Alex-Den kvinnliga deltagaren från distrikt 7

Nu kommer mer! Och tack för era komentarer! ♥

”Spring, Alex spring!” ropar Caspian efter mig. Han själv stannar kvar och våran förföljare kommer ifatt honom. Plötsligt så står jag precis bredvid dom, och förföljaren stoppar Caspian. Han vänder sig om och ser henne. Hans ansikte spricker upp i ett leende.
”Åh. Det är du”, säger han och kysser henne. ” Tur att Alex sprang ifrån oss. Nu kan vi överge henne och vi kan slå oss ihop. Eller hur?” den söta flickan nickar, och kastar en hatisk blick mot mig, som om hon plötslig kan se mig. Caspian vänder sig också mot mig. ”Stick, din skit. Jag hatar dig. Bort, eller ska jag och min älskade plåga dig till döds?” Han drar en kniv, och börjar sakta skära upp mig. Han ler ett ondskefullt, lycklig leende och flickan börjar hjälpa till. Till sist, då dom nästan har dödat mig, så lämnar dom mig och går bort i solnedgången.
Jag vaknar av att jag håller på att drunkna i svett.
Jag tar en dusch. En lång dusch. En varm dusch. En skön dusch.
Jag blir torkad och maskinen flätar mitt hår. Jag tar på mig jeans och grön T-tröja, och går sedan in till Caspian. Han sitter och drar på sig strumpor.
”Godmorgon. Mardröm?” frågar han och ställer sig upp.
” mm...Jag vill inte prata om den.”
”Jag förstår. Men jag hade också en.”
”Jaha.” Vi går ut ur hans rum och går mot matsalen. Frukostbuffén står framdukad. Vi äter tillsammans med våra handledare. Vi kommer fram till en taktik; vi ska lära oss något vi inte kan, och sedan försöka bli jättebra på att kasta kniv.
Vi går ner till träningsrummet. Där väntar redan två deltagare, jag tror att det är dom från 1an. Pojken är stor och stark, med tjockt blont hår och ett elakt flin på läpparna. Flickan är lång och smal, med vältränade muskler och mjukt, långt kolsvart hår och elaka blåa ögon. Båda ser väldigt självsäkra ut.
En efter en så kommer alla, och klockan 10 så är alla där. En tant börjar babbla, något om att man till exempel inte får öva på andra deltagare.
När hon tillslut är färdig så får vi gå till dom olika stationerna. Jag går tveksamt till kamouflagestationen. Där så blir jag väldigt fascinerad. Det finns så många, så många nyanser av färger, så många olika material. Jag får massor av beröm av läraren när jag får min hand förvandlad till sten, och när hela min arm försvinner i mossa. Jag tycker det är jättekul, och jag märker inte att folk stannar upp för att kolla hur jag gör. Mitt ben blir en stam, och plötsligt så försvinner jag mitt ute på en blomsteräng. När jag motvilligt lämnar stationen, så ser jag att läraren tittar beundrande efter mig.
Jag går till stationen för knivkastning. Där hånler flickan från tvåan när hon prickar hjärtat på en träningsdocka från 35 meters håll. Jag lyssnar medan läraren visar mig hur jag håller kniven, och jag backar några meter. Jag siktar, och träffar dockan i magen. Jag tittar varifrån jag kastar. 7 meter.
Det är ganska bra, jag menar; den är ju första gången jag kastar kniv. Jag kastar igen. Nu står jag 8 meter bort. Kniven träffar rakt i hjärtat.
Efter ett tag står jag 25 meter ifrån dockan, och träffar den rakt i hjärtat. Jag är ganska nöjd över mig själv.
Jag träffar den från 30 meters håll. Sedan så går jag till stationen för ätbara växter. Jag lär mig ätbara, och medicinska. Och vilka som man absolut inte ska äta.
När jag är klar där är det lunch. En lammsoppa med plommon. Den, som all annan mat i huvudstaden, är helt underbar. Jag sitter med Caspian och två andra; Finn och Lucy, båda från distrikt 3. Dom verkar snälla, och båda kan ganska bra saker. Vi bestämmer oss för att för att bilda en pakt på arenan. Finn är stark och duktig på att göra vindskydd, Lucy är supersnabb och riktigt bra på att hitta mat och vatten. Dessutom så är båda utomordentliga på att hålla på med elektriska saker. Om vi har tur så överlever vi länge.
Vi har bestämt oss för att Finn och jag ska vara kvar vid ymnighetshornet och och försöka få med något, medan Caspian och Lucy ska springa så fort dom kan därifrån.
När Lunchen är över och hela gänget går mot stationen för styrketräning, så tänker jag att vi kanske kan vinna. Men Dani kommer förmodligen att vara död när jag eller Caspian kommer hem.
_______________________________________

Ja, vad ska man säga? Kanske:
SUPERMEGADUPERBRA!

good

Tack!

