13 och såld

Oh gosh, crikey... eh... uhm... *mållös*



^ THIS!

Hahaha ^^
Läs gärna den andra novellen jag gjorde, den är färdigskriven och så utan kapitel. Den heter ingenting speciellt, så du får leta efter mitt användarnamn om du eller någon annan vill hitta den! ^^

Måste komma på fler smileysgubbar...
Kanske (0)-(0) det där kan vara...jag vad kan set vara?
Kanske...nej jag vet inte!

Äh, jag gillar vampyren!
AlexZz Seriöst, skojar du eller? Du fattar inte vad glad jag blir!

Jag skojar aldrig om bra litteratur.

Hahahah xD Bara tanken på att du just kallade min novell litteratur gör att jag flinar som en idiot och blir varm i hela kroppen ^^

Varsågod? x3

Braaaaaa!!

Haha, tack så mycket! ^^
AlexZz Nu när jag läste vad jag hade skrivit så insåg jag hur fel det lät... xD


Kapitel 13


Repen satt åt hårt runt om mig och jag försökte vrida lite på mig. En man satt och stirrade på mig, vilket han hade gjort ända sen männen och pojkarna gick iväg. Han tittade oförstående på mina tårar när de ofrivilligt föll ner för mina kinder.
Hans blick blev för mycket, jag ville inte att en främling skulle sitta och stirra på mig tills jag dog. Jag stod bara inte ut.
"Snälla, måste du verkligen stirra på mig sådär?" frågade jag vädjande. "Det gör mig galen."
Mannen log roat åt min kommentar. "Jag har fått order att in släppa dig med blicken", svarade han.
Mannen var mörkblond, med ett brett leende. Hans ansikte var smutsigt, men det såg inte ut att besvära honom särskilt mycket. Hans läpp var sprucken, troligen efter slagsmål.
"Varför? Tror de att jag har superkrafter och försvinner på en sekund helt ljudlöst? I så fall kan jag säga er att det har jag inte", svarade jag.
Mannen skrattade högt, och sade:
"Ni kan bara var lugn. Det är bara säkerhetsåtgärder tills de har beslutat om du får stanna eller inte."
"Jag har all anledning att vara upphetsad just nu", svarade jag med en suck.
Jag grimaserade åt repet. Det satt åt flera varv över bröstet, vilket fick mina andetag att bli svårare att andas.
"Varför då? Du bor i ett slott!" utbrast han. Jag tittade på honom som om han var en idiot.
"Det spelar väl ingen roll? Min familj bor utan mig numera, min sjuåriga lillasyster måste sköta jobbet till marknaden. Där vet vad man inte vad som händer, senaste mordet var två veckor innan min födelsedag! Där skonas ingen i slagsmål. Jag är orolig för de båda, även fast de nu kan betala skatten", svarade jag och lyckades nätt och jämt hålla mig borta från ännu mera tårar.
"Oj, jag beklagar verkligen. Du ska se att snart är de klara", sa han tröstande. Men det tröstade mig inte säskilt mycket.
Jag undrade varför mannen tittade på mig som om han försökte förstå något konstigt med mig. Som om jag var ett djur han aldrig hade sett förut. Var jag farlig eller inte? Kunde de släppa mig lös eller behövde jag hållas fjättrad med marken för att hålla mig lugn? Bara jag och Aiden visste svaret. Den stora frågan var om de skulle lita på mig?

Männen kom tillbaka och kallade till sig mannen som hade pratat med mig. De viskade en stund, och för att inte verka nyfiken tittade jag ner i marken. Aiden kom fram och satte sig hos mig efter klartecken från den storvuxne mannen. Han verkade vara ledaren över dem.
"Det är okej, du får nog snart släppas", sa Aiden och lutade sig mot trädet bredvid mig.
"Det låter som om jag är ett djur", svarade jag och log svagt.
"Du har gråtit", sa han och ignorerade min kommentar. Han tittade oroligt på mig.
"Ja, jag fick en liten känslovåg", sa jag ursäktande. "Vad sa dem om mig?"
"Det får jag inte berätta tyvärr", svarade Aiden. "Ashton ska snart berätta för dig", log han varmt.
Jag antog att Ashton var ledaren. Jag tittade honom. Han diskuterade intensivt med ett par män och mötte min blick för en sekund. Hans ögon utstrålade ingen ondska som Richards gjorde, det fick mig att känna mig trygg.
Oavsett deras beslut visste jag att de inte skulle göra mig illa. De skulle låta mig gå, om jag svor att aldrig besöka stället mer. Så skulle det säkert bli.

