PRS AlexZz och Cindy :D

"Ånej, Inte än, jag vill ha lite kul först." Hånleendet blev större och större och hon njöt.
"Fast det skulle ju vara roligt att se dem slakta dig, och sedan bränna upp dig levande..." Hon gick runt buren utan att släppa Nathan ur syn.
Tillslut stannade hon, när hon hörde mansröster komma närmare. Hon hade inte märkt det - men det irriterande ljudet hade slutat.
"Ojdå. Här kommer de."

Männen kom snabbt fram, men med förskräckelse såg hon att det var män från vattennationen, inte eldens.
Hennes hånleende fösvann direkt.

"Men vad trevligt hur situationen kan vända ellerhur, rödtott?" Flinar Nathan från nätet.
"Nathan!" Utbrister en av de äldre männen - det råkar vara hans tränare. En av hans förre iallafall.
"Tja." Svarar han och gör en klassisk hälsning innan nätet åker ned till marken och Nathan med.
"Fånga in henne." Säger ett par andra men de har redan börjat försöka sluta Stephanie i en tjock isbehållare.
"Det behövs inte." Svarar Nathan torrt. "Tro mig, hon har ändå inget stort värde för er när det gäller information." Fortsätter han och ser verkligen till att låta hånfull. "Dessutom var det inte hon som stängde in mig i nätet." Efter de orden släpper den frysta väggen och hon borde bli plaskvåt.
"Visst, vi har vunnit slaget och det är dags att dra sig tillbaka." Nathan nickar men ingen verkar vilja släppa Stephanie med blicken.

Stephanie kokade så mycket av ilska så att det var förvånande att inte hon smälte isen som var några sekunder runt om henne tills hon blev helt genomblöt. Hon tittade runt omkring sig och såg att alla stirrade på henne. När hon tog ett steg tog alla upp händerna och var beredda att gå till attack. Hon stannade upp.
"Det är sorgligt hur alla ni muskulösa män är så fega." sa hon mycket mer hånfullare än förut och tittade en av männen i ögonen - man såg att han var väldigt irriterad.

Nathan höjer handen och med det känner han av varenda ven i Stephanies kropp.
"Egentligen borde du rusa tillbaka till de överlevande av ditt folk. Berätta att de är utrotningshotade istället för att käbbla med oss." Flinar han och får henne vända sig om. "Jag kan till och med hjälpa dig på traven." Fortsätter han och skjuter en hård stråle vatten i ryggen på henne.

Stephanie flyger minst två meter genom luften och slår i huvudet så hårt att hon börjar blöda, men hon bryr sig inte, även om det gör ont och dunkar i huvudet.
Det ända hon bryr sig om är att få hämnd.
Medan hon ligger på marken hör hon alla männen skratta och säga "bra gjort" till Nathan.
Hon ställde sig långsamt upp och lyckades vända sig om utan att någon märkte det.
Hon skickade en eldsvåda genom luften så det träffade tre av männen.
Deras kläder började brinna och de började skrika.

Nathans ögon mörknar av hat när de börjar brinna och släcker de genast.
"Vet du vad jag kan göra med dig?" Frågar Nathan Stephanie hatiskt. "Jag kan få ditt blod att koka i dina ådror så du plågas till döds och kommer tacka mig för att avsluta ditt lidande. Jag borde nog testa det, ska vi se om du är så förbannat kaxig sen." Säger han och skyddar sig enkelt mot eventuella attacker innan han gör det hackiga rörelsen som ska få blod att koka, och om det inte händer har han ändå styrt hennes blod till viss mån.

Stephanie rycker till av att det gör så ont men låtsas att det inte händer någonting och försöker att stå still, men det går inte.
Hon faller ner på marken och håller inne hennes skrik. Hon vill inte skrika sluta heller, det skulle göra henne lika feg som männen.
Så istället ligger hon på marken och försöker övertala sig själv att det inte gör ont.

Hon ser hånleenden på alla männens läppar och försöker kasta iväg en till eldsvåda, men elden försvinner snabbt i luften.
Tillslut ger hon upp och sluatr kämpa imot.
Han kommer ändå aldrig släppa henne, han kommer fortsätta tills hon dör - vilket nog borde vara snart.
Hon viskar starkt (starkt och högt nog för att alla män och Nathan hör)
"Jag älskar dig mamma." sedan svimmar hon.

Nathan slutar med det. Han är nere på samma nivå som alla andra idioter i vattenfolket som tycker det är roligt att skada människor. De äldre männen ser förebrående på honom.
"Skulle inte vi tillbaka till lägret?" Frågar han kallt. Alla männen fnyser, muttrar saker om att han är svag och bryr sig för mycket. Vilket är sant. Men Nathan vänder sig om och går efter männen, för att lämna hela den här striden bakom sig.

Stephanie vaknar ganska snabbt och känner då att hon har förlorat mycket blod, hon kan lika gärna ligga kvar och dö.
Hennes huvud känns tungt när hon äntlige sätter sig upp.
När hon försöker resa sig ramlar hon bara ner igen.
Hon har säkert förlort hälften av hennes blod från såret i huvudet, plus att det där Nathan hade gjort gjorde henne säkert svagare.

Nathan går vidare men hör klart och tydligt hur hon vaknar. Han blir stoppad av sin syster.
"Säg inte att du ska bara gå härifrån och lämna henne i sticket?" Säger hon med ett höjt ögonbryn och beskyllande tonfall.
"Men herregud, hon behöver inte hjälp och det var hon som skrev under sin egen dödsdom." Svarar Nathan.
"Men det var du som utförde den!" Svarar systern.
"Hon behöver inte min hjälp!" Säger Nathan. "Och om du tycker om henne så mycket kan du väl lika gärna ta med henne!" Fortsätter Nathan ilsket.
"Det var ingen dålig idé." Säger systern roat.
"Jag tvår mina händer." Konstaterar han till svar och går fort framåt.