Skuggans födelse (DEK 2)

Men gumman såklart att du ska fortsätta! ♥
Du sa faktiskt till mig att du skulle bli författare för min skull så nu får du faktiskt anstränga dig lite kvinna och skriva!

(jag testade med två sätt. vilket funkade bäst?)

Bra!!!

Så... nu tänkte jag lägga ut ett kapitel fastän ingen verkar läsa... ._. Eftersom att ja, det kanske låter konstigt, men jag lovade mig själv att lägga ut ett kapitel när den var klar, och nu är den klar! ^^

•••

Kapitel 5 Del 3

”När man pratar om trollen”, säger Mark när vi kommer in.
”Ursäkta den sena ankomsten”, säger Dominick, vilket får det att rycka till i Marks smilband.
”Det är helt okej, vi skulle precis starta filmen”, säger han och förklarar därmed varför det är så mörkt i rummet. Jag stänger dörren efter oss vilket leder till att allt ljus försvinner – förutom det som kommer från SMART Boarden. Han tänder lamporna och ser ut över klassen.
”Det här, mina damer och herrar”, börjar han. I början hade vi skrattat när han sade ”mina damer och herrar”, men vi har vant oss med tiden. Och Lukas, Patrick och Dominick verkar vara vana vid att höra det.
”… Är Patrick Sindros, Dominick Petrov, Lukas Monta, och, ja. Angel och Laurina känner ni redan”, ler han. ”Sätt er.” Vi sätter oss vid de fem bänkarna längst bak i klassrummet.
”Vad är det vi ska se på?” frågar jag och puttar in väskan så att jag har den mellan fötterna.
”Legender”, svarar Mark.
”Ursäkta, men vilka legender?” frågar Patrick.
”Ja, nu när ni är de första som frågar kan jag väl svara. Änglar.” Lukas ger ifrån sig ett glädjelöst skratt.
”Du måste skämta”, säger han sedan gravallvarligt.
”Jag ser inte det lustiga i min lektion, du kanske kan förklara det, Mr. Monta?” undrar han och höjer på ögonbrynet.
”’Tre kan bevara en hemlighet om två av dem är döda.’”
”Hotar du mig, Lukas?” frågar han och använder inte hans efternamn den här gången. Vi brukar egentligen inte använda efternamn men Mark använder dem eftersom att han tycker om att göra det, säger att han tycker att det är roligt, att han är gammalmodig trots sina unga år.
”Självklart inte, magistern. Det var bara du som tolkade det så.”
”Mark var namnet”, svarar han bittert. ”Nu, tillbaka till lektionen. Änglar är dagens ämne, även om er nya klasskamrat verkar finna det komiskt. Det kommer bli prov på det här nästa vecka, ett litet lätt läxförhör bara.”
När Mark säger lätt så brukar det vara lätt, men jag tar ändå fram ett anteckningsblock ur väskan. Dominicks hand flyger upp innan Mark hinner klicka på startknappen på datorn.
”Ja, Mr. Petrov?” säger han så snabbt han får syn på hans hand.
”Varför gjorde ni valet att ta upp änglar som dagens ämne?”
”Eftersom att änglar är intressanta och mystiska varelser. Väldigt få känner till hur legenderna grundades och hur det var då, innan legenderna – kalla dem myter om ni vill – fördes vidare till nästa generation”, svarar han och ser på Dominick med en genomträngande blick som han väldigt sällan brukar använda. Hans bruna ögon ser ut som en kopia av hans bruna, lätt lockiga, hår i vanliga fall, men nu blixtrar de av liv och något hemlighetsfullt finns i dem.
Dominick sväljer hårt av blicken och får ur sig ett litet ”okej” innan filmen startar och klassen intresserat kollar på.
När jag har antecknat det viktigaste och det inte kommer något nytt på fem minuter vänder jag blad och skriver något snabbt.
Brukar du ofta citera Benjamin Franklin? Jag räcker det mot Lukas, som sitter på min högra sida och därmed längst ut av vår lilla grupp. Han tittar frågande på mig och läser sedan frågan. Han skakar på huvudet och räcker tillbaka blocket och tecknar ”ingen penna”. Jag känner mig dum och rodnar, tack och lov är det nästa helt mörkt, fastän filmens ljus lyser upp klassrummet tillräckligt.
