Ynken

Men jag vet vad jag gör och det är bättre!

ok

Ja du gör förstås som du vill

KAPITEL 5: Försvunnen

"Åh, tänk om jag blir avslöjad", tänkte Clementine och lade sig i sin himmelsäng.
"Om jag blir avslöjad så kommer väl säkert Mc Gonagall relegera mig och sända mig rakt hem...", sa hon tyst för sig själv och klappade Morgana. Dem hade redan blivit så fästa vid varandra så att de brukade alltid vara tillsammans mellan lektionerna då de hade sin fritid.

"Åh, Morgana, du är så snäll som alltid stannar hos mig...vad sägs om attjag tar med dig under mitt ingrediens letande", sa Clementine och fortsatte.
"Jag måste införskaffa enhörningshorn innan nästa lektion, det är mycket viktigt för att hornets pulver är så starkt att elixiret vi ska laga kommer att fungera bättre". Morgana nickade sedan långsamt för att visa att hon ville det.


Clementine tog också med sig Kayla som ville följa med henne.
"Tack för att jag får följa med dig! Jag såg faktiskt en flock med enhörningar skutta runt på en äng i närheten, de kanske har lämnat några horn som vi kan ta", berättade hon. Kayla hade med sig sin kattuggla Boris som alltid var väldigt tyst och brukade sitta på hennes axel.
"Mamma lät mig inte skaffa en knizzlare, de brukade ofta vara rätt aggresiva, men det verkar inte som att din är det"! Och när hon hade sagt det och försökte klappa Morgana så fick hon ett stort rivsår.
"AJ"! Skrek Kayla av smärta och försökte slå bort henne. Men katten bara fräste åt henne.
"Jag visste väl att min mamma hade rätt", sa sedan Kayla och såg nonchalant på Clementine.
"Ta inte illa upp men hon är nog mer fäst vid mig, så försök undvik henne medan vi letar upp enhörningshornen".


Efter en stund så kom de fram till en stor djup håla fylld med många olika horn, från silvriga till gyllene horn. "Åååh! Jag sätter ner Morgana nu medan jag plockar åt mig ett par stycken", sa Clementine hysteriskt och slängde av sig väskan och började pressa ner fem i taget.
Kayla stod bara en bit bort och letade efter stormhattar.
"Det är aldrig fel att skaffa fler ingredienser ifall vi skulle behöva dem längre fram, vissa tider kan det vara svårt att hitta vissa örter".


Alla horn tillsammans vägde sedan fem kilon när Clementine hade plockat upp alla. (Fast Kayla använde bara Wingardium Leviosa.)
"Clementine, varför använder du nästan aldrig magi"? Frågade Kayla på vägen.
"Öh, det är komplicerat"...
"Komplicerat, du låter som en ynk"! Utbrast Kayla.
"NEJ, DET ÄR JAG INTE"! Skrek Clementine ilsket och hysteriskt på samma gång. Kayla skakade på huvudet.
"Oroa dig inte! Jag berättar inte för nån", sa Kayla och gav henne en klapp på ryggen.
"Tack, lova att inte berätta! Om någon får reda på det så kommer jag att bli relegerad och då har jag ingenstans att ta vägen". Sa Clementine allvarligt.

En stund senare stannade hon upp.
"Vänta lite...var är Morgana"?
Hon bara släppte allt hon höll i och sprang hastigt tillbaka till hålan. Men när hon kom fram så var hon borta.

super! ♥

Tack!
Ett kapitel till och sen så måste jag sluta skriva för idag. Men det kommer mer imorgon

Jättebra!

KAPITEL 6: Sökandet efter Morgana


Under dagarna fram mot helgen så kämpade hon och Kayla (trots Kaylas ovänskap med knizzlaren) så hårt de kunde för att hitta henne. Men utan framgång hela veckan.
"Är ok om jag frågar Hagrid om jag kan få följa med honom och leta efter Morgana då och då i veckan medan du kan leta inne i slottet ifall hon kan ha vänt tillbaka"?
"Ja, det är ok", svarade Clementine.
Fast det var egentligen ingen bra idé för att Hogwarts med sina 142 trappor skulle ta riktigt lång tid att söka igenom. Tänk om någon ville Morgana illa. Det var inte många som gillade henne eftersom att hon bet eller rev alla utom Clementine själv. Vem som helst skulle kunna ha tagit henne, och det var inte heller kul att tänka på vad som skulle kunna ha hänt. Men Kayla var inte längre misstänkt eftersom att hon mer och mer hade blivit någon man kunde lita på.


"Varför måste det vara så många trappor"? Tänkte Clementine ilsket. Hon brukade leta fem timmar om dagarna mellan hennes vägar till lektionerna och allt började kännas meningslöst på olika sätt.
"Tänk om jag aldrig mer få se min kära Morgana", tänkte hon bara. Hon älskade sin knizzlare så mycket att det gick inte för sig en kväll utan att hon tänkte på henne. Det var helt omöjligt att inte lägga märke till hur mycket hon saknade henne.


Vid nästa lektion i Förvandligskonst med proffessor Mc Gonagall:
"Goddag elever, idag så ska vi lära oss hur man förvandlar..."
"Proffesorn! Har du möjligtvis sett en knizzlare någon gång under dagen"? Frågade Clementine direkt.
"Nej, Clementine"! Sa Mc Gonagall, och det märktes i rösten hur irriterad hon var. "Men om jag ser henne så talar jag om för dig", sa hon sedan. "Denna lektionen så ska vi träna på hur man..."
"Äsch, jag går"! Sa Clementine plötsligt och gick rakt ut ur klassrummet mot trapporna som alltid flyttas.


Men då började hon se en trappa som hon aldrig hade sett förut. Den var väldigt olik de andra trapporna eftersom att den såg nästan osynlig ut och den verkade bara vänta på henne för att den försvann varje gång andra elever strömmade runt där och dök endast upp när hon själv var där som om att trappan var ämnad just för henne själv. Så hon klev upp på det första trappsteget och den började sväva uppåt högre än någon av de andra trapporna.

jättebra skrivet

Tack!