Min vän-Lejonet

Yippie! Lägntar!

As bra mera!

Jag har nästa kap. klart!! En till kommentar så lägger jag ut det!!

Yeeyy!

Okej! Här kommer det!
Måste bara fråga en sak Fairy Tale. Det står att du inte är inne, jag skriver: en kommentar till så lägger jag ut kapitlet! Och några minuter senare har du skrivit en kommentar!(?) Och nyss var du inte inne!!?? Kan du trolla eller något??

Kap. 6

Jag låg och stirrade upp i taket.
Vad var det?
Jag förstod inte. Vad?
Det var ju min fantasi! Då måste väll jag veta vad det var!!
Somnade jag och drömde det?
Nja. . . Om jag somnade i duschen kanske jag vore död nu. . .? Jag menar, då fick jag väll in vatten i munnen och drunknade. Fast jag lever. Så det var nog min fantasi.
Men borde jag inte veta vad som var i min fantasi!?

Jag låg och tänkte. Vad var det för något!?!? Vad!!??

Det var min fantasi!!!!!
Jag koncentrerade mig ju på katten. Men den. . . Ååååååå!!!
Jag skakade av mig tanken på katten.
Var det en till svartalf? Nej, dom kan inte vara så stora.
Vem sa "Jag ska hjälpa dig"?? Vad betyder det? Det var ju ändå bara fantasi! Varför??!!! Vad?!!

"Klick" Dörren öppnades.
-Alex? Frågade mamma.
-Jag är här, var det bästa svar jag kunde komma på.
-Mår du bättre?
-Inte bättre. Kanske sämre. . .
-Oj! Har du tagit någon medicin?
"Just det! Medicinen! Dumma mig!!"
-Nej, ingen medicin. . .
Hon kom upp för trappan och in i mitt rum.
-Ska jag hämta febernedsättande?
-Nej. . . Jag vet inte. . .
-Då hämtar jag det.
Hon gick bestämt ner för att hämta medicinen. Hon kom upp med medicinen och en kanna vatten.
-Vattnet får stå här ifall. Sa hon.
-Okej. . .
Hon hällde upp rätt mått medicin och gav det till mig.
-Sätt dig upp, sa mamma.
-Kan jag få vattnet?
Hon hällde upp vatten i mitt glas och gav det till mig.
Jag svalde medicinen och drack vattnet för att få bort smaken. Den smakade inte lika illa som medicinen till foten.
-Det blir snart bättre. Förresten vad vill du ha till middag? Hamburgare?
Jag nickade. Hamburgare.
-Okej. Då beställer jag det strax. Ska vi göra något? Spela ett spel?
-Vad ska vi spela?
-Alfapet? Fia med knuff?
-Alfapet.
Vi gick ner och spelade i vardagsrummet. Jag satt i våran soffa. Jag ledde när mamma blev tillräckligt sur på mig för att gå. Då sa hon:
-Nu beställer jag hamburgare!
Hon är en dålig förlorare.
-Okej.
Efter maten kände jag mig sämre igen. Jag hoppades att det inte skulle bli som den där gången när jag kräktes. "Hu!" Jag gick och la mig tidigt. Okej. Direkt efter maten.
Klockan var en kvart över midnatt. Jag vaknade för en halvtimme sen. Jag frös och svettades. Dumma feber! Jag funderade på att väcka mamma men lät bli. Nu började jag må lite illa.
Jag vred och vände mig. Jag stog emot viljan att ta en till tablett. Det kan vara farligt. Illamåendet blev värre.

Jag vill inte kräkas!!

Det var bara dumt att försöka. Jag visste redan att jag skulle kräkas. Hoppas bara att mamma inte vaknar.
Det som är dåligt med det här är inte att det är jobbigt att kräkas. Det är att jag borde bli frisk efter det. Som alltid.

Jag kastade täcket åt sidan och sprang in på toan. Jag böjde mig över toan och kräktes.
Jag sköljde munnen femtio tusen gånger men smaken försvann inte. Blä!

Jag somnade efter ett tag. Jag drömde inte febermardrömmar utan mardrömmen som jag drömde förut. Fast nu var den förändrad.

Jag springer. Genom en skog. Jägaren kommer närmare och närmare. Plötsligt tornar spökhuset upp sig ovanför mig. Jag springer in i det.
Jag letar mig fram i mörkret. Jag fastnar. Kommer inte loss. En kniv ristar i mitt ansikte. En iskall hand nuddar min kind.
Jag ryser.
Ett ekande skratt hörs.
"Kissade du på dig mesen!?!"
"Har du lite ont i foten?!"
"Gråter du morsgrisen?!!"
Allt som dom sa ekade.
Jag var fast i ett oändligt mörker. Ett elakt mörker. Ett ogenomträngligt mörker. Jag försöker gå fram. Men jag kommer ingenstans.
"Skrämde spöket dig!?!"
"Va!!? Gjorde re de!!?"
"Eller!?!"
Deras skratt ekar närmare.
"Mesen!"
Det sista ordet ekar länge med skratten tills allt tonar bort. . .
Kalle står framför mig.
-Hejsan plutten!
-Vad vill du? Svarade jag kaxigt som det brukar vara i början av mina drömmar.
-Ååh. Inget speciellt. Svarade han oberört.
-Jasså? Varför är du här då?
-Tja, jag letade efter dig!
-Vad vill du då? Sa jag och lite av kaxigheten försvann ur min röst.
Han skrattade.
-Ååh! Du är en sån mes!
Jag morrade.
-Oj då! Råkade jag göra dig sur!? Sa han ironiskt och nöp mig i kinden.
-Sluta, sa jag lite hysteriskt.
-Varför? Jag har inte uppnått mitt syfte än.
-Vad är det då? Sa jag med rädsla i min röst.
-Du visade ju foten för din morsa!
-Det gjorde jag inte! Ljög jag.
-Det gjorde du visst idiot!! Skrek han och slog till mig i ansiktet.
Bakom Kalle tornade någonting upp sig. Först var det litet. Det växte sig större och större. Det andades stora, långa och djupa andetag. Kalle vände sig om för att se vad det var. När han hade vänt sig om stelnade han till och tittade upp på. Jag vad var det? Varför kunde inte jag se det?
Kalle andades snabbare och snabbare. Efter några sekunder återhämtade han sig från chocken och sprang skrikande där ifrån.

-Alex?
-Va!? Jag satte mig upp i sängen.
-Ta det lugnt! Det är bara jag, sa mamma.
-Okej. . . Mardrömm.
-Oj då. Jag måste åka till jobbet nu och pappa kommer vid lunch. Du pratade i sömnen så jag undrade hur det var med dig. Väckte jag dig?
-Nej, jag vaknade av drömmen. Hej då! Sa jag och hoppades att jag inte hade sagt för mycket när jag sov.
-Hej då Alex, sa hon medans hon gick ner för trappan.
Jag hoppades att hon inte hade märkt att jag kräkts inatt.
Jag tog en till tablett och sen la jag mig ner i sängen och väntade på pappa.
-Det är två smörgåsar i kylen bara så att du vet! Hej då!


Var det tråkigt? Jag ville iallafall ha ett lite vanligt kap. så det kan vara tråkigt(?)

Det var inte tråkigt! Och jag tror att jag inter så magisk

Jag visste det!!!

Jag avslöjar INGET! Du har inte hört detta!

Okej. . . Hur trollar man??!

Jag vet nte jag kan inte trolla *visslar*