Don't wanna loose you!

Super!
Japp vi har fått massor av värme drygt 20 grader i flera dagar nu! Jippi!

Det blev jätte bra!

Tack finisar! Tänkte skriva ett till kapitel idag eftersom det andra blev så kort

Kapitel 16

När Henrietta hade stängt dörren efter sig var jag helt ensam i den smala korridoren. Det var alldeles tyst förutom ett svagt jämrande från tågets motor, min andhämtning och snyftningar från rummet Henrietta precis gått in i. Jag satt tyst och lyssnade till alla de ljud man annars inte märker, som hjärtats bultande. Efter ett tag så ställde jag mig upp och gick mot mitt rum och öppnade tyst dörren som om jag var rädd att väcka någon, gled smidigt igenom dörröppningen och stängde dörren inte lika så tyst. Jag drog av mig byxorna och tröjan och lade mig på den mjuka sängen under det tjocka duntäcket. Dagen hade gått fort och omärkbar. Jag tänkte tillbaka på Selins irreterande uttryck när jag i hennes ögon var besvärlig, Crofts tips på vad man skulle börja med i träningen, men det som tog upp mest av alla tankarna var Henrietta. Hur hon brast ut i gråt och satt nergrävd i min famn. Hur hennes vackra, smidiga silhuett var inflätad med min i skuggorna, den svaga bärdoften från hennes skimrande, gyllene hår som smitit in i näsan, de mjuka händerna. Jag somnade tänkandes på Henrietta.

Jag vaknade av ett obarmhärtigt vrål från Selin.
"Upp, vakna, frukost!" Hon slängde upp dörren och blängde på mig snabbt innan hon vände på klacken och gick mot matsalsvagnen.
"Ta det lugnt, va." Jag mumlade lågt med blicken fäst i det gråa, tråkiga taket. Sedan ställde jag mig upp och drog på mig de bruna byxorna från gårdagen och tog upp en tröja från byrån som var grönblå som jag tog på mig medan jag gick ut ur rummet. På vägen till frukostbordet såg jag Henriettas smala gestalt vid bordet. Håret hängde över de bara axlarna och händerna hängde slappt vid sidan av stolen, blicken var riktad neråt. Jag tittade runt omkring mig och såg att alla var på plats, Selin ståendes vid bordet och småpratade med Croft som hade blicken fäst på Henrietta, Mags satt och pillade på sin ostmacka och log mot mig när hon såg att jag hade kommit, jag log ärligt tillbaka mot henne och satte mig bredvid henne. Jag tittade på all mat som var framför mig, aldrig hade jag sett så här mycket mat framför mig, om man inte räknade med igår. Lyxen var orättvis, varför skulle de i huvudstaden få äta hur mycket som helst medan vi i distrikten fick svälta och äta på det lilla vi hade råd med.
Jag tog för mig av äpplejuicen, hällde i den i ett stort glas tills den var fylld till bredden. Sedan tog jag en croissant och bredde på lite smör inuti som sakta smälte, de var nybakade och den välbekanta lukten flydde till näsborrarna och fyllde hela sinnet.
Efter att jag ätit flera stycken av dem och några glas av juicen lade jag händerna på bordet och suckade mätt som jag var.
"Jaa, det var ju passande med frukost!" Sa jag leende och tittade runt omkring mig.
"Jo, det var det." Mags mumlade lite grann och tittade glatt mot mig, jag kunde inte undgå att le stort mot henne.
"Så, vi är alldeles strax framme i huvudstaden och se dugliga ut när vi kommer fram." Hon sneglade mot mitt håll och suckade." Och le!" Hon blängde med sitt breda leende som visade alla hennes vita, glänsande tänder mot mig.
På väg mot våra rum för att byta till renare kläder, jag hade spillt både smör och juice på tröjan jag alldeles nyss hade tagit, gick jag och Henrietta bredvid varandra med en besvärad tystnad. Vid min dörr bröt hon tystnaden precis när jag skulle gå in.
"Öh, jo. Du vet. Igår. Jag menar. Öh. Förlåt. Eller säg inte till någon. Du. Öh, jaa." Hon stammade och hon rodnade så att hela ansiktet färgades rött och sedan gick hon med raska steg till sitt rum och smällde igen dörren. Själv stod jag vid den halvöppna dörren och undrade över vad som nyss hade hänt, men gick nästan genast in i rummet för att byta till lite mer passande kläder. Ur byrån drog jag ut ett par blågråa jeans och en annan t-shirt som var blå. Inget av det var behagliga att ha på sig, men inget utav det andra verkade mycket bättre.


