draco tittade undrande på honom.
"Du är underst, så nu är det du som är kvinnan.", sa Harry och log.
Draco himlade med ögonen, men skrattade till han med.
"Du är så jävla..", började han.
"..underbar?", fyllde Harry i.
"Preciiiiis vad jag tänkte säga.", flinade Draco.
Sedan möttes deras läppar äntligen, i en lång, passionerad kyss.
~
Okej, jag är inte alls bra på slut. Jag erkänner. MEN JAG FÖRSÖKTE I ALLA FALL MHM. Men men.
Nu är även denna slut.
Lite deprimerande. :<

NEJ DET ÄR SLUT :'( DEN VAR JU SÅ BRA </3

"sa Voldemort och riktade sin stav mot Harry (och började urinera."

HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA GOSH I JUST CAN'T♥33

Synd att Draco blev föräldralös (och jag tycker alltid lika synd om Dumbledore) fast det var en jävligt stor lättnad att varken Harry eller Draco himself dog :')

Men jag vill inte att den ska vara slut...</3

...

AWESOME!