Jag räcker tillbaka blocket tillsammans med min penna. Han klottrar snabbt ner något. Med vänster hand. Han är vänsterhänt. Jag vet inte varför det chockerar mig. Det känns lite udda samtidigt som det känns helt naturligt för att vara Lukas.
Nej. Det råkar bara vara mitt favoritcitat, varför undrar du? Hans handstil är snirklig, och långt ifrån perfekt, men ser ändå speciell ut. Jag svarar snabbt.
Det råkar vara mitt favoritcitat med. När han läser det kollar han forskande på mig och jag nickar. Han flinar och klottrar ner något igen.
Så du har många hemligheter? Jag rynkar på ögonbrynen. Varför undrar han?
Några som du är intresserade av, eller? Jag räcker honom anteckningsblocket. Jag tar emot det efter att han har skrivit något.
Vem är inte intresserad av en utvalds hemligheter? När jag ser på honom leker fortfarande flinet på hans läppar.
Så det är anledningen till att du är… trevligare (?) mot mig, än mot de andra? För att jag är utvald? Jag räcker honom blocket igen och kollar på honom tills jag ser hans reaktion. Hans blick verkar mörkna men på hans kroppsspråk märks inget. Det sägs ju att ögonen är själens fönster, det kanske stämmer i detta fall?
Han skriver lite längre den här gången och räcker mig sedan, lite ilsket, blocket igen.
Är det verkligen det du tror om mig? Att jag är trevligare mot dig för att du är utvald? Visste jag att du var utvald i matsalen? Nej, verkligen inte. Jag hade såklart mina aningar, men jag tvivlade starkt på dem. Jag skulle inte göra det för att du är utvald, jag skulle bara inte göra något sådant. Vill du veta varför jag är trevligare mot dig? Mer… mänsklig? Mindre kylig? Jo, jag är dragen till dig på något vis. Precis som du är till mig. Tror du verkligen att jag kan läsa tankar? Att jag visste vad du skulle säga och fråga i matsalen? I exakt vilken sekund? Nej. Tror du mig? Jag känner hans blick bränna. Han väntar, precis som jag gjorde, på min reaktion. Jag svarar snabbt.
Nej, du har rätt. Jag tror dig. Förlåt. Jag är glad att du kom till den här skolan. Han svarar ungefär lika snabbt som mig.
Jag med. Sorgligt nog kommer jag ha förbaskat ont i kroppen imorgon på grund av din pojkvän. Han är väl din pojkvän? (Kyssen i matsalen tyder ju på det, men vill bara vara säker.) Jag fnissar till vid det där med att han kommer ha ont men blir dödsallvarlig när jag läser frågan. Han skämtar väl? Dominick är mitt liv. Jag skulle aldrig kunna vara tillsammans med någon annan.
Ja. Varför undrar du? Han tar emot blocket och räcker det snabbt tillbaka när han svarat.
Borde visst ha kommit tidigare. Nu gick jag miste om dig.
Jag har lust att skrika åt honom. Skrika, skratta och gråta. Och slåss.
Han kan väl inte mena allvar? Inte på riktigt? Jag sneglar på Dominick som sitter på min vänstra sida och ser uppslukad ut av filmen. Mitt hjärta börjar genast skena och jag känner mig lika lycklig som när jag var i vattenandens kropp. Jag älskar honom mer än något annat. Mer än någon annan. Jag skulle aldrig kunna ersätta honom.
Jag har precis skrivit ner ett svar när filmen tar slut och lamporna tänds. Han kommer inte se svaret.
Är du dum, eller? Vi har känt varandra i några timmar och du ser mig som en framtida flickvän? Även om du hade kommit tidigare hade jag valt Dominick. Jag kommer alltid välja honom. Om du tror att du skulle ha fått mig om du hade börjat här tidigare tror jag inte att du riktigt förstår vad kärlek innebär. Än mindre att ha en flickvän.
Vem tror du att jag är? En slampa som går runt och blir vemsomhelst flickvän? Nej du. Skärp dig.
Jag andas ut och försöker lugna ner mig.
Låt honom inte göra dig instabil, tänker jag argt. Han är inte värd det, än mindre din tid.
Jag smäller ihop blocket och fokuserar på Mark medan han pratar.

