Dröm eller Verklighet? En ff om 1D

Ok...

Nialls POV
Jag gick mot toan med min kläder i handen. Jag hade lämnat mina ytterkläder och pjäxorna där borta så jag gick i underställ och svettiga strumpor. Helst av allt så ville jag hem och ta en dusch men jag ville absolut inte lämna Ellen. Jag bytte snabbt om till de slappa kläderna som Zayn gett mig. Jag satte även på mig skorna innan jag låste upp dörren och gick tillbaka till dem andra. De hade satt sig ner och pratade om något. Hanna som mer och mer börjat inse vad som hänt blev bara ledsnare och upprördare ju mer tiden gick. Viktor satt ständigt och höll henne handen och viskade något som såg ut som tröstande och kärleksfulla ord, även fast det inte direkt fick henne på bättre humör så var det i alla fall gulligt. Jag gick in i rummet efter att ha stått och hängt i dörrkarmen ett tag. Jag satte mig ner på stolen med en hög ljud suck och fick några medlidandeblickar. Jag kunde inte se dem då mitt ansikte låg begravt i mina händer, men blickar känns tro mig. Det ända jag ville för tillfället, var att se hur Ellen mådde. Jag kände mig ärligt talat inte ett dugg bra. Sjukhuset var nog en ganska stor del av det. Bara deprimerade och ledsna människor över allt, okej kanske inte på förslossnings avdelningen men ändå resten av sjukhuset var bara ett enda stort hus fyllt med allt från stressade läkare till döda till sörjande personer. Jag antog att jag klassades till det sistnämna altrenativet. Jag kände mig såklart nere för att hon var haft död och inte säker att hon någonsin skulle öppna sina ögon. Jag hade även en del skuldkänslor efter som att hon var typ 6 år yngre än mig så borde man anse att jag hade ett visst ansvar, men jag bara lät henne åka en helt okänd skogsväg och se vart det har lätt. Och jag som sagt att jag var så beskyddande, jodå här går man och dödar sin själsfrände och kallar sig själv för beskyddande. Det hela blev för mycket. Jag ställde mig hastigt upp och jag med bestämda steg ut från det lilla rummet, jag var trött på detta nu. Jag ville åtminstone se Ellen. Jag letade upp det rummet jag blev iväg körd ifrån för nu nästan 45 minuter. Det tog e liten stund på grund av mitt usla lokalsinne som Liam alltid skulle göra sig rolig utav. Men till slut så kom jag fram. Jag kikade in igenom det rektangulära fönstret, det ända jag såg var ungefär fem läkare som fortfarande irrade runt, runt Ellen. Det var ju tyvärr inte så mycket att se men på respiratorn som stod bredvid sägen så såg jag att hennes hjärta i alla fall slog och det gjorde mig i alla fall lite lugnare. Jag satte mig med ryggen mot den gröna väggen som var mittemot Ellens rum. Jag drog upp knäna mot bröstet och låste händerna runt om. Jag lutade huvudet neråt och det hamnade någonsanas mellan knäna. Jag blundade och lät de tårar som kom falla. Jag orkade inte stå emot längre. Visserligen 24 år men allt var bara kaos och då var det okej. Jag kände snart hur tröttheten tog över och jag föll in i en, kanske inte så bekväm sömn, men det var ändå skönt att låta hjärnan få rensa ut lite efter alla dagen händelser.

