Mitt liv på en hungerspelenarena

SUPERB!!!

Wow det här kapitlet var väldigt extremt perfekt. Finns inget att säga utom att det var fantastiskt och att du borde bli författare ♥

Nu kommer nästa del, det blev kort men den slutar spännande.

Medan jag smakar på den väldoftande vitlökssoppan så småpratar alla lite med varandra.
Eller alla, alla förutom Jeanette. Hon har inte sagt någonting sedan jag träffade henne. Varför? Jag kommer och tänka på att de andra har fått tillbaka sin vanliga ögonfärg nu. Inget bläck i de blå och bruna ögonen.
”Så varför fick ni linser medan jag inte fick?” frågar jag nyfiket Victor och Charlie. De ser ut att fundera med rynkade pannor. Jeanette tittar ner i sin tallrik. Som vanligt.
”Jag vet inte, kanske för att du har vackrast ögon och de ville inte förstöra dem,” säger Charlie och ser ointressearad ut, men han blinkar med sitt ena gråbruna öga åt mig och ler snett. Jag rodnar lätt och det slår mig att Charlie är den absolut äldsta av deltagarna från distrikt sju i år. Jag och Jeanette är bara tolv år, Victor ät tretton, men Charlie är faktiskt sjutton år. Han kan lätt vinna över oss.
Han är lika gammal som Froj.
Froj.
Det hugger till i mig av saknad och jag ser Froj i Charlies leende. Det slår mig att de är lite lika.
Samma leende. Samma blick även om Charlies är brun och Frojs är ljusblå.
”Kanske det,” svarar jag och jag hör att jag låter skakig på rösten. Jeanette vänder sig mot mig och ser mig, ser min smärta, ser in i mina gröna ögon och ser allt.
”NU så måste jag bara få gratulera er!” Säger Momo glatt och hennes för dagen silvriga läppstift glittrar som av miljontals pärlor när hon ler ett tillgjort leende. De små, blekblå ögonen har långa, orangea lösögonfransar som skär sig perfekt mot det blonda håret, som är friserat ungefär som en klick grädde. ”Det var lite gammalt och påminde om ett av de där sorgliga biblioteken som fanns här för flera hundra år sedan, men det var annorlunda och charmigt!”
Jag svarar inte och låter pojkarna sköta pratet. Jeanette säger ju ingenting. Jag tittar ner i min mat, som nu har bytts ut från vitlöksoppa till klyftpotatis och köttgryta med någon form av gryn i, och någon svamp jag tror heter Carl Johan. Jag ser även någonting jag inte vet riktigt vad det är. Nötter? Det har jag aldrig ätit, bara sett på marknaden och så. Vi har inte råd med sådant, jag och Froj.
Nej, som sagt har vi våran vattniga soppa. Lite tomtbitar flyter också omkring på tallriken.
Jag fortsätter äta och det smakar bra. Plötsligt får jag svårt att andas, hostar till och jag känner hur halsen och ansiktet sväller upp. Vad händer?
Jeanette ser vad som händer och knackar kraftigt Momo på axeln. Hennes ögon är uppspärrade men hon skriker inte, hon säger ingenting. Momo vänder sig om och ska precis börja fråga 'VAD ÄR DET?' när hon ser mig i ögonvrån och spärrar upp de små ögonen.
Jag får inte in mycket syre i lungorna och när allt svartnar för mig känner jag att någon fångar mig i ett fall.

Vad händer? Det får ni se!

Ååhh spännande :3

SKRIV MER NU!!!!!!!!