Hoppas ni gillar det och tycker att det är bra!

Åh nej! Finnick är väl inte kär i Henrietta? :3


SÅ BRA!!!♥ Tack Souso, tack för kapitlet!♥

Det får ni se!
Tack så mycket

Men ånej Finnick, kommer du ihåg Annei? Det är allt bäst för dig!

Jätte bra kapitel! Du skriver oslagbart!

Haha! :3

Ja! Precis, du är sjukt duktig!!! (Souso)

Super! ( det är vad jag brukar skriva men det betyder inte att jag inte tycker pom det jag kommer bara inte på något annat att skriva )

Åh, tacktack!
Här kommer nästa kapitel.

Kapitel 17

Jag gick ut ur rummet och gick in Selin som stressat hade gått förbi. Snabbt slank hon undan och fortsatte att gå raskt iväg utan att ens titta mot mitt håll. Sakta gick jag till ett fönster i hopp om att kunna urskilja staden på håll, men tågets hastighet var för hög. Hela utsikten var färgerna, grått, blått, rött och grönt mixat ihop.

När vi äntligen var framme saktade tåget in rejält så man nästan ramlade till av hastighetsskillnaden. Jag och Henrietta stod bredvid varandra framför öppningen medan vi väntade på att dörrarna skulle glida undan från varandra och visa upp den färgglada staden. Bakom oss stod Selin med en handen nedtryckt på min axel och den andra på Henriettas. Hon var klädd i en pompös klänning som tog upp en hel del av korridoren, den var färgad grön med små illrosa prickar var utspridda, hela hon lös svagt av de ljusa neonfärgerna. På huvudet bar hon en slags basker som var mörkblå med en massa rosa hår under. Längst bak stod Mags och Croft i grönblåa kläder båda två, Mags i en lite mer gammaldags kjol och en passande blus. Croft bar en enkel kostym och en liten hatt på huvudet.

Medan dörrarna öppnades slog hjärtat fortare och nervositeten steg ännu, samma var det med Henrietta som panikartat sökte min hand att stöda sig mot. Hon fann den och tryckte till hårt, men jag drog inte undan handen utan tryckte lite svagare tillbaka. Synen som våra ögon uppfattade var överväldigande. De stora, färgglada höghusen och villorna, allt folk i regnbågens alla färger som stid och väntade på att få se årets deltagare från distrikt fyra i verkligheten. En människa som fångade min blick var en ung dam som stod bara några meter ifrån mig, hennes hår var lysande gult och stod lite på tvären. Hon bar en matchande klänning i samma gula nyans som var uppiffad med en massa glittriga saker. Där stod hon och betraktade mig med stora röda ögon, vilket skrämde mig lite eftersom de var röda, senare berättade de att det hette linser som man hade i ögonen för att ändra färg. Som bedövad stod hon och betraktade mig med en smått gapande mun. Hela ansiktet avslöjad om överraskning, men även åtrå. Bredvid stod en annan kvinna i ungefär sammaålder, något yngre och hängde på den korta, gulklädda damen med ungefär samma min blandat med förvåning. Bara några sekunder hade jag fått titta runt omkring mig innan Selin knuffade fram mig och Henrietta så att vi var utanför tåget. Med hennes armar på våra axlar och några fredsväktare omkring oss blev vi ledda till ett obehaglig ställe som var instängt och trångt med en massa moderna apparater här och där bärandes av färgglada människor.


Har inte riktigt tittat igenom texten så det kan var en del fel och sånt.
Hoppas ni gillar det

Awsome!
Det var lite fel någonstan i kapitlet, men det spelar ingen roll.