Spirande kärlek

AWESOME!!!

Du har härmed en ny läsare!! Jag tycker jättesynd om Oscar, skulle aldrig kunna göra så mot min lillebror ♥ ♥ ♥ (asså typ dissa honom så som Alice gjorde)

Woohoo!

Kapitel elva: Ett oväntat svar

Alice såg in i Jacks ögon. Hon försökte tränga sig in i hans själ och se vad som dolde sig där. Alice ville så gärna veta vad han tänkte. Varför han gjorde som han faktiskt gjorde. Först hade han sagt att han hade gillat, till och med älskat Alice som en vän, men ingenting mer. Sedan hade han hånglat med Emelie mitt framför Alices ögon, och nu stod han här och förväntade sig att Alice ville gå på balen med honom. Varför kändes detta inte det minsta vettigt? Den Alice som fanns för ett halvår sedan hade tackat ja, och gett Jack en lång, inte helt oskyldig kram. Den Alice var inte samma som stod framför honom nu. Istället tänkte Alice följa Wens råd och flörta med Jacob. Då kanske Jack skulle bli svartsjuk, och dessutom kanske Alice skulle få veta varför Jack betedde sig så oberäkneligt.

♦

Jack väntade otåligt på Alices svar. Vad funderade hon ens över? De hade varit vänner i all evighet, så varför skulle hon tacka nej? Alice hade aldrig tackat nej till Jack förut.
”Nej….”, svarade Alice svävande. Hon verkade inte särskilt säker på vad hon sade.
”Varför? Har någonting hänt?” Jack kände hur stämningen mellan honom och Alice hade drastiskt förändrats, men varför? Han förstod inte säkert varför hon betedde sig så underligt helt plötsligt.
”För jag tänkte fråga Jake om han ville gå med mig. Dessutom tror jag att Emelie kommer att bli arg om du går med mig. Det är bättre att du frågar henne. Hon kommer nog hinna tillbaka till månskensbalen.”
Jack var besviken. Han var van vid att Alice valde honom först. Varför valde hon Jacob före helt plötsligt? Hon kanske faktiskt gillade Jacob. Det var ingen omöjlighet. Jacob hade varit där för Alice när inte Jack hade det. Han var dessutom vad många tjejer verkade vara intresserade av. Jack kände sig illa till mods, som om han precis hade svalt en hel sked såpa. Det måste ha synts också för Alice såg plötsligt orolig ut.
”Hur är det Jack? Mår du bra?”
”Javisst”, svarade han stelt. Han hade blivit nobbad av den tjej han helst av allt ville gå med på månskensbalen. ”Jag ska prata med Emelie…tack för tipset.” Han såg glädjelöst på henne. ”Jag ska gå till uppehållsrummet nu. Hej då.”
”Hej då”, svarade Alice, och trots att båda egentligen skulle till uppehållsrummet vände hon på klacken och gick tillbaka mot biblioteket. Jack visste att det var för att de skulle slippa gå tillsammans till uppehållsrummet, och ärligt talat var han glad för att hon inte sprang ikapp honom och ville gå med honom till Ravenclawtornet. Något mörkt växte inom Jack. Vad hände med honom? Det kunde ju inte vara svartsjuka… Eller?

