Just a hollow sound [SV]

Tack, tack! Ni är så snälla!
Nu är det så att jag behöver er hjälp med en sak till den här fanficen. Jag är i "akut behov" av ett namn till ett piratskepp. Det är det som Zach är fast på. Jag har fått ett flertal alternativ från min familj, men jag blir aldrig riktigt nöjd.

Det ska vara på engelska och gärna ett litet "tufft" namn med mer än ett ord i. I POTC finns "The Black Pearl" och "Queen Anne's Revenge" (som exempel).
Det mest godtagbara alternativet jag har fått tag på hittills är "Red Diamond", men jag vet inte...

Så snälla, skriv era förslag antingen här eller via ugglepost så kan ni bidra till en del av den här fanficen. Tack!

Dark secret? Kanske inte så bra men det är ett förslag...

Tack PotterLover och Goizan för era förslag! Nu har jag valt ut ett skeppsnamn som jag ska använda. Det blev en blandning mellan två av de förslag jag fick. Ni kommer att få veta mer om Dark Angel allteftersom det kommer fler inlägg.

Nu har jag kommit hem från min lilla semester och jag har haft mycket tid på mig att skriva, skriva och skriva. Här kommer en rätt händelselös första del av andra kapitlet. Hela kapitlet kommer att vara rätt noll-aktion, men för det är det inte betydelselöst. ^^
***

Kapitel 2.1

"Vad tänker ni göra med mig?"

Zachs ansikte hade bleknat betydligt sedan hans sinnen hade börjat klarna upp ordentligt. Han kände sig vaken och frisk igen, men hjälplös och sårbar. Bristen på rörelsefrihet fick en hopplös känsla att gro i hans bröstkorg. Även hans tankar skrek att allt hopp var ute. Och detta var antagligen sant. Han var kidnappad. Han hade blivit tagen från den enda familj han hade kvar. Piraterna kunde i princip göra vad de ville med honom. Antagligen skulle de döda honom.

Då får jag åtminstone träffa mina föräldrar igen...

De blågröna ögonen fäste sin blick på pojken bredvid honom. Denne hade stått stilla ett rätt bra tag utan att yttra sig igen - stått stilla och iakttagit, granskat. Inte nog med att detta fick Zach att känna sig illa till mods; han var även väldigt förvirrad över att få se en nästintill identisk kopia av sig själv. Som var pirat till råga på allt.

"Allt är inte helt färdigställt ännu", sa denne sedan, fortfarande rätt tyst. Men rösten lät fortfarande stark och självständig. Det var mer som om han inte tyckte att det var nödvändigt att tala högt.

Zach flackade till lite med blicken och vände sedan bort huvudet. Istället granskade han ljusets lilla låga och lät det orangeaktiga skenet bidra till en tillfällig, bekväm blindhet. Hans mor hade sagt att man kunde finna svar i ljusen om man bara tittade tillräckligt djupt. Men han såg ingenting. Bara den lilla, dansande flamman som kämpade för att nå ut sitt ljus till varje del av det annars mörka rummet.

Hjärtat hade lugnat ner sig. Han visste inte varför, men rädslan hade runnit av honom. Kanske var det för att hans kropp förstod att den inte skulle bli skadad; inte dödad. Inte än. Han ansträngde sig för att få kontroll över sina sinnen och sin kropp. Det var obekvämt att sitta bakbunden på en ostadig stol i trä. På något sätt måste han finna en väg ut ur det här. Eller också skulle han bara flyta med strömmen och se vart den förde honom. Han blev plötsligt osäker på om han verkligen var så klar i huvudet som han hade trott. Vad det än nu var för gift på trasan så hade det försvunnit, men allt annat var som en enda röra. Den här dagen kändes overklig. Den kanske inte ens existerade. Det kunde vara hans fantasi som flugit iväg, eller en jobbig dröm som visat sig på natten. Han kände sig tung och nästan ihålig. Det var just det som fick honom att tvivla på att det bara var fantasier. Han kände för mycket. Sorg, saknad, men även ilska.

"Vad har ni planerat då?" frågade Zach sedan med en röst som var förvånansvärt stadig. Han hade inte fått något passande svar på sin förra fråga, men han ville ha saken klar för sig. Hur stor fara svävade han i? Skulle de tortera honom, kräva hans faster på pengar...?

Pojken suckade lätt och gick bort till andra sidan det lilla bordet så att de kunde se varandra i ögonen. En fundersam och granskande blick mötte Zachs.

"Jag är inte säker", sa han lätt och lutade armarna mot träytan.

"Inte säker?" Zach förvånade sig själv med sitt motsträviga, nästintill morrande tonfall. "Ni attackerar London - ni attackerar självaste kungens slott - och så vet ni inte ens vad ni ska göra med mig?"