En liten stund senare gick Ashton mot mig, männen följde efter lite bakom honom. Han ställde sig framför mig, och böjde sig sedan ner för att skära av repen. På ostadiga ben ställde jag mig upp, Aiden höll i mig efter det för säkerhets skull.
Ashton tog ett djupt andetag och började tala.
"Vi är alla enade om att du kan utgöra ett hot. Och jag vill göra klart för dig, att om du säger ett knyst om vårt läger, svär jag på att vi inte kommer vara lika barmhärtiga som vi är nu. Men i vilket fall som helst har vi beslutat att vi ska låta dig stanna här", sa han med ett leende på läpparna.
Jag log ett stort leende. "Tack", fick jag fram.
"Om du nu vill stanna här, tycker jag att du ska berätta allt om vad som har hänt. En del har vi hört från Aiden, men jag tvivlar på att det är allt", sade Ashton till mig.

Så jag berättade, länge. Ingen avbröt mig en enda gång. Det var skönt att låta alla veta, att inte behöva förklara allt igen och igen. När jag var klar började folk mumla oroligt och vissa tittade medlidande på mig. Jag höll tårarna borta medan jag frågade Ashton:
"Så ni är armén? Armén som ska störta Richard, menar jag? Jag har bara hört historier på marknaden där hemma. Ärligt talat trodde jag att det bara var sägner", sa jag med ett leende.
"Ja, vi är armén. I alla fall en del av den", svarade Ashton.
"Men det sades också att det var en enda man som ni följde. Jag har fortfarande inte förstått vem", sa jag.
"Han heter Clive Porter. Hans föräldrar dog när han var ung. Han fick bo hos en familj som lät honom växa upp som en vanlig pojke. Men i själva verket var hans öde redan valt åt honom när han föddes. Att han skulle störta Richard den Mörke som spred fruktan i vårt land. För några år sen fick han reda på sitt öde och med lite motstånd accepterade han det och kämpar nu för oss. Vi har valt att hjälpa honom, om vi så dör på kuppen. Richard ska störtas, om det så är det sista jag gör", sade Ashton. Jag satt som förtrollad och lyssnade. "Vilket jag tror att alla andra också håller med om."
Till svar fick han jublanden och rop. Vi skrattade.
Men sedan blev Ashton allvarlig.
"Är du verkligen beredd på att kämpa med oss. Sedan finns det ingen återvändo", sade han och tittade på mig.
Om jag gjorde det, skulle jag behöva ge upp hoppet om att få ett vanligt liv igen. Aldrig skulle det bli detsamma, även om jag träffade far och Abel igen. Jag skulle behöva resa hit igen. Utan dem. Det var för farligt för Abel.
Men å andra sidan, var det ju faktiskt bättre än att sitta inlåst på slottet och tvingas leva efter Richards krav.
"Ja, jag är redo att äntligen få göra något med mitt liv", sa jag till slut. "Men ni måste lära mig att slåss."
"Slåss!?" skrattade en av Aidens vänner. "Ett småbarn kan inte slåss!"
Jag stirrade mordiskt på honom, vilket fick honom att tystna.
"Du är ju inte så många år äldre än jag", svarade jag honom.
"Jag är fjorton, några år äldre än dig", sa pojken. "Du fick ju inte ens rida ut ensam. Hur gammal är lilla bebisen då?"
Visste de inte hur gammal jag var? Det var skrattretande hur idiotiskt irriterande han var.
Jag kunde inte låta bli att le.
"Jag är tretton", svarade jag. "Men om jag nu är såå liten, kan ju inte du vara så himla stor heller?" fortsatte jag ironiskt när jag plötsligt såg jag att han hade spillt. I skrevet dessutom. Han visste inte om det. "Jag kissar i alla fall inte på mig."
Jag nickade mot den våta fläcken. Pojken tittade ner och satte genast handen för fläcken.
Alla brast ut i skratt.
"Jaja, jättekul", sa pojken sarkastiskt, men jag såg att det ryckte lite i hans mungipor.
Aiden tog tag i min arm.
"Kom, vi testar lite bågskytte", sa han och drog med mig.
Detta var verkligen underbart härligt. Att vara i skogen, och inte bakom en stor mur isolerad från omvärlden. Nu behövdes bara min familj. Sedan var allt underbart.

t i l d a
Nja, jag visste bara inte vilken slags respons jag skulle ge. XD

Men supeeerkapitel! ♥