♦

Alice gick tillbaka till biblioteket, men bordet hon hade suttit vid tidigare var inte längre tomt. Där satt Wen.
”Och vart gick du? Jag såg dig och gick hit, men då reste du dig och gick ut i korridoren.”
Alice stod med munnen vidöppen och betraktade Wen.
”Wen? Men du skulle ju åka hem över lovet. Lovet har ju inte slutat än.” Alice gav Wen en lång kram och satte sig bredvid henne på en skranglig trästol.
”Ja, men det var tråkigt hemma så jag tog första bästa tåget tillbaka. Visste du att det går tåg till Hogwarts under loven också? Det är nästan ingen som åker med dem, men ändå.” Hon såg plötsligt strängt på Alice. ”Varför kom du tillbaka från korridoren så snabbt? Var det Jack du pratade med?”
Alice nickade.
”Jag nobbade honom när han frågade om jag ville gå på månskensbalen med honom. ”
”Varför det?”, frågade Wen förvånat.
”För det du sade om Jake.” Alice sänkte rösten. ”Att jag skulle flörta med honom för att få Jack att gilla mig.”
”Jag menade att du skulle gå dit med Jack och flörta med Jacob där. Inte att du skulle rådissa Jack. Nu kommer han kanske tro att du hatar honom eller nåt.”
”Men det gör jag ju inte.” Alice suckade. Så hon hade ställt till det för sig. ”Varför kom du hem så tidigt, Wen. Tack för julklappen förresten.”
”Tack detsamma”, svarade Wen. Det var väldigt fina smycken. Jag…”
Alice märkte Wen försökte byta samtalsämne, men Alice tänkte inte låta henne göra det.
”Handlar det om Simon? Har ni gjort slut eller något?”
Wen slöt ögonen och tog ett djupt andetag. En tår rann ner för hennes kind.
”Jag kände mig som en vidrig person. Det var därför jag kom tillbaka. Förlåt Alice. Förlåt, förlåt, förlåt.”
”För vad?”, frågade Alice förbryllat och kramade om Wen. Wen släppte henne och mötte Alices blick.
”Simon finns inte.”

*Ny läsare!*
Du skriver jätte, jätte, jätttebra! Det blir väldigt dramatiskt och spännande när du skriver ur så många olika perspektiv!!
Först blev jag lite förvirrad med alla namn, men det lade sig ganska snabbt! Jag trodde först att det var en kille som hette Jack, en som hette Jacob och en som hette Jake. xD
Men nu är jag med på noterna! Fortsätt gärna att skriva. Det är helt awesome!!

Tack så mycket för dina snälla ord. Jag förstår om du blev aningen förvirrad, men för att fastställa det så är Jake smeknamnet på Jacob som ett flertal elever använder sig av.

Kapitel tolv: Allt börjar lösa sig

Penelope såg från den ena klänningen till den andra. Vilken skulle imponera mest på professor Hange? Hon vände sig mot Emelie, som hade kommit tillbaka hemifrån samma dag, och höll upp klänningarna.
"Vilken tycker du att jag ska ha på månskensbalen?"
Emelie suckade irriterat. Något var fel, det var tydligt.
"Vad är det, Em?"
"Jag kommer inte att gå på balen..."
"Varför det?" Penelope såg bestört på sin bästa vän. Balen skulle bli roligare om hon var med.
"Jag har ingen att gå med", sade Emelie enkelt. "Jack vill säkert gå med den där Alice." Emelie rös äcklat. "Jag hörde att hon är en mugglare.. fy."
"Har du kollat med Jack?", frågade Penelope. "För säkerhets skull alltså.
"Nej. Och jag vill inte göra det heller. Jag har fått nog av honom."
Penelope bet sig i läppen. Nu var hon tvungen. Det fanns ingen annan utväg.
"Du kan gå med Jacob. Jag vill gå med någon annan iallafall."
"Är det säkert, Pen? Tack." Emelie kramade om Penelope, som tänkte att den gröna klänningen nog skulle bli bäst för att imponera på Hange.

♦

"Vad då finns inte?", frågade Alice. Hon verkade inte förstå. Wen snyftade. Hon kände sig som en svikare. En lögnare.
"Han har aldrig funnits."
"Jo, det har han. Du har ju träffat honom varje lov. Och ni har varit tillsammans i evigheter. Eller hur?"
"Nej", sade Wen mellan snyftningarna. "Jag hittade på honom eftersom... eftersom jag var avundsjuk. Förlåt Alice."
Alice omfamnade sin vän. "Du behöver inte vara avundsjuk på någon. Du är vacker, och rolig och världens bästa kompis."
"Men du har alltid massor av killar som gillar dig. Du ser det inte, men det är så. Jag ville också ha en kille för en gångs skull."
Alice verkade äntligen förstå. Hon log mot Wen.
"Torka tårarna, för nu ska vi ut på baldejtsjakt."
Wen skrattade och torkade bort det våta under ögonen. Alice verkade plötsligt ändra sig för hon slutade omfamna Wen och satte sig spikrakt upp. hon hade fått en idé.
"Vi behöver inga killar", sade hon. "Vill du gå med mig, Wen?"
"Ja, det skulle jag gärna göra, Al."
De båda flickorna gick tillbaka till sällskapsrummet arm i arm och struntade i alla som stirrade efter dem. Det spelade ingen roll. Tillsammans kunde två bästa vänner vara starkre än man kunde tro.