"Woh", pojken ryggade lite skämtsamt bakåt. "Vad hände med den rädda killen som försökte krypa upp i ett hörn?" Han lutade sig lätt framåt, på nytt med ett svagt, snett leende på läpparna. "Jag antar att du har förstått att ingen kan hjälpa dig. Du måste klara dig själv. Men det finns ingenstans att fly här - såvida du inte vill hoppa i havet och drunkna eller sno en livbåt och svälta ihjäl på vägen hem."

Zach förstod med ens att det var sant. Han var inte rädd längre; det fanns ingen anledning till att vara det. Antingen skulle han få leva, eller så skulle han få dö. Vilket det än blev så skulle han vara fast här på piratskeppet tills hans öde blivit bestämt. Han skulle inte få komma hem. Aldrig någonsin igen.

Men Mrs Roseworths hus var inte heller hans hem. Han hade blivit tvungen att lämna sitt när hans föräldrar dog. Kanske skulle det vara bäst ändå om han dog här och nu. Då skulle han slippa sin fasters ständiga tjat och gnat och få komma till hans föräldrar istället. Det var det enda hoppet han klamrade sig fast vid nu. Att han skulle få dö.

"Mitt namn är Chris, förresten", sa pojken efter ett kort tag. Deras blickar möttes igen. "Jag är din bror."

Zach skakade nästan automatiskt på huvudet.

"Jag har ingen bror, än mindre en tvilling."

Chris slog ut med armarna och höjde lite på ögonbrynen.

"Så vad gör jag här?" frågade han övertygande. Han satte handflatorna i bordet igen och såg rakt in i Zachs ögon. "Det är ingen slump att vi ser precis likadana ut, Zach."

Zach ville inte tro det. Även ifall han fortfarande kände sig ihålig kunde en ny förvirring märkas av. De andra känslorna hade åkt in i det svarta hål som ihåligheten tagit med sig in i hans kropp. Han antog att han fortfarande var i chock. Han rörde inte en min.

"Dina föräldrar är mina föräldrar", sa Chris sedan i den vanliga, tystlåtna stilen.

"Mina föräldrar är döda", sa Zach då. Stämman var krasslig och orden kom ut i en viskning. Han sänkte blicken och märkte av att sorgen började göra sig tydlig igen. Han knep ihop ögonen för att hindra några brännande tårar från att rulla ner för kinden.

Han förstod sig inte på hur hans kropp fungerade. Varför reagerade han som han gjorde? Varför ändrades hans känslor och hans humör så drastiskt? Var det för att han var förvirrad, för att han inte visste vad han skulle ta sig till? Det var det han antog.

Med ett djupt andetag tvingade han tillbaka tårarna och rätade lite på sig igen. Hur många gånger hade han inte behövt lägga band på sina känslor för att visa sig lite starkare? Han hade behövt kämpa mot sorgen de senaste veckorna. Mrs Roseworths gillade inte att han tänkte på hans föräldrar. Det var "inte passande för en inflytande person som du".

-
Tystnaden som sänkt sig i rummet var ovanlig. Den var tunn och nästan vibrerande. Zach tittade försiktigt in i främlingens ögon. Hans min var spänd och man såg att han försökte se likgiltig ut. Men något förstörde hans självsäkra uttryck. Zach kunde bara inte tyda det han såg i pojkens pupiller. Det var inte riktigt sorg, men långt ifrån glädje.

"Jaha", sa Chris sedan och vände bort blicken när han verkade ha samlat sig lite. Han började röra sig åt Zachs håll, men försvann förbi honom och ut ur hans synfält.

Zach väntade lite på att något skulle hända, men det var som om tiden hade stannat. Hytten var tyst och kändes öde. Hade personen som påstått sig vara Zachs tvilling verkligen reagerat så skarpt på nyheten? Han var pirat. Han var hånfull och okänslig. Det Zach misstänkte nu hörde inte riktigt dit.

"Ska jag bara sitta här resten av dagen?" frågade Zach då. Det kändes dumt att prata med någon han inte såg, men han försökte ändå på något sätt få ögonkontakt med pojken igen. Förgäves, såklart. Han var inte ens i närheten av att se honom.

"Ja." Pojkens stämma hördes snett bakifrån - tonlös och oberörd.

Zach suckade. Även ifall han var kidnappad och fast på ett piratskepp så kände han sig inte så förtvivlad. I Chris närhet kändes det nästan overkligt. Och om något inte var verkligt behövde man inte vara rädd för det...
Eller?

superduperbra

Lika bra som förra gången och gången innan det o.s.v.. Älskar verkligen hur du får till det med hur han känner och så..

Jättebra, sättet du skriver på är fantastiskt

Awesome ♥ (det börjar bli lite tjatigt att skriva det men det är helt enkelt awesome.)

sååå jääävvvllla wonderful och awzome

Otroligt bra

AWZOOME!!! Man vill bara läsa mer..