Livets eviga lek [Hungerspelen, SV]

Incendio - Take your time, we'll always be here and waiting for you, sweetie!!!!

Hejsan!
Sorry för dålig update, men det är lite saker som händer i mitt liv just nu, både bra och dåliga saker. Hoppas ni har det bra, och tack för att ni tar er tid och läser! ♥

Kapitel 7
Klockan var tio minuter i nio, och klockan nio skulle alla deltagare samlas i träningscentret. Jag och Cato var redan där, likaså var de som vi skulle para ihop oss med och så var det några andra från distrikten jag inte brydde mig om här. Jag såg hur en blond, muskulös, men ganska kort kille klev in i träningscentret, bredvid en lång, smal tjej med brunt, flätat hår. Distrikt 12. Jag stirrade hatiskt mot dem. Hur kunde de, inga märkvärdiga personer, från Distrikt 12 ha fått så mycket uppmärksamhet igår under invigningsparaden? De var bara vanliga deltagare, från ett underlägset distrikt. Okej, de gjorde en storartad entré, men de var inga man behövde komma ihåg.
’’Är du taggad?’’ Frågade jag Cato kaxigt och flinade. Nu skulle jag uppföra mig som en blodtörstig kompis till massmördaren Cato. Gud, vad dumt det kändes att tänka så. Men det var ju det intrycket alla skulle få av oss. Jag kände hur flickan från Distrikt 12 tittade på mig. Jag stod med armarna i kors och stirrade tillbaka. Hon skulle minsann veta att jag var livsfarlig.
’’Jo, jag har velat stå här hela livet. Nu är det äntligen min tur att få visa upp Panem vad jag kan.’’ Svarade han och skrattade lätt. ’’Du då? Är du taggad?’’ Frågade han och tittade på mig för en sekund, men sen vek hans blick bort och jag såg hur den fastnade på den blonda tjejen från Distrikt 1.
’’Jag är supertaggad. Vill bara att tiden här i Huvudstaden ska gå så snabbt som möjligt, jag vill bara in på arenan och få döda alla de här idioterna.’’ Sa jag och tiltade lätt huvudet åt Distrikt 12. Cato såg det och började skratta.
Han ville också bli av med dem.

Förmiddagen hade gått ruskigt fort, jag och Cato hade övat på att knyta några knopar vi inte kunde, och för tillfället satt vi vid ett lunchbord med våra ’’kompisar’’ från Distrikt 1. Till lunch fick vi någon slags kycklinggryta med ris. Den var ruskigt god, men den skulle nog ha varit godare med bättre sällskap. Ensam med Cato, och att jag inte skulle in på arenan om någon dag.
’’Jag heter Glimmer!’’ Presenterade sig flickan från Distrikt 1. Hon hade en löjligt pipig röst och hade en dialekt som påminde alldeles för mycket om huvudstadsdialekten. Jag förstod att hon ville veta vad vi hette.
’’Jag heter Clove.’’ Sa jag sådär känslolöst som bara jag kan. Jag log inte och smilbanden rörde inte på sig mer än nödvändigt under hela måltiden.
’’Cato.’’ Sa han, lika känslolöst som jag. Han gillade inte heller ettorna, hade jag märkt. Eller han gillade nog inte någon här, precis som jag. Jag ville bara bort härifrån.
’’Marvel.’’ Sa killen som satt mittemot mig. Jag granskade hans ansikte lätt, och han såg inte så dum ut. Men han var ingen som jag skulle kunna vara vän med på riktigt. Jag tittade mig runt i lunchsalen. Tolvorna satt tillsammans och förde en diskussion såg det ut som. De log, skrattade och såg ut att ha det trevligt. Det såg nästan ut som att de var på dejt. Flickan från fem satt med elvorna. Hon såg mest ut att sitta där för att slippa sitta ensam. Hon tittade sällan någon av sina bordskamrater i ögonen. Hon var nog ett lätt mål inne på arenan.
’’Jag såg att båda ni anmälde er frivilliga. Ni måste vara vältränade, eller har jag fel?’’ Frågade Glimmer entusiastiskt. Hon släppte inte Cato med blicken i en sekund.
’’Vi har tränat ända sedan vi började skolan.’’ Förklarade Cato, och han släppte inte heller henne med blicken. Det var som att det bara var de två som existerade i hela världen.
’’Ja, det syns. Du är så muskulös.’’ Sa Glimmer och log charmigt. Där drog jag gränsen. Hon ville ha min pojkvän. Hon försökte få honom att falla för henne. Cato log varmt tillbaka mot henne. Jag klarade inte av det här. Hastigt som bara den ställde jag mig upp, och den svarta stolen jag suttit på föll bakåt och träffade marken med en smäll. ’’Jag är inte hungrig.’’ Sa jag snabbt och skyndade mig ut ur matsalen. Innan jag lämnade rummet hörde jag Glimmers röst. ’’Vad flög åt henne?’’ Och ett halvhjärtat skratt. Den meningen ekade i mitt huvud resten av dagen.