♦

Oscar såg på Miranda. Hon var lika söt som alltid där hon satt mittemot honom och åt sin bacon. Han ville så gärna fråga om hon ville gå med honom på balen, men Noah hade säkert redan frågat henne. Oscar vågade inte. Inte här. Inte nu. När alla i gänget reste sig upp tryckte Oscar in en papperslapp i hennes hand istället.

Vill du gå på månskensbalen med mig?

Miranda såg hastigt ner på lappen och vek sedan ihop den och lade den i fickan. Allt detta utan att röra en min. Om lappen hade spelat någon som helst roll för henne så visade hon det iallafall inte.

Samma kväll satt Noah, Oscar och en annan ur gänget, Niel, och pratade i biblioteket.
"Vem ska ni gå med på balen?", frågade Noah och Oscar fick en klump i halsen. Noah visste att Oscar hade frågat Miranda. Varför skulle han annars fråga vem Oscar skulle gå med på balen? Som om Noah brydde sig. När inte Noah fick något svar från någon av pojkarna log han överlägset.
"Jag ska gå med Sarah."
Sarah var mycket söt och gick i året över Oscar, men vad hade hänt med Miranda?
"Varför går du inte med Miranda?", frågade Niel intresserat.
"För att jag frågade henne och hon sade nej", erkände Noah. "Hon skulle gå med någon annan, men hon ville inte säga vem."
Oscar blev genast alldeles varm inombords. Kanske var det honom hon skulle gå med. Det kanske fanns opp för honom om att få Miranda iallafall.

Oh, god förlåt mig! :O Förlåt för att jag inte har kommenterat något på länge! Jag vill jättegärna att du fortsätter skriva så himla bra som du gör!

Ännu ett superbra kapitel! Oh my gosh Oscar är så himla söt! :3 Men tänk om det till och med inte är Oscar som Miranda ska gå med! :o Mitt hjärta kommer typ gå i tusen delar om det inte blir dem två!!

Åååhhh jag älskar Wens karaktär! jag vet inte riktigt vad jag gillar med henne så mycket, det är nog bara att hon allmänt finns med i historian! x3 Hon verkar så söt men ändå tuff och att hon skämdes så mycket över att hon hade ljugit om Simon. Men då reagerade Alice helt rätt! :3 Precis som en äkta vän.

På något sätt älskar och hatar jag Penelope..xD Jag gillar att det finns en karaktär som jag riktigt kan störa mig på! x) Det är bra att hon finns med!

Skriva gärna mer! Detta är en av mina toprankade favorit fanfictions, så skriva mer när du har tid, lust och ork! ♥

Åhh. Tack så mycket! Jag blev jätteglad när jag läste din kommentar. Wen är också min favorit tror jag. Hon är toppen Ja, det är bra att ha någon att riktigt irritera sig på. Vad kul att detta är en av dina favoritfanfictions Detta blev ett extra långt kapitel. Jag hoppas att du orkar läsa ändå ^^

Kaptel tretton: Slagsmål och blandade känslor

Det var fredag och baldagen var här. Alla som ännu inte hade funnit någon letade desperat efter någon att gå med, och alla som hade funnit någon var liksom lättade. Det var inte en sed att professorerna gick på månskensbalen tillsammans med någon, och det hade Hange försökt att förklara när Penelope trängde in honom i ett hörn samma förmiddag.
"Kom igen. Det är klart att du kan gå med mig." Penelope frambringade uppenbara krokodiltårar. "Jag har ingen att gå med. jag kommer vara ensam hela kvällen", snyftade hon mot Hanges axel.
"Hur mycket jag än skulle vilja ha dig som min träff på balen, så kan jag inte. Det går emot skolreglerna. Kan du inte gå med Gus i din klass? Han har säkert ingen att gå med. Penelope rös. Inte för att Gus skelade eller hade världens största tandställning, utan för att han var en äcklig mugglare. Hur Gus hade kunnat hamna i något annat än Hufflepuff övergick Penelopes förstånd. Penelope mötte Hanges blick och han log mot henne.
"Så du vill inte.." Hon blev avbruten.
"Jag kan inte, Penelope. Inte samma sak."
Penelope smekte Hanges kind och han ryggade inte tillbaka.
"Vi ses därinne då..... professorn." Hon vände på klacken med ett litet leende. Hange stod kvar. Han visste inte längre vad han skulle tycka om sig själv. Han flirtade med en elev.

