Annie Crestas historia

Vi väntar! Annars hade nog ingen bevakt längre.

Yes! Bara vi får ett kapitel spelar det ingen roll när vi får det

Jag är tillbaka! Ledsen för att det tog lite tid, och ledsen för eventuella stavfel, jag är på Gotland och har inte min lilla dator Jag skriver på min iPhone, i anteckningar, och det är inte så lätt...
I alla fall, här kommer kapitlet!
Och så en fråga, vad tycker ni hittills om mina beskrivningar av karaktärerna från böckerna? Svara ärligt!

Kapitel 6
Tårarna rinner och rinner, när jag skyndar mig korridoren fram, och räknar dörrar till mitt rum.
Vissa faller ner på mattan, andra faller ner på mina kläder, och vissa försvinner. Kanske smälter de mot mina kinder. Kanske dränks de i den övriga världen, och faller i glömska.
Hur många tårar har gråtits i den här världen?
Mina tankar värker, så jag stänger av min hjärna.
Äntligen är jag framme vid mitt rum. Jag sliter upp dörren, och slänger igen den med en öronbedövande smäll, som får tavlorna på väggen att skallra. Jag vrider om låset, så hårt att jag är rädd att det ska fastna, och jag ska behöva sitta i det här förfärliga rummet för alltid.

Jag slänger mig ner på sängen med en duns. Mina tårar har torkat, kvar är bara ilska. Vad har jag gjort för att förtjäna det här?
Ett hat, så starkt att jag håller på att knäckas av dess vikt, har flammat upp inom mig.
Men jag är inte bra på att vara arg. Snart släcks hatet, och ersätts av en tryckande tomhet.
Jag suckar djupt, och slår mig ner på soffan. Jag tar försiktigt upp fjärrkontrollen till min TV och försöker lista ut var On-knappen är.
Efter en stunds letande ger jag upp, och trycker på en knapp på måfå.

Ett pang hörs, och en gigantisk projektor rullas ut. Jag stirrar på den med en skräckslagen min. Ska det vara så här? Jag vet inte, jag har aldrig haft en såhär modern och stor TV.
Det verkar som jag har haft tur, för snart reflekteras en bild på väggen, och en sliskig dokusåpa-musik strömmar ut ur högtalarna.
Lynn brukar följa vissa av huvudstadens dokusåpor, som faktiskt går på de få kanaler vi har.
Jag drar mig till minnes att det här är signaturmelodin till en serie som heter 'Breathing Death'. Lynn är bokstavligt talat skräckslagen för den här serien, ändå följer hon vartenda avsnitt, och fnissar åt huvudstadens kläder mellan hennes skräckslagna skrik.
Jag har sett ett enda avsnitt. Det räcker. Jag fick mardrömmar i en månad efteråt.

En kvinna med lockigt, grönt hår och en man med blå, bakåtslickad frisyr dyker upp på projektorns reflektering.
Kvinnan skriker ett gällt skrik, samtidigt som ett stort monster med tentakler dyker upp.
Jag tittar på den en stund, men kan inte titta på monstret som sliter isär kvinnan, precis inte innan Hungerspelen. Precis när mina ögon börjar falla ihop, ser jag en gestalt uppenbara sig.
Det är Lynn.

Med det långa, bruna håret slängande, börjar hon röra sig framåt mot mig.
Jag noterar att hon är klädd i en dyr, vit klänning, och att hon svävar minst tjugo centimeter ovanför golvet.
Besvikelse fyller mig, som en våg som krossas mot stranden.
Hon är inte riktig. Hon kan inte vara riktig. Vi har inte så vackra klänningar hemma, och senast jag såg Lynn svävade hon inte.
Besvikelsen ersätts av rädsla. Har jag blivit galen? Har jag börjat se saker?
Jag reser mig tvärt upp, och betraktar Lynn, som svävar fram mot mig.
Snart är hon så nära att jag skulle kunna röra vid henne, om jag sträckte ut handen.
Utan att tänka mig för sträcker jag ut min hand mot Lynn, men börjar tveka, precis när jag nästan snuddar vid henne.
Vad kommer hända när jag rör vid henne? Kommer min hand att glida igenom henne? Eller kommer jag att kunna känna henne?
Dokusåpans ljud hörs knappt för mig längre. Allt som existerar är jag och Lynn. 