’’Så, hur var första träningsdagen?’’ Frågade Nicole entusiastiskt vid middagsbordet. Hon nästan hoppade av spänning.
’’Det gick bra. De har schysst träningsmaterial.’’ Muttrade jag och proppade i mig mer mat än vad jag egentligen orkade.
’’Värst vad du låter sur.’’ Skrattade Cato och puffade mig lätt i sidan med sin armbåge. Det där var det sista jag ville ha. Hela eftermiddagen hade han och Glimmer stått och pratat, han hade berättat om hur han lärde sig att hantera svärdet och om sin familj. På deras kroppsspråk kunde man ha trott att de var ett par. Eller, Cato gjorde inget speciellt, men Glimmer klängde på honom och gav honom blickar som jag inte ville veta vad de betydde.
’’Sluta!’’ Fräste jag till honom. Jag såg hur han tittade på Brutus som ryckte på axlarna. Jag fick verkligen anstränga mig för att inte störta ifrån bordet och kasta mig gråtandes på min säng.

Hela kvällen satt jag på mitt rum och utnyttjade alla tillgängligheterna jag hade. Maten som fanns ett knapptryck bort, golvvärmen, den mjuka sängen – allt. Att Hungerspelen egentligen fick mig att vilja dö kunde ingen ana. Min kaxiga utstrålning och mordiska blick fick de andra spelarna att darra okontrollerbart. Att jag egentligen var den som ville dö kunde ingen ana, inte ens Cato eller Enobaria. Om tre dagar ska jag in på arenan. Imorgon är det en vanlig dag, sen ska jag visa upp min knivkastning för spelledarna. ’’Då ska jag se kaxig ut och det ska se ut som att jag längtar efter att komma in på arenan och döda folk.’’ Tänkte jag. Dagen efter det så ska jag öva inför intervjun på kvällen och dagen efter det så ska vi förflytta oss från Huvudstaden till arenan. Då blir det dags för det som huvudstaden anser vara roligt. Blodbadet börjar, allting kommer att direktsändas ut över hela Panem.
Tårarna började strömma ner för mina kinder och jag brydde mig inte om att torka dom. Det här var det jag egentligen var. En svag liten flicka som inte kunde hålla inne tårarna. Jag kröp ner under täcket och blundade. I hopp om att få försvinna till en annan planet för några timmar. Få vara lycklig.

Så himla bäääääst!!!!!! ♥

Detta är den bästa ff:en i hela världen. Älskarälskarälskar den, och dig, och Clato. och jag hatar Glimmer ...... ♥

Supermegagrymtbästawsome XD

♥ Love it

Åh vad bra ♥

Så bääääst! Du är sjukt duktig på att skriva♥

Sjukt awesome omg can't handle this awesome ♥

Hej alla fina!
Tack för att ni stöttar mig genom den här ff:en, det betyder jättemycket! Jag vill bara krama er! ♥