•••


Jag hoppas att ni som läser (om det finns några) gillar det! ^^

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ FRUKDANSVÄRT BRA!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hello, guys!

Ni tror förmodligen att jag har lagt ner den här... ._. vilket det ser ut som om jag har, men på sistone så har jag börjar fundera på att börja lägga ut kapitel igen

Så, jag undrar om det fortfarande finns folk som vill läsa? Och, som vill att jag lägger ut kapitel? (för, jag har alla kapitel på lager x) )

Blir glad för svar!

LÄGG UT !!

Okej, en kommentar åtminstone!

•••

Kapitel 5 del 4

Efter ytligare en kvart så är lektionen slut. Jag lägger i blocket och pennan i väskan och reser mig upp och går snabbt ut ur klassrummet. Jag väntar vid utgången och Dominick kommer snabbt. Jag tar tag i hans handled och stoppar honom. Nu känner jag inte ilskan mot Lukas längre. Endast kärleken till Dominick.
”Hey, där är du ju!” ler han och ler det där leendet jag älskar så mycket. Jag ställer mig på tå för att jämna ut centimetrarna som skiljer oss år och kysser honom – girigt.
Inte för att visa att jag verkligen är hans flickvän, utan för att det känns som om jag kommer dö, slitas i tu, ramla i bitar, om jag inte får känna hans läppar mot mina. Det är nästan som om han känner av mitt begär, för han kysser mig tillbaka, och drar in mig mot honom. Kanske är det hans egna begär?
Jag känner klassens blickar som är riktade mot mig och min älskade Dominick. Jag fortsätter kyssa honom och rysningarna går genom hela kroppen. Läpparna börjar ömma och jag avbryter kyssen för att kunna andas. Han vilar pannan mot min.
”Det där gör jag om vilken sekund som helst”, säger han. Han ser på mig och ler. ”Jag älskar dig, Laurina.”
”Jag älskar dig mer än vad du kan ana”, svarar jag och kramar om honom så hårt jag kan. Det här är en av de få tillfällen då mitt liv känns som en dröm. En vanlig dröm blandad med en hemsk mardröm. Och jag vill aldrig vakna. Jag vill stå här för alltid. Med armarna om honom, känna hans hjärtslag, hur han andas häftigt och att veta att det är jag som har fått hans hjärta att skena. Jag känner mig stolt och lycklig.
”Jag kan ana ganska mycket”, viskar han och kysser mig på halsen. Hans andedräkt kittlas och jag ryser av välbehag. Han skrattar och kysser mig igen innan han bara drar in mig i en varm kram. Jag känner hans hjärta som fortfarande skenar under min kind.
”Mer än du kan ana”, upprepar jag.
”Då… betyder det att du älskar mig väldigt mycket”, säger han retsamt men jag hör hur han tvekar med orden.
”Ja”, svarar jag. ”Och om jag inte får en förlovningsring inom några år kan du redan börja gräva din död.” Han skrattar lättat.
”En från den finaste juveleraren i Änglarnas stad”, viskar han så svagt att jag nätt och jämt uppfattar orden. Men, jag uppfattar dem och känner en ännu större lycka och förstår, för tusende gången, att jag älskar honom på riktigt och att jag vill leva mitt liv tillsammans med honom.
Jag hoppar nästan upp och ner av lycka och börjar skaka lätt. Om någon annan kille hade sagt det där så skulle jag vetat att han endast skämtade, men det är Dominick. Att han skulle skämta om något sådant är lika absurt som att jag skulle döda Angel.
Jag ska leva mitt liv tillsammans med honom! Herregud! Herregud! Jag kommer leva ihop med honom i resten av mitt liv! Jag måste drömma, det här är för bra för att vara sant. Jag älskar honom med hela mitt hjärta – hela min själ – har jag verkligen så stor tur att han också vill leva sitt liv med mig?
När Dominick upptäcker skakningarna tittar han lite oroligt på mig men börjar skratta när han ser min breda, lyckliga flin. Jag slänger armarna om hans hals och kysser honom. Jag märker knappt hur de andra försvinner mot nästa lektion: Fysik. Jag märker inte alla chockade blickar utan kan endast fokusera på det som verkligen betyder något just nu: Dominick.
”Om jag hade vetat att du skulle bli så glad så skulle jag ha berättat om mina framtidsplaner för länge sedan”, skrattar han och styrker mig över kinden med lätta fingrar, kysser min panna.
Älskar han mig verkligen så mycket? Jag älskar honom mer än jag någonsin kommer kunna säga eller visa. Ord och gester räcker inte till. Jag vågar inte tro på hans ord. Mitt liv har blivit alldeles för konstigt för att jag ska kunna våga tro på hans ord. För mitt i allt kaos… skulle jag verkligen kunna ha en så stor tur att han menar vartenda ord han säger till mig? Jag var så nära att förlora honom en gång, jag vill aldrig att det ska ske igen.