Bra

FÖRLÅT FÖR ERAN VÄNTAN, men nu kommer i alla fall lite mer! ♥3333

Jag vaknar upp i ett rum som nästan gör mig blind av allt strålande ljus.
Allting är vitt. Väggarna, golvet, det ordentliga bordet bredvid mig och den mjuka sjukhussängen. Var är jag? Jag kan inte se någon dörr i rummet, s¨hur kom jag in?
Jag får inga svar. Ingen kan höra mina tankar, ingen är i rummet. Vad förväntade jag mig?
Först nu märker jag slangarna. Jag har slangar i armarna, en elektrod bakom örat och jag känner fler nålar på andra ställen.
Varför känner jag mig som ett eluttag?
Jag känner hur de sprutar in någonting i min arm genom en av slangarna och jag får svårt att hålla ögonen öppna. De vill falla igen, jag vill sova, jag är utmattad. Varför?
Jag avskyr att jag faller för deras gifter. Det är för att de tvingar mig som jag somnar igen.
Prassel.
Ett prasslande ljud gör att jag öppnar ögonen. Framför mig står en man med citrongula igelkottstaggar till hår och vit läkarrock. Han ser på mig med en blick jag inte kan definiera. På hans långa näsa sitter det ett par glasögon med chockrosa glasögon.
”Skönt att du är vaken, Lilyan. Jag är din läkare McNoir, eller din klonerare som alla andra vill kalla det. Vill du veta vad som hänt eller äta något först?”
Vad hade hänt? Suddiga minnesbilder av att jag föll när jag åt en god maträtt fyller mitt huvud.
Tanken på mat får mig att inse hur hungrig jag faktiskt är. Motvilligt låter jag honom befalla en stum slav att hämta en skål champinjonsoppa. Den smakar utsökt, jag är verkligen hungrig, slevar i mig den lilla sopportionen.
”Jag kan lyssna medan jag äter.” säger jag och bränner mig lite på tungan av den varma soppan.
Han rättar till de konstiga glasögonen och granskar mig med genomträngande, brun blick.
”Vad minns du?”
Efter att ha tänkt någon sekund så svarar jag.
”Vi åt middag. Plötsligt svartnade allt och jag kunde inte inte andas.”
”Precis. Det visade sig vara en nötallergi...”
Allergi. Just det, det hade jag hört talas om. En flicka hemma, Daisy Ashfield, blir alldeles snuvig på våren och förklarade att det var pollenkornen i luften hon inte tålde.
”...och eftersom att vi inte kunde fortsätta med att en spelare som låg på sjukhus, så gjorde vi en klon av dig.”
”EN VAD?” Frågar jag skräckslaget. Klon? Är inte det en kopia..?
”En klon av dig som kunde medverka på träningen och på intervjun. Klonen fick dina tankar, ditt tankesätt och alla dina minnen med sig och har reagerat exakt som du själv skulle gjort...”
”MEN DET... Det är ju fortfarande inte jag!” skriker jag och ser argt på McNoir. Han ser hur lugn som helst ut och fortsätter utan att mina arga ord stör honom.
”Jag kommer nu mata in informationen som klonen har hämtat i din hjärna nu på en gång.” Han trycker på en knapp på en av maskinerna jag är fastlänkad med och jag känner en sval vätska strömma genom kroppen. Plötsligt minns jag allting.
Hur jag övade med kniven, hur jag pluggade in ätbara växter, hur jag pratat med alla och intervjun. Hur jag kom upp på scenen, hur de märkliga människorna jublade och hur Ceasar frågade mig frågor om min familj, om distrikt sju och annat oviktigt. Plötsligt är det inte någon annan som sett allting, tänkt allting, det är jag och jag minns varje glasklar detalj.
Jag ligger still på den kalla britsen och låter allt sjunka in. McNoir ser belåtet på mig och jag andas långsamt.
”Vad kommer ni göra med... klonen nu?” frågar jag. Han ser plötsligt spänd ut. Ögonen irrar runt bakom de rosa glasen.
”Åh, hrm...” han ser lite generad ut. Varför? Har de gjort något dåligt med den? ”Vi... dödade den.”
Jag slås av sanningen. Som om någon gett mig en örfil.
”Men...” en annan sanning slår mig. De här människorna, de här vidriga varelserna, bryr sig inte om någon jobbig klon. Nej, de tänker ju skicka in mig på en arena utan mat och vatten och låta mig dö.
Hoppas att jag inte dör så smärtsamt.

SÅ BRA OMG

Jag kanske borde ha kommenterat något tidigare, men jag har följt den här ff:en i vad som känns som ett ganska bra tag men som antagligen är ganska så kort tid. c: Nu kom jag även på att det kanske vore kul för dig om du fick lite mer kommentarer och komplimanger. Typ motivera dig att skriva mer.
Iallafall så är alla kapitel jättebra och skriver du otroligt bra. Det är verkligen spännande, och jag längtar väldigt mycket efter fortsättningen, så snääälla skriv mer snart.