Du är JÄTTEBRA!!!!!!!!

det är sant

Tack!

nu kommer det mer eller hur

Ja!

Jag siktar. Pilbågen i min hand är ganska tung, men jag klarar att hålla upp den. Jag släpper iväg den befjädrade pilen och den går i en graciös båge och träffar träningsdockan i bröstkorgen. Jag backar lite till, och skickar iväg ännu en pil. Den skär skoningslöst genom luften och träffar dockan där ena ögat skulle sitta. Jag ser nöjt på dockan, som jag har träffat hela tiden. Jag står faktiskt 20 meter ifrån den nu! Och jag som aldrig har skjutit pilbåge förut!
Jag fortsätter skjuta, och tillslut så träffar jag dockan från 30 meters håll. Jag går och sätter mig vid stationen för att lära sig göra upp eld. Jag försöker i några minuter med flinta, och efter ett tag så har jag fått till en mysig sprakande brasa.
Sedan går till stationen för att lära sig göra vindskydd. Det är faktiskt ganska kul att binda ihop grenar, täcka hål med mossa och löv och att lyckas få ihop en liten koja som är riktigt mysig. Jag gör flera små kojor, och alla blir väldigt bra och mysiga. Med hjälp av min talang för kamouflage så får jag kojan att bara se ut som en kulle med mossa och gräs ovanpå, med en liten ingång som man kan åla sig in genom. Jag har lämnat dom enkla vindskydden och har istället gjort ett snyggt litet bo, med mossgolv och pinnväggar. Jag betraktar nöjt mitt mästerverk. Andra tittar avundsjukt på den lilla kullen.
RIIING.
Träningen är slut, och jag och Caspian åker upp till våran våning. Där uppe så tar jag en dusch igen, för att få bort jorden under naglarna och gräsfläckarna på armarna. Jag luktar starkt av fikon när jag tar på mig sköna kläder och flätar om håret. Det här gången gör jag det själv, eftersom att jag tycker att maskinen är fånig. Sedan sätter jag mig bara och tittar ut över huvudstaden. Den är så färgsprakande och lysande, som om den aldrig kommer somna.
Jag reser mig efter ett tag och går in till Caspian. Han ligger och lyssnar på musik. Ett band jag ldrig har hört förut.
”Hej. Hur mår du?” frågar han och sänker volymen på radion.
”Jag är bara lite trött, svarar jag och lägger mig på hans säng. Den luktar redan Caspian.
”Jaha. Vad tror du om Finn och Lucy?” frågar han och lägger sig bredvid mig.
” Dom verkar väll snälla.”
”Ja... Du, jag såg dig på kamouflagestationen. Du är helt fantastisk.” Säger han och jag rodnar lätt.
”Tack. Du är duktig på att klättra, jag såg dig klättra upp till toppen på klätterväggen.” säger jag till honom.
” Jaha... tack,” säger han och jag kramar honom.
”jag saknar Dani”, gnäller jag och suckar sedan. Han gör desamma.
”Jag vet, och jag gör det med. Men du, någon av oss måste överleva, du vet det va?” Säger han och jag nickar.
”ja. För Dani.”
” Och för dig.”
” nej, för Dani, och för dig. Du ska överleva, inte jag,” säger jag och tittar honom rakt i ögonen.
”Nej. Du ska leva.”
”nej du.”
”Nä, Dani kommer över mig. Men dig kan ingen komma över.”
”Du vet att hon älskar dig mer. ”
”Nej, jag har ju sagt att hon kommer sakna dig mer.”
”Om Dani är död då? Då får du överleva, för jag kan inte leva utan dig eller Dani.”
” Men... Jag kan inte häller leva utan dig eller Dani.”
”Men hur ska vi lösa det då?” frågar jag och rynkar pannan så mycket att Caspian börjar skratta.
”Jag vet inte. Ska vi försöka smuggla oss ut?”
”Nej, det kommer aldrig Regimen gå på.” Vi avbryts från våran diskussion av att Johanna knackar hårt på dörren och säger att det är mat. Vi går mot matsalen, och som vanligt kommer en doft så god att jag vill äta den från matsalen. Vi äter grytan under tystnad. Men när vi väntar på att chokladpuddingen ska bli klar så frågar Johanna ut oss. Vad vi gjorde, hur vi gjorde, hur dom andra reagerade. Vi berättar, och tillslut kommer den efterlängtade chokladpuddingen. Vi äter under tystnad, och när jag sedan lägger mig på kvällen så drömmer jag en mardröm igen.

awezome