You'll never treat yourself right, darlin' (SV)

Super!

AWSOME!

OMG OMG OMG OMG OMH NY LÄSARE!!!! *bevakar*

HUR BRA FÅR EN FF VARA???!!!
Du beskriver allt så bra, jag är advendsjuk! Jag tycker verkligen du borde satsa på författare!

Tack så mycket för era fina kommentarer, dem gör mig så glad! Och vad roligt att fler funnit min fanfic värd att läsa

Postar nästa del nu då jag fått en liten skrivattack och skrivit mycket nu på senaste, hehe

14. Mötet med Lana.

Med ett krampaktigt tag om min trollstav såg jag hur en lång figur kom ut från skogen, dold utav dens mörka skuggor.
”Expelliarmus!” utbrast jag högt utav rädsla, och figurens trollstav flög iväg och landade på marken framför mig. Med varenda nerv i min kropp fylld av rädsla, böjde jag mig ner och plockade upp trollstaven. Ett chockat ansikte med isblå ögon mötte mina, och jag fann till min förvåning att det var Scorpius Malfoy jag avbeväpnat.
”Vad gör du här?” frågade jag honom högt, fortfarande med min stav riktad mot honom i ett krampaktigt grepp, men släppte hans stav så den hamnade på marken igen. Scorpius rätade på sig och såg kallt på mig.
”Vad gör du själv…” började han självsäkert säga, men avbröt sig plötsligt då han fäst sin blick någonstans bakom min axel. All färg var som försvunnen från hans ansikte och han såg rädd ut, riktigt rädd.
”Han har infunnit sig här av samma skäl som du, kära barn”, hörde jag en ljuv, och otroligt skrämmande, kvinnoröst säga bakom mig. Med musklerna på helspänn vände jag mig sakta om, skräckslagen över vad jag skulle se. Framför mig stod en nätt blondin som var omgiven av en vit, mystisk dimma, och hon log varmt mot mig. Trots hennes varma leende for en isande känsla av skräck genom mig.
”Vem-Vem är du?” frågade jag stammande av rädsla, men sänkte min arm med trollstaven. Kvinnan framför mig skrattade lätt, och drog sina smala fingrar genom sitt långa böljande hår.
”Jag trodde det redan var uppenbart. Mitt namn är Lana, precis som du redan gissat dig till, mitt barn”, svarade hon mig leendes. Jag log inte tillbaka.
”Om du nu verkligen är Lana från legenden, vad gör då vi här?” frågade plötsligt Scorpius med en ovanligt ljus stämma, och jag fann till min förvåning att han ställt sig bredvid mig och jag lade även märke till att han nu höll sin trollstav i sin hand.
”Även den frågan trodde jag hade ett uppenbart svar. Men ack, även jag kan ha fel”, svarade kvinnan som hette Lana, och log stort innan hon fortsatte, ”Att ni båda har drömt om mig tyder på att ni delar samma grymma öde som mig, då ni är varandras själsfränder men födda och uppvuxna i familjer som avskyr varandra. Ni är här för att jag kallade er, då vi alla kan hjälpa varandra att få vår kärlek att segra”, förklarande hon för oss.

Chockat såg jag på henne, utan att finna några ord att säga. Skulle jag och Scorpius vara själsfränder? Själva tanken var absurd, och om den tanken kommit från någon annan hade jag skrattat högt. Men faktum var att det var en hundraårig häxa som stod framför oss som inte borde existera, men som var levande i allra högsta grad.
”Du måste ha misstagit dig”, hörde jag Scorpius säga bestämt, och jag kände igen hans bestämda ton, ”Du har rätt i att våra familjer avskyr varandra, men vi två är inte ens i närheten av att vara… själsfränder”, avslutade Scorpius med att säga. Ett skratt undkom kvinnan framför oss i dimman, och jag rös ofrivilligt till.
”Kärlek. Hat. Det är en sådan hårfin skillnad” sa Lana och började dra med sina smala fingrar genom sitt långa vackra hår, innan hon fäste sin blick på oss och fortsatte, ”Nu kanske jag gav er en felaktig uppfattning och får er att tro att jag menade att ni två var menade för varandra, men inte menade jag så. Men ack, kärlek kan uppstå från hat, det vet jag, lika väl som jag vet att hat kan uppstå från kärlek. Där igenom mina barn, kan ni kanske förstå, att det bara är en hårfin skillnad som skiljer dem åt?” frågade hon och slutade upp med att fingra på hennes hår, och satte sig stelt på en trädstubbe då hon såg in i våra ögon. Jag visste inte vad jag skulle svara henne, då allt fortfarande kändes så overkligt. Hur kunde hon stå här, framför mina ögon, om hon är flera hundra år gammal och fortfarande vid liv?
”Du har en fråga mitt barn, det ser jag på ditt rara ansikte. Ställ till mig om du vill, men jag kan inte lova att det kommer få dig att slippa dina bekymmer”, sa Lana, och fäste sin blick på mig.
”Hur kan du fortfarande vara levande?”, frågade jag, ”Jag menar, om legenden om dig är sann ska du ha blivit förhäxad för flera hundra år sedan”, lade jag till då jag insåg hur enformig min tidigare fråga var. Lana skrattade ännu en gång, som om hon tyckte alltsammans var en rolig lek.
”Legenden om mig är då sann, för hur annars skulle jag kunna stå här idag? Dock avskyr jag hur de förvränger historian och får mig att verka grym och skoningslös. Jag har inte dräpt någon då de inte förtjänat det, samtidigt som jag utstår en tortyr varje morgon då solens strålar når min hud och jag brinner upp inuti Lucifers helveteseldar”, berättade Lana, och jag kände hur mitt obehag blev starkare ju mer hon pratade.

