Det första hungerspelet

AWESOME!! Du är ju en fantastisk författare!

SUPERDUPERMEGASVINBRA!!!!!!!!!
JAG FATTARINTEHURDUKANSKRIVASÅ!!!!!!!!

Haha tack! ^^

SNÄLLA ( tittar på dig med hundvalps ögon) kan du inte skriva lite till?

Haha ok, börjar skriva på D2 nu

YES!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Distrikt 2:

Stevie Rae stirrade på skärmen, öppnade sedan munnen för säkert tionde gången men hittade inte ord nu heller. Istället spanade hon runt i folkmassan, vissa stod och diskuterade i form av att skrika på varandra, andra stod och tryckte sig mot det höga stängslet som omgav stadshusets vita fasad, körde in händerna i stålöglorna som i ett försök att lirka upp staketet med bara händerna.
Och vissa gjorde som hon. Stod och stirrade mållöst upp mot skärmen i en slags tyst protest. Orden stormade runt i Stevie Raes huvud men så fort som hon fick grepp om en tanke så var den borta så fort hon öppnade munnen för att uttala den högt.
Sändningen från Distrikt 1 hade visats upp i hela Panem och Coriolanus ord ringde fortfarande i hennes öron. Efter hela sitt tal så hade han tagit med sig två flickor i ungefär samma ålder upp på scenen och sedan hade de försvunnit gud vet var. Han hade bara vänt ryggen mot åskådarna, eller snarare offren, och försvunnit därifrån. Det var så slutgiltigt. Som om allt detta var skrivet i sten. Men inte skulle väl distrikten ge sig så lätt, eller? Hon fick helt enkelt tänka sig vad hon skulle göra om hon var dem. I ärlighetens namn så hade hon nog inte gjort något åt det. Hon hade antagligen bara sett på medan folk diskuterade och bestämde hela distriktens öde, hennes öde, åt henne och åt dem.
Insikten slog henne helt plötsligt. Hon hade inget val. Hon var ju ett med dem. Vad som hände med dem hände antagligen med henne också. Vem visste? Kanske var hon en av de barn som fick åka med i tåget nästa gång. Som fick forslas bort som en ko till slakt. Tanken fick henne att rysa. Aldrig att hon skulle ge sig utan strid. Fast det var ju lättare sagt än gjort. Hon hade ju sett när fredsväktarna skulle ta de båda andra flickorna. De var säkert ett tiotal och hon skulle antagligen inte ens kunna slåss mot en enda fredsväktare. Hon såg ner på sina spinkiga armar, klämde på dem. Nepp inte en chans. Om det funnits en enda muskel i hennes armar någon gång så var dem för länge sedan borta.
Hon hoppade förskräckt till när någon grep tag i hennes axel. Nu kommer de för att ta mig var hennes enda tanke. Det fick inte hända. Hon snodde runt och började vifta med armarna som en väder kvarn "Rör mig inte!" Tjöt hon och sedan träffade hennes näve kinden på mannen som stod framför henne. Ett svagt "Uff!" avslöjade att det hade känts.
"Ta det lugnt! Det är ju bara jag! Men för guds skull sluta vifta med armarna som en, jag vet inte vad! Du är ju värre än Meggie!" Vid nämnandet av sin lillasysters namn sänkte Stevie Rae armarna och tog en närmare titt på mannen framför henne. Och där stod en ytterst förtretad Julian. Hennes bror. "Julian!" Flämtade hon lättat.
"Till din tjänst", Julian utövade en svepande bugning och log pillimariskt mot henne innan han åter blev allvarlig.
"Jag har hittade Meggie och Klara och jag har gömt dem så att fredsväktarna inte ska hitta dem, kom så går vi till dem." Han grep tag i hennes hand och började dra henne mot en lucka i folkmassan. Men vägen spärrades av av en fredsväktare. Han pekade på Stevie Rae "Hon ska med oss." Stevie Raes ögon vidgade sig i ljudlös skräck, det här kunde inte hända, hon drömde, ja så var det, hon skulle vakna upp snart och då skulle allt vara bra.
I ett kliv var Julian framme vid henne. "I helvete heller! Hon ska inte någonstans!" En eld brann i hans ögon. Hon visste hur han kände. De hade förlorat så mycket redan, sina föräldrar och sitt hem, det enda de hade var varandra. Och det var därför som Stevie Rae gick fram till sin bror och lade en hand på hans axel. "Det är okej. Jag går med dem." Känslorna stred inom henne. Rädslan mot beskyddarkänslan gentemot sin bror. Men valet var enkelt. Ingen skulle få skada honom.
"Över min döda kropp." Väste Julian åt henne, men vakten hörde.
"Det kan ordnas", han tog ett steg framåt med ett flin i ansiktet som fick Stevie Rae att vilja klippa till honom. Det skulle sudda ut flinet ur hans ansikte. Men istället gick hon fram och mötte sitt öde med uppvänt huvud.



Molly Evans slog sin väg genom folk massan. En näve i någons mage och en spark på någons smalben. Hon brydde sig inte. Vad betydde de för henne? Svaret var enkelt. Inte ett enda dugg. De kunde gå och dö och hon skulle verkligen inte kunna bry sig mindre. Kanske så skulle hon till och med dansa på deras gravar. Och skratta. Ja Molly Evans gillade helt enkelt inte människor. Hennes bror Håkan var en pest som förstörde hennes liv och hennes odräglige far var en plåga han med.
Med en fnysning föste Molly Evans undan en man lite för hårt och han ramlade ner på marken med ett uff. Hon log hånfullt.
Där var hon, en fredsväktare som gick i utkanten av en klunga som eskorterade en nybliven kämpe till stadshuset.
Hon började springa genom folkmassan som inte hade något annat val än att flytta sig ur vägen för henne.
Väl framme så knackade hon fredsväktaren omilt på armen. Hon skulle få henne att lyssna om det så skulle behövas ett slagsmål. Molly Evans hoppades att det skulle bli ett slagsmål.
Fredsväktaren blängde mörkt på henne. Det tog hon som ett tecken på att hon kunde börja prata.
"Jag vill vara med i Hungerspelen. Jag ska vara med. Jag ska mosa dem allihop." Hon flinade mordlystet.
Fredsväktaren betraktade värderande henne för att sedan vända sig om mot en av sina kollegor.
Efter ett lågmält samtal med den andra fredsväktaren så vände hon sig mot Molly Evans igen.
"Vad?" Fräste hon irriterat, hon tyckte inte om att folk pratade om henne bakom hennes rygg. Eller snara framför henne, men ändå.
"Kom. Du är med", sade hon korthugget och Molly Evans flinade glatt. Nu skulle de dö.

Bra!!! Mer mer!!!

Bra ♥

JÄTTEBRA!