♦

Jack såg sig själv i spegeln och log. Han såg bra ut med det mörkbruna håret stylat och en klädnad i skimrande, mörkblått tyg som matchade hans ögon. Inte för att det spelade någon roll hur snygg han var. Han skulle ju ändå inte ha någon att gå med. Ingen skulle tänka på hans utseende. Jack hade hört att Emelie skulle gå med Jacob, så kanske var Alice ledig, men han tänkte inte fråga henne. Han hade redan gjort det en gång och hon hade tackat nej.

Sovsalen var tom, för balen skulle börja om bara en kvart, och Jack kände inget tvång att vara där så tidigt. Han tog fram albumet han hade fått av Alice ur nattduksbordet. På första bilden var de tolv år gamla och satt skrattande på en gunga tillsammans i Alices trädgård. På bilden höll Jack om Alices midja så att hon inte skulle trilla framåt. På nästa bild var de tretton, och Jack mindes tillfället som om det var igår. Det var, precis som vid förra bilden, Alices far som hade tagit den. Det var på King´s cross innan Alice och Jack skulle börja sitt tredje år. Jack skulle just bläddra vidare till nästa sida när dörren till sovsalen slogs upp. I dörröppningen stod en av Jacks klasskompisar, Lucas.
"Jack! Du måste komma och se det här. Några småglin har startat värsta slagsmålet utanför Stora salen!"

♦

Oscar var redo. Han gick ner för trappan som ledde ner till Stora Salen. Där såg han Miranda som väntade på honom. Hon var så fin i sin vita, glittrande klänning. Oscar tog hennes hand och kysste den som han hade sett att de hade gjort på gamla filmer. Miranda rodnade tydligt, men det var då problem dök upp i form av Noah. Noah hade, till ingens förvåning, tagit med sig två tjejer till månskensbalen. Det var Sarah, men också en tjej till som Oscar inte kände igen. Noah såg hotfullt på Oscar. Miranda såg vad som försegick och tog ett steg mot Noah.
"Jag förstår inte hur jag kunde vara tillsammans med dig!", skrek hon. Allt annat tystnade och alla såg på dem. "Du är ju en idiot. Låt Oscar vara. Han har inte gjort dig någonting. Det är du som har varit elak mot honom sedan vi började." Oscar kände sig djupt berörd över att Miranda beskyddade honom. Han lade en hand på hennes axel och flyttade henne milt ur vägen.
"Du rör aldrig min flickvän igen", sade Noah sammanbitet. Oscar gav Noah en knuff.
"Du gillar ju henne inte ens. Du gillar bara att hon är snygg. Du är så ytlig, Noah." Noah gav en knuff tillbaka.
"Du försöker stjäla min tjej, din lilla skit. När blev du så kaxig? Kom ihåg att du en gång var lika betydelsefull som en sten. För mig är du fortfarande det." Oscar slängde sig över Noah och de började våldsamt att slåss med knytnävarna. Prefekterna och lärarna var i möte om hur dagens bal skulle fungera, så de var inte där än. Många av eleverna hejade bara på, medan andra var som förstelnade av scenen som uppbådade sig framför dem.

♦

Alice såg på de små som slogs och visste inte hur hon skulle reagera. Hon såg att den ena var Noah, Oscars klasskompis. Den andra var... Nej, det kunde väl inte vara...? Alice kände hur det kliade i nacken någon såg på henne. Hon vände sig om och där stod Jack. Han skyndade sig fram genom folkhopen mot henne.
"Lägg av!", skrek Alice mot pojkarna som fortfarande slogs. Ingenting hände. Jack mötte hennes blick och verkade förstå att något behövde göras, för han gick in i ringen som bildats av elever och drog pojkarna från varandra.
"Skärp er!" Jack såg från Noah till Oscar och tillbaka igen. "Ni vill väl inte att jag ska tala om för Dumbledore vad som försegick här ikväll?" Oscar skakade på huvudet.
"Skaka hand nu", sade Jack och Oscar vände sig mot Noah. De skakade hand.