”Lova att aldrig lämna mig”, säger jag plötsligt skräckslaget och minns anblicken av mina egna flådda händer. Jag försökte så desperat komma igenom de stora portarna till rättssalen men kunde inte. Jag skadade mig själv, kände inte ens smärtan, men jag kunde ändå inte komma närmare honom. Allt på grund av några dörrar. Åtminstone inte tills jag råkade… göra något.
”Jag lovar och svär vid blodet som rinner i mina ådror, vid mina krafter som självaste Elementen skänkte, och kyssen som jag snart ska ge. Laurina Lea Breakow, jag, Dominick Matthias Petrov svär högtidligt att alltid vara vid din sida, tills jag en dag måste bege mig till Alices, Dödens, rike, och att alltid vara dig trogen och ingen annan. Jag kommer alltid finnas här för dig, skydda dig, och hjälpa dig så länge och bra jag kan. Oavsett vad. Mitt liv är ditt”, svär han och jag stelnar till. På något sätt vet jag bara. Även om jag aldrig hört något liknande förut så vet jag. Och det gör mig skräckslagen. Han tar det här alldeles för lätt.
Han böjer sig ner och kysser mig, bara lite lätt, men det är ändå en kyss. En kyss som jag inte kan besvara, inte nu.
Dominick, vad har du gjort…?
”Det där var en ed. Du kan inte bryta den”, säger jag.
”Självklart inte. Men du har makten att befria mig från den – gör det inte. Jag litar på dig, och på det här sättet kan inte Rådet göra något heller, även om de skulle vilja av någon anledning. Jag älskar dig, självklart svor jag den. Vill du höra den långa versionen?” frågar han och flinar.
”Nej tack”, säger jag och känner mig lite förvånad, den var förvisso inte jättelång, men den var ganska lång. Menar han verkligen allvar med det här? Alla eder har en konsekvens om den bryts. Vissa dör man av, vissa förlorar man synen av, det finns massor med konsekvenser, men den vanligaste är döden. ”Är du säker på att du inte kommer ångra dig?”
”Lika säker som jag är på att jag älskar dig”, säger han och ler mjukt. Han menar verkligen allvar. Jag nickar bara och är glad att alla är borta. Det är bara jag och Dominick kvar i korridoren, tack och lov för det, annars skulle alla hört hans ed.
”Men om den nu kan skydda oss från Rådet – om de nu skulle bli galna och försöka separera oss – så varför har inte Patrick svurit eden till Angel?” undrar jag.
”Han har redan svurit den för ett tag sedan”, svarar han. Jag tappar hakan.
”Hon har inte berättat”, muttrar jag sårat.
”Man brukar inte berätta eder för alla, de är… privata”, förklarar han och jag nickar. Jag känner fortfarande spänningen i luften.
”När svor han den?”
”När de var hemma hos honom, du vet när du var hemma hos mig, och Angel var hemma hos Patrick?” Jag nickar.
”Och han visste om hennes mellannamn?” frågar jag skeptiskt. Han rycker på axlarna och jag backar ett steg för att kunna se hans ansikte. ”Vad heter Patrick i mellannamn?”
”Andrew. Ja. Nikindra är väl inte så konstigt, bara lite ovanl…”
”Är ni färdiga nu?” avbryter en röst. Jag vänder mig om mot dörröppningen och rodnar, nickar.
”Bra”, säger Mark. ”Jag skulle vilja ställa dig en fråga, Laurina.” Jag nickar åter igen.
”Du var lite… frånvarande under lektionen idag. Vad tyckte du om filmen?” undrar han med menande blick. Han såg blocket jag och Lukas skickade mellan oss. Jag rodnar kraftigare och tackar de högre makterna för att han inte säger vad jag gjorde. Speciellt nu när Dominick har svurit eden. Och förklarat att även han tänker på att vi ska gifta oss, eller ja… Jag borde inte ens tänka på det, men jag kan inte låta bli. Även om jag är ung har jag varit med om mer än de flesta brukar göra under en hel livstid. Så att drömma stort borde inte vara fel?
”Jag tycker att den var bra, men…” börjar jag.
”Men…?” frågar han. En uppmuntran om att jag ska fortsätta.
”Den fick änglarna att framstå som själlösa robotar. Att de var marionetter som inte hade ett eget liv. Det var som om de bara levde för ett enda syfte; att lyda. Deras order var att sprida glädje. Och det gjorde de, vi ser de som snälla personer, men filmen fick de att framstå som dockor, robotar, marionetter.” Han nickar gillande.
”Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Du kommer säkert få högsta betyg på läxförhöret”, säger han, lägger armarna i kors och lutar sig mot dörrkarmen. ”Skynda er iväg till nästa lektion nu”, säger han. Jag nickar, flätar ihop mina fingrar med Dominicks och går.

