Christine Campbells hämnd [SV]

EHH NEIJJ! ♥





EDIT: Jag vet att jag är sämst på att uppdatera men här är nästa kapitel, om någon vill läsa. tvivlar på det.. cx


Kap.7
Jag försökte öppna ögonen. Det gick inte. De var för tunga, tunga som bly. Med ens blev jag medveten om att jag låg på något varmt och mjukt, inte något hårt och kallt. ”Var är jag?” ville jag få fram. Det gick inte. Tysta klamp, klamp, klamp hördes och ungefär tre personer kom fram till där jag låg.
”Hur mår hon nu, madam Pomfrey?” frågade en välbekant röst. Nästan för välbekant.
”Hon mår nog ganska bra, men jag tror…”
”Vad tror du madam?”
”Jag tror… jag tror att hon, din vän Christine ligger i koma och kommer nog inte vakna i första hand.” Ena personen stelnade till och jag förstod genast vad som hade hänt och var jag var, men jag kunde inte fatta att jag kunde höra allt nu när jag var i koma. Om jag nu var i koma vill säga.
”Tror du att hon kommer vakna och hur lång tid kan det ta i så fall?” Det var Alices röst. Hon lät ängslig.
”Det kan ta flera år i fall man har otur men jag tror att miss Campbell vaknar om högst ett år” Alice andades lättat ut.
”Ja, men då så. Nu har du varit här alldeles för länge. Folk som ligger i koma kan inte höra, se eller känna. Hon kommer inte veta ifall du är här en massa gånger eller ingen.” sa madam Pomfrey. ”Gå, sa jag” tillade hon och jag kunde riktigt känna att hon spände blicken i Alice. Om jag hade kunnat hade jag skrattat nu.
”O- okej…”, svarade Alice nedlåtet. ”Men jag kommer tillbaka imorgon, och i övermorgon och dagen efter det. Varje dag kommer jag komma. Hej då” Hennes röst bröts och jag hörde hennes steg avlägsnas. Nu var det bara madam Pomfrey och någon okänd kvar.
”Ja, jag ska nog gå nu.” snyftade den okända personen till. Det var professor McGonagall kom jag på. Hon grät fastän hon inte kände mig alls. Det var inte likt henne. Hon var – hade alltid – varit en hård kvinna som ingen kunde rubba. Ja, Dumbledore förstås men ingen annan. Jag blev genast mer tillfredssam gentemot henne. Jag hade alltid tyckt att hon varit en bra lärare. Sträng men rättvis.
Ljudet av även den sista besökaren avlägsnade sig och allt blev mörkt och tyst. Jag rös till – eller jag hade gjort det om jag kunnat.
Dunk, dunk, dunk. Små nätta och nästan ohörbara steg närmade sig mig. Jag fick panik. Om det hade varit madam Pomfrey så hade hon först och främst tänt ljuset som hon släckt så omsorgsfullt och för det andra så hade hon inte varit så medveten att vara så tyst som möjligt.
Besökaren var bara några steg ifrån min säng och det var inga som låg i någon närliggande säng. Faktiskt så var det ingen i rummet förutom jag.
Paniken växte inom mig. Den här personen, vem det nu än var så var den ute efter mig.
Jag försökte dra efter andan. Gick inte.
Personen var bara några centimeter ifrån mig. Jag kände den varma andedräkten mot min kind.
Mitt hjärta var i halsgropen. Jag kunde inte andas. Besökaren drog efter andan. Stannade upp. Drog sig bort ett par centimeter. Trodde kanske att jag skulle vakna.
Sedan, när inget hände så närmade han sig igen. Han drog fram något ur den långa, svarta manteln som jag föreställde mig att han hade. Besökaren öppnade hårdhänt min mun. Det knäckte till och en otrolig smärta genomborrade hela min kropp. Besökaren märkte ingenting. Jag kände någon sval vätska rinnandes in i min mun och allt svartnade för mina ögon. Svartare än innan fast jag ändå då också bara sett svart. Jag orkade inte mer. Jag drogs bort, bort. Innan jag visste ordet av så var jag inte längre vid medvetande längre.
Tyst hördes små, små nätta steg och besökaren var försvunnen...
------------------------------------------------------------------------------------------------
Usch, det blir bara så dåligt, allt jag skriver...:/

wow! du har en sån talang ! super kapitel, verkligen :')♥

omg aww tack ♥33