The tribute from District Three

Jättebra!!

Fantastiskt♥

Super duper!

Mera!

Snyggt!

Ett nytt kapitel kommer snart. :]

Jag ser fram emot det!

Kapitel tolv: Planen

"Bong, bong, bong, bong?", upprepar jag irriterat nästa morgon när vi vandrade genom en gränd. "Vad ska det betyda?"
"Om jag visste, skulle jag berätta det för dig.", suckade Collin. Jag förstod honom, antar jag. Det var femte gången jag dragit upp det den här dagen. Jag sparkade till en konservburk. Den åkte in i en container med en hög skräll. Jag suckade, jag också. All mat hade försvunnit och tydligen hade sponsorgåvorna det också, för tillfället. Collin sade att sponsorerna ville veta vad jag gick för, innan de spenderade mer pengar på mig. Min mage kurrade högljutt.
"Vi borde göra något", klagade jag. Tanken på att karriäristerna kunde frossa i sig hur mycket de ville gjorde mig illamående. Och tanken på att Chris också gjorde det ... fanns det någon hink i närheten?
Jag tänkte på middagarna hemma i Distrikt Tre. Med mina syskon och min far och mor. Jag log åt tanken. Varje år efter slåttern brukade vi fira att ingen blivit vald med en stor middag. Jag mindes fjolårets middag. Mina syskon skrattade så hårt åt något min far hade berättat om vår farbror att tårarna rann nerför kinderna på dem. Min mor tittade ömt på mina småsyskon under hela den dagen. Glad för att ha dem i livet ett år till. Ingen av oss tänkte någonsin på barnen och familjerna till de som blivit valda. Ingen av oss ville det. Jag brukade älska de middagarna, och jag antar att det inte hade varit någon sådan middag i år.
"Göra vad? Det finns inte mycket du kan göra här." Collin avbröt mina tankar.
"En plan.", sade jag. Tankarna på karriäristernas mat irriterade mig fortfarande. Det måste finnas något sätt att fixa den gnagande känslan jag hade i magen, och jag antog att det var irritationen som spökade och inte min hunger.
"En plan?"
Ett retsamt leende dansade över mina läppar. "Och jag har redan kommit på den."

Collin stönade olyckligt när vi betraktade ymnighetshornet från en av butikerna som låg närmast. Vi kunde se karriäristerna vandra omkring med vapnen i händerna och då och då hur de pratade med varandra. De såg varken spända, nervösa eller rädda ut. De såg lika malliga ut som dagen jag först vilade ögonen på dem.
Min blick gled över lägret tills den låste sig fast på personen mitt undermedvetna sökte efter.
"Chris", andades jag.
"Uh-huh.", svarade Collin mig med. Jag stirrade förargat på honom tills min blick blixtrade tillbaka mot Chris.
"Gör inget förhastat nu, va?"
"Såklart inte. Jag är arg, men inte dum."
"Åh, det är två saker som så många gånger är exakt samma sak. Aj." Han gnuggade sig på armen där jag hade slagit till honom.
"Knip igen. Vet du vad du ska göra?"
"Det är inte precis något man glömmer"
Jag skrattade, för hopplösheten i hans ansikte påminde mig om en valps.
"Ut då, schas!"
Han drog av sig ryggsäcken och kastade den i famnen på mig. Vikten kändes fånig nu när vi hade tömt den på innehållet, som för tillfället var placerade på en säker plats tills vi återvände.
Collin gick ut ur byggnaden och ut på den öppna vägen. Att bli sedd gick snabbare än jag förväntade mig. Så fort karriäristerna fick syn på honom rusade de mot honom och han rusade in mot de inre delarna av staden. De skulle förhoppningsvis tappa bort honom när de jagade honom - jagade honom som ett djur.
Jag drog på mig ryggsäcken och sprang ut till ymnighetshornet. Dags att göra min del av planen.
---
Jag har inte läst igenom den en andra gång så jag hoppas det inte finns för många fel i texten. :]

Super! ♥

Aaah, väldigt spännande!!!