Inte som du tror [SV] (Luna ff)

For real (7)

-Luna! Vänta! Jag vände mig snabbt om och som jag redan hade räknat ut kom Philip springande mot mig.
-Asså, förlåt. Jag borde inte ha lämnat dig där vid sjön. Jag menar om… han harklade sig. Om vattufolket hade kommit upp igen hade du nog behövt min hjälp.
Han såg fortfarande inte ut att helt tro på vad jag hade sagt tidigare, men verkade i alla fall inte längre tycka att jag var galen.
-Tack. fick jag tyst ur mig.
Jag vände på huvudet för att kunna se på honom. Och sen föll jag. Rakt framåt. Och jag visste inte ens varför…
-Gud, Luna? Hör du mig?
Philips röst var precis bredvid mig och jag kände hur han lyfte upp mig. Kände, hörde hans ord. Men kunde varken svara eller röra på mig. Philip började springa så snabbt det gick med mig i famnen. Det var det sista som jag kände innan världen mörknade för mina ögon.

~

-Rower? Hon har vaknat nu. Sa madam Pomfrey och jag hörde hennes låga klackar slå i golvet då hon gick närmare sängen där jag låg. Sängen? Jag öppnade ögonen och fick syn på Philip, som såg allmänt nyvaken ut i stolen bredvid mig. Varför var jag i sjukhusflygeln?
-Du svimmade av. Tacka Rower här, han kom upp med dig. Och ni var skyblöta båda två. Jag vet inte ens om jag vill veta varför. Sa madam Pomfrey skarpt.
Hon torkade av händerna på en servett och räckte mig en liten flaska.
-Drick det här. För säkerhets skull. Sa hon och gick iväg till en annan patient.
Jag vände blicken till Philip.
-Tack… Du hade inte behövt… mumlade jag men han tystade mig.
-Det är lugnt. Jag tror att… att jag var skyldig dig det. Sa han och såg rodnande ner i golvet.
Jag förstod precis vad han menade. Eller så var det bara mitt önsketänkande.
-Men ändå. Jag log mot honom. Tack.
Han drog handen genom sitt rufsiga hår och log lite snett.
-Varsågod, då, Lun.
Wow. Två killar ger mig smeknamn på bara några dagar. Och inte ens samma, vilket måste ha varit svårt på mitt korta namn.

~

-Så din pappa är i Norge, Lun? Frågade Philip.
-Jaa. Sa jag långsamt.
Jag älskade när han kallade mig det. Jag hade försökt komma på något passande till honom också, men för mig var han bara Philip. P-h-i-l-i-p. Inget konstigt med det.
Han kastade en sten i sjön, och den studsade några gånger på vattenytan innan den sjönk ner i djupet. Vi satt dolda bakom en klippa, eller snarare ett berg, men hade ändå sjön utbredd framför oss.
Philip backade ett steg och lutade sig mot klippväggen som jag satt vid. Han kisade med ena ögat mot solen som höll på att gå ner.
-Kolla. Viskade jag och pekade.
Himlen färgades orange, rosa och till sist mörkt blå i den vackraste solnedgången som jag någonsin hade sett. Philip skönk ner och satt bredvid mig.
Han nickade och satt som förtrollad med blicken vänd mot solen tills den försvann helt. Hans hand fångade min och sen kysstes vi. Inte så där fantastiskt som det beskrivs i alla böcker utan mer… riktigt. Och därför var det otroligt mycket bättre.

Skäms lite över det här kapitlet men, men. Det var ju vad de flesta av er ville ha såå x) ♥

Du beh@ver inte skämmas, den är bäst!

Molly Tonks, Jättebra!! Mer!! NU!!

Bra skrivet!
Du behöver absolut inte skämmas

supermegaawesome!!

Aw.. ♥ Tror att jag har fått världens finaste läsare :') Undrade bara om någon kunde säga lite som jag borde förbättra i ff:en. Tycker faktiskt att bland det bästa är att veta vad folk tycker är bäst och sämst med ff:en så att man vet vad ni tycker om att få och inte få x) Såå, någon? ♥

Jag tycker om att få mer. För jag håller på att...DÖÖÖÖÖ!!!! Mer snälla!!! Hittar Inga synpunkter för en du lagt ut nästa kapitel!!!

Inget är dåligt med din fanfiction!
MEEEER!

Ledsen att jag inte skrivit på länge Kommer kanske mer ikväll.

JA!