•••

Jag hoppas någon gillar detta fastän det var väldigt länge sedan jag skrev det här!
Detta är även en av få delar som jag inte kunnat sluta tänka på... Vad tycker ni om Laurinas lycka efter Dominicks... löfte? Konstruktiv kritik är alltid välkommen! Var det lika överdriven som den kändes eller var det lagom?

LOOOOVE ITTTTTTTT

Jag tycker lyckan absolut INTE var överdriven!!!♥

OMG. För bra för att vara sant. GIVE US MORE PLZ!!!!!!!!♥♥♥♥♥

Tack hörrni! Trots att det inte är överdrivet många som läser ( x) ) så känns det roligt att någon läser överhuvudtaget!

•••

Kapitel 6 Del 1

Jag rotar fram anteckningsblocket ur väskan och räcker det till Angel. ”Kolla om du inte tror mig”, säger jag.
När skoldagen var över hade jag så dåligt samvete att jag började pladdra inför Dominick på direkten när vi gick ut ur byggnaden – efter att Lukas hade gått hem till sig. Jag skakar än, så nervös var jag. Jag hade hasplat ur mig allt på mindre än en minut. Dock så förstod man inget av vad jag sa, så jag fick berätta om det hela, långsammare.
”Förlåt, Dominick”, säger jag för säkert tusende gången. ”Jag skulle inte ens frågat om jag visste vilken riktning konversationen skulle ta. Och jag hann inte ens visa honom det sista jag skrev…”
”Laurina”, säger han och stoppar mig från att fortsätta mitt nervösa prat, lägger händerna på mina axlar och ser mig i ögonen.
”Förlåt”, lyckas jag viska fram. Hans ögon är så vackert bruna, utan något slut – i all oändlighet fortsätter de utan att jag lyckas komma ur dem. De suger in mig och fängslar mig, låser in, beskyddar mig och vägrar låta mig gå. Och allt detta av kärlek.
”Det gör inget. Det var ju inte du som skrev det, eller hur? Och du kanske bara missförstod det, han verkar ganska okej trots allt”, säger han men rynkar sedan på ögonbrynen. ”Alltså, på sitt sätt, inte på ett normalt sätt. Han är lite udda, det erkänner jag. Det var säkert bara ett missförstånd alltihopa”, säger han förnuftigt, och jag vill så gärna tro honom. Jag drar ett djupt andetag och lyckas lugna ner mig något. Han ler och pussar mig på hjässan. Han måste ha rätt. För när Lukas och jag träffades var det allt annat än ”kärlek vid första ögonkastet”. Dominick har säkert rätt.
”Nope”, säger Angel och krossar det lilla hopp jag hade. ”Det står det klart och tydligt här: ’Borde visst ha kommit tidigare. Nu gick jag miste om dig.’ Ta en titt, vet jag”, säger hon och räcker blocket till Dominick. Lugnet i hans ansikte försvinner och ersätts med vrede.
”Men han skämtar säkert”, tillägger Angel i ett försök att lugna ner honom.
”Den lömska…” väser han och fortsätter sedan med en lång ramsa med svordomar, och ett och annat som låter som en förbannelse. ”Han ska vara glad att jag inte vet var han bor, annars så skulle han ha mer ont än bara i kroppen.”
Eld skrattar till, men i skrattet finns det en ton av något annat också; instämmande.