Hannas POV
Jag hade nog ännu inte riktigt förstått vad som hänt men det gick mer och mer upp för min hjärna att det som hänt inte var bra. Niall kom tillbaka och satte sig på stolen mittemot mig och gav ifrån sig en ljudlig suck fast med ansiktet i händerna då. Jag hade börjat ana igår, även fast det var första gången vi träffats, att Niall spanat in Ellen. Men nu var jag helt säker på att de hade något på gång. Efter han suttit en stund så resten han sig plötsligt och stormade ut igenom dörren. Han såg rätt upprörd ut, men vem var inte det. Jag hade nu nästa insett vad som hänt och tårarna strömmade hejdlöst ner för mina kinder. Detta gjorde att Viktor höll mig bara ännu tätare intill mig. Men jag drog mig inte undan då det, dels var lugnande och att vi var ju trots allt ihop. Jag flyttade handen från hanns krulliga bruna hår till min kind för att göra ett försök att stoppa tårarna, men utan resultat. Sedan kom jag på att Linda (Ellens mamma) var helt omedveten om det som hänt idag. Jag kände att det nog var bäst att jag ringde innan någon sjuksyster gjorde det. Jag tog upp mobilen och slog in hem numret. Det pep några gånger innan någon svarade.
”Hej det är Siw” Sa en gammal röst. Först trodde jag att jag hade ringt fel men sedan så kom jag på att Ellens farmor som de alltid brukar fira jul med hette Siw. Jag tog ett djup men lite hackigt andetag och försökte samla mig nått sånär innan jag svarade.
”Hej det är Hanna, är Linda där jag skulle vilja prata lite med henne.”
”Nej men hej Hanna det var längesedan! Hur är det med dig så här i juletider?” Jag hade sådan lust att bara skrika OM JAG MÅR BRA? DU JAG MÅR ALLT ANNAT ÄN BRA. ELLER HUR SKULLE DU MÅ OM DIN BÄSTE VÄN JUST DÖDT I EN SKIDOLYCKA JÄVLA KÄRRING!! Men jag hindrade mig i sist sekund och svarade istället med så samlad röst jag kunde.
”Allt bra tack men skulle jag kunna få prata med Linda eller?” Han sa att jag skulle vänta lite och ganska snart så svarade Linda i telefonen.
”Hej det är Linda!” Sa en ganska glad och hurtig person från andra sidan utav luren.
”Hej det är Hanna” Sa jag ganska trumpet.
”Hej Hanna! Har det hänt något du låter lite nere?” Jag bestämde mig för att gå rakt på sak. Jag viste att det skulle chocka henne sa jag valde att ta det kortfattat.
”Em jo, det visade sig att jag och Ellen skulle till samma läger och sedan mötte vi One Direction du vet det där pojkbandet. Vi delar rum nu. Och idag när vi åkte skidor så delade vi upp oss och Niall och Ellen åkte tillsammans, men eftersom Ellen är så mycket bättre är oss på skidor så tog hon en skogsväg och ramlade ner för ett stup och nu är vi på sjukhuset och vet inte om hon lever eller inte.” det sista sa jag ganska tyst.
”Okej det var bra att veta tack för det Hanna.” Sa hon ton löst och klickade mig sedan. Hon blev antagligen chockad och skulle bryta ihop när som. Men Fredrik var en bra man så det skulle nog fixa sig. Jag gick in i rummet som jag gått ut ifrån för att inte bli störd. Jag satte mig i Viktors knä och han lindade sina stora armar runt mig och hyschade lugnande i mitt öra och det dröjde inte länge innan jag somnade. Det var ju ändå nästan mitt i natten. Och det slog mig inte förens nu att jag kanske väckt familjen Malmsten, men vad spelade det för roll. De behövde få veta vad som hänt och nu vet dem det.

Det finns inte ord för det här!!!!!
Så himla bra!

Superbra och spännande!!! Du skriver verkligen efter killarnas personligheter, jag kunde se Niall sitta med huvudet i händerna när jag läste det här!

Superbra! (och tqck för snöbollen)

Liams POV
Niall hade varit borta ganska länge nu och vi, eller i alla fall jag började bli orolig. Bara han inte hittade på något dumt för han är ju trots allt våran lilla dramaqueen och kunde reagera ganska strakt på en del saker, speciellt sorg. För ledsen det var han och alla visste nog redan att Niall hade en crush på Ellen. Som dess utom verkar vara ganska seriös för en gång skull. Jag var väldigt glad över att han kom över Demi så lätt. Hon var inte Nialls typ och efter som han inte är helt dum i huvudet så förstod han det också direkt när han fått redan på vad som hänt mellan Demi och han den där jack. Ärligt talat så var jag faktiskt imponerad då mina tankar gärna svävar iväg till Danielle så fort jag inte tar kontroll över dem. Jag behöver verkligen hitta någon, oj det lät desperat.
”Zayn, do you know where Niall is?” Han flyttade blicken från väggen. Han var nog minnst ledsen tillsammans med Harry eftersom båda är ganska blyga när det gäller nya människor plus att de åkte i den andra backen. Men det gjorde ont hos oss alla att se Niall på detta humör. Eller kan man kalla det, det.
”No. But I think I know where he is.” Hur kunde han veta det? Han kan ju inte ha ringt honom för hans mobil låg kvar på stolen han satt på tidigare. Jag var dö trött eftersom klockan var nog runt halv fyra och vi hade ju inte sovit på 17 timmar. Jag såg att Hanna redan somnat i Viktors famn och Viktor såg ut och slockna när som. Harry låg utbredd på 4 stolar och Louis låg i någon konstig ställning på både golvet och stolarna. Det var bara jag och underligt nog Zayn den sömntutan, som var vakna. Men även han såg ut som om han skulle falla ihop snart.
”Where do you think he is?”
“Near Ellen, but then comes the next question, where is Ellen?”
“Yeah but I think he could be there because if I know Niall so is he already asleep.” Han nickade trött och slöt sedan ögonen. Det dröjde inte länge innan det lilla rummet var fyllt med snarkningar. Det var omöjligt att sova här. Om man en gång sovit i samma rum som Louis så gör man inte om det om man inte är dum, som Harry. Jag reste mig trött upp från stolen och gick stelt där ifrån på jack efter något ställe att sova på. Jag orkade inte gå eller köra hem så någon sans på sjukhuset får det bli. Jag tog hissen upp en våning och lite längre bort i korridoren låg en blond figur. Det var inte svårt att ta fel på det håret. Jag gick fram till honom för att se om han verkligen sov eller om han bara vilade. Hanns ögon var i alla fall stängda men hans kinder var fortfarande våta. Jag satte mig bredvid honom och la hans huvud i mitt knä. Han mumlade något om att Louis skulle bli pappa men jag var ganska van vid att han pratade om vad som hänt under dagen. Jag slöt mina ögon och somnade mad huvudet lutat mot väggen och min hand i Nialls hår. Kanske lite gay men jag orkade inte bry mig jag var trött.