När jag blickar upp i Lynns bruna ögon, ser jag inte en fattig fiskarflicka från ingenstans - jag ser en ängel. En ängel, nedsänd på jorden, till ett fattigt hus i en grym värld. En ängel, sänd av Gud, att vaka över mig.
Tårar börjar rinna nerför mina kinder, och jag börjar snyfta.
"Lynn..." Viskar jag. Jag reser mig upp, och blickar in i hennes ögon med en bestämd blick.
I det ögonblicket spelar ingenting någon roll. Det spelar ingen roll att jag är en deltagare i Hungerspelen.
Levande eller död, Lynn kommer att vaka över mig.

Jag sträcker fram handen, och ska precis ta tag i Lynns hand, när det knackar på dörren, och en mansröst säger:
"Annie? Är du okej?"
Jag vänder mig mot dörren i en kort sekund. Det är Finnick som pratar, säger en röst i bakre delen av min hjärna.
Otåligt försöker jag mota bort den. Jag vill ha Lynn!
Men när jag vänder mig bort mot Lynn är hon borta.
"Lynn!" Ett hest viskande släpps ut ur min mun.

"Lynn!"
Min röst är starkare den här gången. Febrilt letar jag efter vägar hon kan ha tagit, men jag hittar ingen.
Och då förstår jag. Lynn var aldrig här på riktigt. Det var min hjärna som spelade mig ett spratt.
"LYNN!" 
Jag är inte alls hes längre, tvärtom. Mitt skärande skrik skär genom väggar och dörrar.
Väggarna och taken tycks röra sig mot mig. Snart kommer jag krossas under dem.
Jag famlar panikslaget med låset på dörren, men det glider ur mitt grepp.
Hela tiden skriker jag så mina trumhinnor håller på att sprängas.

Äntligen, äntligen, går låset upp, och jag flyger rakt ut genom dörren, utan att bry mig om var jag hamnar.
Det råkar bli i Finnick Odairs famn.
Jag klamrar mig fast vid honom, tjutande så tårarna sprutar, nästan lika hemskt som vårt trasiga badkar hemma.
"Lynn!" Skriker jag, om och om igen.
Först stirrar bara Finnick på mig, men sedan börjar han hyscha ner mig.
"Det är okej", övertygar han mig, och skakar försiktigt mina darrande axlar.

Men jag vet bättre.

Det är inte okej.
Ljudet av höga klackar mot golv hörs, och Abidella trippar fram till mig med ett förskräckt uttryck i sitt målade ansikte.
"Vad i all världen..." Piper hon när hon får syn på mitt förgråtna ansikte, och Finnick, som desperat försöker lugna ner mig.
"Annie!" Tjuter hon, och trippar fram till mig.
Jag försöker slita mig loss ur Finnicks starka grepp, jag orkar inte se Abidella just nu, men han håller mig som i ett skruvstäd. 
Det är nästan som om han hör mina tankar, för han ler ett gnistrande leende mot Abidella.
"Jag tar hand om henne." Säger han.
Jag gillar inte hur hans röst låter när han säger det.
Abidella tackar honom, och trippar iväg.
"Kom."

Liten cliffy! Vet inte riktigt hur långt det här blev, men jag har fått ont i öronen igen.

Fantastiskt!!!♥ Snäll ge oss mer!!!!♥

Molly Evans, jag håller på att skriva mer nu!

JIPPIIIIIII!!!!♥

FANTASTISKT!!!

ÅÅÅÅ SUPERB!!!

SUPERFANTASTISKMEGASUPERBRA!

Verkligen jättebra!♥