Säg inte att även du har lust att slå in ansiktet på honom. Tycker du inte att du liknar en överbeskyddande pappa nu?
”Jaha?” fnyser Eld. ”Om jag inte minns rätt så är din far inte ens hemma ännu. Och han är som sagt tristara, han skulle inte ens förstå sig på det här. Den där pojken är inte bra för dig, Laurina. Lova mig att det är Dominick du kommer stanna hos”, säger han bestämt, men även oroligt. Faktiskt så oroligt att jag själv blir orolig, mer orolig än innan. Eld, det finns ingen annan är honom för mig.
”Bra”, säger han och återvänder till sitt vanliga, fåordiga jag. Han harklar sig och sedan försvinner hans närvaro, som alla gånger tidigare.
Dominick gör en ansats till att riva bort sidan men verkar lugna ner sig i sista sekunden när han ser något. Han smäller ihop blocket och räcker det till mig, jag tar emot den och lägger tillbaka den i väskan. Dominick drar in mig i en kram och pussar mig på kinden och viskar något tätt intill mitt öra.
”’Jag kommer alltid välja honom.’” Jag rodnar kraftigt när jag inser att det var det som lyckades lugna ner honom. När han åter håller mig i handen så flinar han bara åt min rodnad.
”Laurina, skulle du inte kunna…?” frågar Angel och jag vänder blicken mot henne. Vi har precis kommit ut ur parken så jag förstår inte riktigt vad hon menar. Vad ska jag göra?
När jag ser henne så är hon i Patricks omfamning med armarna runt hans nacke och Patrick andas häftigt medan Angels kinder är rosenröda.
”Så ni har slutat leka de mogna?” frågar Dominick med ett brett och retsamt flin.
”Vi ska föreställa de mogna”, säger Patrick. ”Dock så är det inte alltid så lätt att hålla händerna borta från den man älskar. Fast den där kyssen var klart värt det”, säger han. Dominick ger ifrån sig ett skratt medan jag inväntar ett svar från Angel.
”Du vet. Jord…” säger hon med menande blick. Nu förstår jag vad hon vill. Hon vill att jag ska öppna Jords vägar. Fast jag börjar tröttna på alla konstiga blickar jag får idag.
”Varför får jag så många menande blickar idag?” frågar jag frustrerat. ”Kan folk inte bara säga vad de menar? Är det så himla svårt? Men ja, jag förstår”, säger jag och räcker fram handen mot henne. Hennes armar faller längs med sidan och tar sedan tag i Patricks hand. När hon även tar min så öppnar jag Jords vägar och använder mig av dem.
Inom fyra sekunder så står vi intill uppfarten på vårt bruna, massiva trähus. De var fyra korta sekunder men ändå så glittrar Angels ögon av upphetsning, precis som förra gången, och Dominick och Patrick ser först förvånade och förvirrade ut, sedan verkar det gå upp ett ljus för Dominick för han ser upprymd ut.
”Det var så du gjorde igår!” utropar han och jag nickar leende. Patrick ser fortfarande en aning förvirrad ut.
”Vad var det som hände?” undrar han. Angel pratar lyckligt på medan vi går upp mot dörren och låser upp.

•••
Hope you like it, guys!
♥