Nialls POV
Jag vaknade med huvudet i Liams knä och hans stora höger hand på min kind. Men hur hade han kommit dit? Var inte han i väntrummet med dem andra. Jag satte mig upp och gnuggade mig lite i ögonen. Vart var jag? Det var väldigt grönt, vitt och sterilt. Det kunde bara vara ett ställe, sjukhus. Men vad gjorde jag här? Juste Ellen. Jag reste mig långsamt upp och kände att jag var väldigt stel efter gårdagens skidåkning. Jag kikade in igenom det långsmala fönstret på dörren. Där låg Ellen helt blek och stilla. Det ända tecknet på att hon levde var maskinen som höll igång hjärtat, men hur länge skulle det fungera. Jag menar hur nyttigt är det att inte kunna ”leva” själv? Jag ville inte tänka på det sättet men det var kanske 95 % chans att hon skulle överleva. Varför ska alla som jag gillar antingen inte gillade mig tillbaka, var helt borta i huvudet eller döda/döende? Livet kändes bara för surt nu och allt de här med känslor rev upp de nästan läkta såren som Demi lämnade efter sig. Visserligen så höll vi stort avstånd från varandra och det hon gjort mot mig var inte nådigt men ändå så kom jag på mig själv att tänka på henne titt som tätt. Men nu när jag gått vidare så krossas mitt hjärta, igen. Det var absolut inte hennes fel. Men det gjorde ändå ont. Jag gick vidare i korridoren, kanske lite taskigt att bara lämna Liam men han får skylla sig själv. Jag var på väg för att leta upp en sjuksköterska, men då hördes ett kurrande ljud från min mage och jag insåg att jag inte ätit på väldigt länge. Så jag styrde stegen mot cafeterian. Det fanns som tur var en på samma våning som Ellen låg på. Det var inte mycket folk så jag kunde gå direkt fram och välja en macka.
”Det blir tjugofem” Svenska vilket underligt språk.
”Excuse me?”
”Oh, twenty-five please.” Jag nickade och tog fram mitt kort ur plånboken. Jag flämtade till när den inte var där. Fan den ligger i min jacka. Jag ursäktade mig och gick till hissen för att åka ner en våning där väntrummet låg. Jag stormade ut från hissen och gick med snabba steg in i rummet där jag möttes av 5 sovande människor eller 2 av dem var i alla fall mänskliga. Jag gick fram till ena hörnet där min hög med kläder låg. Jag skulle antagligen bli tvungen att åka hem med dem idag men det orkade jag inte tänka på nu. Jag tog min plånbok och tassade försiktigt ut för att inte väcka någon. Klockan var ju trotsallt bara nio. När jag lyckats smyga ut utan att någon upptäckt mig så sprang jag mot hissen. Jag ville värkligen ha min mat nu. När hissen äntligen kommit så tryckte jag på våningen över och hissen for uppåt i snabb fart. När den stannade klev jag ur och hittade ganska fort tillbaka till cafeterian. När jag betalat för mackan drog jag bort plasten och tog ett stort bett. Mm va gott det var med mat. Jag gick tillbaka till Liam som fortfarande sov och eftersom han inte är så rolig när han sover så gick jag vidare för att letareda på en läkare som kunde släppa in mig hos Ellen. Det tog en stund och precis när jag hade tänkt tanken att alla läkare och sjuksystrar försvunnit så gick jag rakt på en. Jag bad henne så snällt jag kunde och bad om att bara få komma in hos Ellen och i alla fall titta på henne. Till min lycka så sa hon ja efter en stund.
”Is that your friend?” Frågade hon och pekade på Liam. Jag nickade långsamt.
”Unfortunately he can’t sit there so please wake him up.” Jag gick fram till honom, satte mig på huk och ruskade om honom lite försiktigt och sa hans namn några gånger. Till slut så började han skruva och gnälla lite. Han öppnade ögonen och drog handen igenom det bruna medel långa håret. Hans chokladbruna ögon så trötta ut.
”where am I?” frågade han och tittade sig förvirrat omkring.
”In the hospital you came to me last night and you fall asleep and now you have to get up because that nurse says that.” Han nickade förstående mot mig och reste sig sedan upp. Sjuksystern hade öppnat dörren. Jag gick in med Liam tätt bakom mig. Jag gick långsamt fram till sängen hon låg i. Hon såg så svag och skör ut så jag knappt vågade röra henne. Men jag la ändå min hand på hennes och viskade.
”Please wake up its morning now.”

Aaaawwwww! *love Niall*

Niall is so cute♥

Superbra! Niall är så söt i det här (härligt långa) kapitlet!