Både jag och Scorpius såg tyst på henne, och Lana började fläta sitt hår. Den vita dimman som omgav henne hade spridit sig ut över sjön, och tystnaden som uppstod fick mitt hår att resa sig på min kropp utav rädsla.
”Nu får det vara nog med tystnad” sa Lana och avbröt den obehagliga och kusliga tystnaden, ”Jag har kallat er hit för att be er om hjälp, och samtidigt erbjuda er min egen. Jag antar att ni hört legenden om mig, inte sant kära barn?” frågade hon oss, och jag nickade till svar, för rädd för att göra något annat. Lana log varmt mot oss.
”Som ni redan vet är jag fastlåst på denna plats, oförmögen att föra mig någon annan stans eller till en annan tid. Ni mina barn, har däremot den friheten kvar. Det jag ber er om är att färdas flera år bakåt i tiden, till den tid då min älskade fortfarande levde. Där skall ni finna mig och James, och upphäva förhäxning som förbjöd mig och James att röra vid varandra genom att ge mitt yngre jag ett halsband jag själv utformat. Om ni sedan lyckats, skall jag ge er min välsignelse som det unika magiska väsen jag är, och som kommer att ge er chansen till att uppnå er allra högsta dröm. Vad den nu må vara”, avslutade hon. Skeptiskt sneglade jag mot Scorpius, som hade sin blick vänt mot trollstaven i sin hand som om han funderade.
”Hur skulle vi färdas genom tiden?” frågade han då han till slut tog upp sin blick från sin stav.
”Genom min egenformade flyttnyckel”, svarade Lana enkelt och reste sig upp. Sakta gick hon fram till oss, och hennes skönhet slog mig med häpnad då hon stod bara några decimeter ifrån mig och Scorpius. Med ett blygt leende sträckte hon fram sin hand, där en guldkedja med ett hjärta av silver satt fast tillsammans med en annan berlock som hade formen utav en fjäril, även den i silver.
”Fjärilsberlocken är flyttnyckeln, men allt ni behöver göra är att ta tag i halsbandet som den hänger på så kommer ni färdas till tiden innan min förbannelse. Bär dock i ert minne när ni är där, att min födelsetid inte är lika fri som eran, där en man och kvinna som är ogifta inte anses kunna färdas tillsammans av kristna skäl. Samtidigt var häxjakten där stor, så ni lär noga dölja era rätta jag”, sa Lana som om vi redan hade gått med på hennes förslag. Hon blickade djupt in i Scorpius ögon, nästan som om hon ville förhäxa honom.
”Hur tar vi oss tillbaka till den här tiden, om vi nu skulle gå med på ditt förslag?” frågade Scorpius henne, tveksamt.
”Berlocken fungerar bara då ni båda vidrör den, och den fungerar även endast två gånger. Resan dit och resan hem. Håll dock i bakhuvudet att efter fem dagar i dåtiden så släpper den förtrollning jag lagt över berlocken, så ni lär vara snabba med att ge mitt yngre jag mitt halsband. När ni sedan gjort det ska ni be henne, eller mig själv visserligen, att ge er tackvälsignelsen som ni förtjänat och som den ljusa änkan utfodrat”, svarade hon honom lugnt. Scorpius såg på henne i några sekunder under tystnad, innan han tog emot halsbandet precis som om hon faktiskt förhäxat honom och han agerade därefter. Lana log nöjt mot Scorpius, varpå de både vände sin blick mot mig. Jag kände en förtvivlad längtan efter att fly, men vågade inte av rädsla utav vad Lana skulle kunna göra.
”Är du villig att rädda mig från plågandet, kära barn?” frågade Lana men en tunn röst, som om hon ville ha mitt medlidande. I själva verket kände jag förakt mot henne. Jag ville inte det här, då själva tanken på vart det kunde föra mig gjorde mig mer skräckslagen än vad jag någonsin varit. Jag litade inte på kvinnan framför mig, då hennes bara uppenbarelse var långt ifrån vad jag ansåg kunna vara sant och ärligt.

”Lily”, sa Scorpius mjukt och sträckte fram sin hand mot mig, där halsbandet låg. Ljudet av mitt förnamn från hans läppar fick mig att haja till, då han aldrig tilltalat mig med det förut. Jag vände mig förundrat men fortfarande skräckslaget om så att jag kunde möta hans isande blick. Han såg på mig med ett utmanande uttryck i sitt ansikte, som om han ville säga ’Är du rädd, Potter?’, och envisheten inom mig tog över. Utan att tänka vidare på konsekvenserna tog jag tag om Scorpius hand där halsbandet låg, fast besluten om att inte visa mig rädd för honom. I nästa sekund snurrade vi runt i ett vimmel av mörka skuggor.

OMG OMG OMG DU SKRIVER SÅ F*****N SÅ BRA!!!! ÅG, GE OSS MER! DIN FF ÄR GRYM! YES! LICORPIUS!!!!!!!!!!!
MEEEEEEEEER!
(twisted)

HELIGA MARIA ÄNGELBOCK, JAG DÖÖR! DU SKRIVER HELT AEWSOME! MEEER!

HÅLLER MED!!!!!

Gaaah vad bra!!!

AWSOME!

Haha, vilka underbara utbrott! Era ord värmer! och tack



Tack så mycket! Blir så glad när ni kommenterar