Kapitel 8
’’Godmorgon!’’ Pep Glimmer när hon såg mig och Cato närma sig henne och Marvel i träningscentret. Det var 20 minuter kvar tills vi började, ettorna var de enda som var här före oss.
’’Godmorgon!’’ Svarade jag Glimmer och log svagt mot henne och Marvel. Gårdagen var bara en överdrift, Glimmer hade inte alls flörtat med Cato.
’’Tja!’’ Sa Cato och bredde ut armarna som att han var en kung som gled in i träningscentret.
’’Har ni sovit gott?’’ Undrade Glimmer och log ett stort, fejkat leende. Jag nickade till svar, ville inte föra någon vidare konversation med henne. Men det ville Cato. Uppenbarligen.
’’Jo, det har jag väl. Och du då, Guldlock?’’ Sa han skämtsamt och drog lätt i hennes flätor. Det gillade hon. Och jag blev svartsjuk. För att det kändes som att de hade bättre kemi än oss. Hon skrattade och drog fingrarna genom flätorna.
’’Jo, det har jag väl. Hade lite svårt att somna, jag är så taggad på spelen!’’ Sa hon glatt och slängde med sina flätor åt höger och vänster.
’’Jag med!’’ Sa Cato och log charmigt, som den charmören han är. Fler och fler folk kom in i träningscentret, och i takt med att Glimmer och Cato blev mer högljudda, så började jag och Marvel prata lite med varandra. Han berättade att han växte upp ensam med sin pappa, men han gick bort för några år sen och då placerades han i en fosterfamilj som han inte riktigt trivdes i. Det var på grund av sin fosterfamilj som han blivit tvungen att börja träna inför Hungerspelen.
’’Pappa skulle aldrig låta mig vara med i Hungerspelen.’’ Berättade han och skrattade åt hur ironiskt det var att han stod här trots sin pappas åsikt.
’’Jag har tränat för Hungerspelen i många år, jag började prova vapen när jag var runt sju, det enda jag verkligen gillade var knivarna. Pilbågen gick för sig, men knivarna var det jag brann för.’’ Hade jag förklarat och han berättade att han tyckte att Hungerspelen egentligen var helt sjuka, självklart stod jag och protesterade och sa att det var ett bra tillfälle att få visa upp distriktet och invånarna. Självklart tyckte jag inte det.

’’Okej, imorgon kommer ni att få visas upp för spelledarna under bedömning.’’ Sa Brutus bestämt vid middagsbordet. ’’Ni vet hur det går till va?’’ Undrade han och fortsatte sleva i sig den krämiga, solgula soppan. Jag och Cato nickade samtidigt. Jo, det visste vi. Vi visste i stort sett allt om dagarna i Huvudstaden, träning i träningscentret de två första dagarna, bedömning på tredje dagen, intervju på den fjärde och in på arenan på den femte dagen.
’’Cato, du visar dina kunskaper på svärd och du, Clove, kastar knivar.’’ Sa Lyme och slängde en blick på oss under sin lugg.
’’Jag skulle vilja visa upp mitt bågskytte också…’’ Började jag, men Enobaria avbröt mig snabbt.
’’Nej. Bara knivarna, de är ditt säkraste drag. Du är duktig på pilbågen, ja. Men den är ingenting i jämförelse mot knivarna.’’ Sa hon och log ödmjukt mot mig. Resten av handledarna nickade, och Cato la sin hand på min och log mot mig.
’’Det är sant, Clover.’’ Sa han och drog fingrarna genom mitt hår. Jag tittade på honom och nickade gillande.

Cato var verkligen den bästa jag visste, den jag älskade mest och den jag brydde mig mest om. Ingen skulle någonsin kunna ta hans plats i mitt hjärta. Samma tanke som alltid tog över varje kväll skrämde mig. Hur skulle jag kunna leva utan honom? Jag kunde inte tänka mig ett liv utan honom, aldrig. Och han kunde nog inte heller föreställa sig ett liv utan mig heller. Men jag ville att han skulle leva, vara vid liv.
Det här var så komplicerat, och jag visste inte vad jag skulle ta mig till. I ren förtvivlan kröp jag ihop till en boll på sängen och gömde huvudet mellan mina knän.
Det knackade på dörren och jag muttrade att personen kunde komma in. In genom dörren störtade Cato och kastade sig på mage i min säng.
’’Hej, älskling.’’ Han såg mina tårar och fortsatte. ’’Hur är det?’’ Undrade han och log snett.
’’Det är bra. Jag har väl haft bättre dagar.’’ Sa jag och suckade.
’’Hungerspelen kommer gå bra. Det är synd att du inte fick anmäla dig frivillig nästa år..’’ Sa han och tittade ner på mitt täcke som. Han hade planerat att vinna, om det så krävde att han skulle döda mig, verkade det som. Det var som att han läste mina tankar, med tanke på det han fortsatte säga. ’’Jag kommer döda alla. Alla utom dig. ’’ Viskade han och tittade på mig med en hemlighetsfull blick. Jag log svagt och jag visste att han inte ljög.
’’Du är så fin.’’ Viskade jag och böjde mig fram för att kyssa honom. Han besvarade kyssen, och jag kunde bara inte få nog. Vi fortsatte kvällen med ett evigt samtal om Hungerspelen, vem som skulle döda vem och hur vi skulle döda dem. Cato gav mig motivation. Han fick mig att vilja döda. Alla saker han sa fick mig att gå igång och vilja kasta en kniv igenom varenda lilla spelare. Jag hånlog och tänkte på hur jag skulle få se livet försvinna ur Glimmers ögon.

Awesome ♥