Det dröjde inte länge innan professorerna dök upp tillsammans med prefekterna. Ingen berättade för dem vad som hade hänt, till Alices stora lättnad. Medan de andra gick in såg hon på Jack.
"Tack."
"Inga problem, Al."
"Vem är din date?", frågade Alice smått förvånat. Hur kunde någon som Jack inte ha en baldate?
"Jag har ingen", svarade Jack tyst och Alice tyckte med ens synd om honom. Hon tänkte ändå inte visa det. Hon skulle flirta med Jacob ikväll. Då kanske Jack skulle berätta vad som var på gång mellan honom om Alice och vad han egentligen tyckte om henne.
"Vad synd", sade hon. "Men vi ses där inne."
"Visst", sade Jack en aning nedslaget.

När de väl kom in i den underbart dekorerade Stora Salen såg Wen på Alice med ett leende.
"Ser du vad jag ser?" Alice försökte se åt det hållet Wen tittade.
"Nej", svarade Alice.
"Jag ser en ensam Jacob och en ensam Jack. Om du ska sätta din plan i verket är det nu, Al."
Alice nickade. Wen hade rätt. Nu var det dags. Alice, som var klädd i ljusgrönt, gick fram mot Jacob.
"Hej, Jake", sade hon glatt. "Vad fin du är."
"Detsamma", svarade Jacob. Han verkade på något sätt distanserad och ville inte se Alice i ögonen.
"Jacob? Jag är ledsen för att jag har varit så kall mot dig. Ärligt talat."
"Vad bra", sade Jake och mötte återigen Alices blick. Honom hade Alice aldrig behövt tvivla på.

♦

Under tiden kom Jack fram till Wen. Han hade hela tiden ögonen fästa på Alice.
"Vad håller hon på med?" Wen mötte hans blick.
"Ärligt talat, Jack. Jag tog dig inte för en sådan dumskalle."
"Tack, Wen", sade Jack ironiskt. "Kan du berätta nu varför Alice pratar med Jacob? De har ju inte pratat på evigheter."
Wen flinade.
"Varför vill du veta? Är du svartsjuk?"
"Det är jag visst inte!", utbrast Jack, men något i hans tonfall sade Wen att det var just vad han var.
"Jack, jag är inte dum", svarade hon bara. "Jag har märkt vad som har varit på gång mellan er ett tag, men du ger den stackars flickan konstiga signaler. Du kan inte först råhångla med en tjej mitt framför den du gillar och sedan förvänta dig att hon ska gå på bal med dig, Jack. Det hade bara varit sjukt om hon hade sagt ja."
Jack verkade skämmas, för han slet blicken från Alice och såg på Wen istället. För första gången kunde Wen verkligen förstå varför Alice hade blivit kär i Jack. De där ögonen...
"Är du här själv?", frågade Jack.
"Nej..", sade Wen svävande. "Jag är ju här med Alice."
"Ska vi byta?"
"Vaddå byta?"
"Vi går fram till Jacob och Alice", fortsatte Jack. "Du kan ta Jake och jag Alice." Wen log åt idén. Hon hade aldrig pratat med Jacob, men han verkade schysst.
"Okej."

Alice skrattade högt åt något Jake sade när Jack dök upp. Han kände det där otäcka stynget igen. Stynget av avundsjuka.
"Alice..", sade han. "Förlåt för att jag stör men jag måste prata med dig. Nu." Alice såg från Wen till Jake. "Jake, det här är Wen. Wen, Jacob." Alice log mot Wen och försvann sedan ut ur salen med Jack. Wen stod kvar och pratade med Jacob en stund.
"Vad pratar ni om?" Det var Emelie. Wen suckade. Varför var Emelie alltid där problem var? De hade blivit något sammanhängande.
"Ska vi dansa?", frågade Emelie Jake. "Du är ju trots allt min baldate", tillade hon med blicken elakt fäst på Wen.
"Bitch", sade Wen tyst när Emelie och Jack försvann bland dansande folk. Wen var ensam kvar.

*Ny läsare.*

Superdupermegaawesome. >:'D
Älskar det.... :'D

meeer!