expelliarmus
Elev
|
Här kommer varje vinnares text! Finns i spoilerna.
- Veckans bästa & veckans roliga: GinnyySpoiler:
Tryck här för att visa!
Det var det här som Hermione tyckte bäst om. Dag ut, och dag in, satt hon i sin gamla gungstol, omvirad i sin egenvirkade filt. Husalfen Panky, hennes närmsta vän som bodde i grannhuset, hade valt ut den skrikande gröna färgen. Den var helt perfekt.
Hela dagarna satt hon och gungade fram och tillbaka. Även fast aldrig något nytt hände, så var hon lycklig. Ingenting behövde hända, hon hade haft nog med äventyr i sitt liv.
Och ändå så var det ett helt otroligt äventyr att få se dem utvecklas och växa upp: hennes barnbarns barn Milly, Charles och Ronald. Varje dag, strax efter lunch, sprang de små liven in i Kråkboet och kramade om henne, där hon satt i sin gungstol. Varje dag hade de med sig en korg med något gott att äta och dricka, men ingen brydde sig egentligen om korgen. De ville allihopa ha berättelser!
Det var egentligen inga berättelser i plural, det var alltid samma berättelse. Men även fast Hermione hade berättat den för barnen, varje dag, i flera år, så tröttnade aldrig någon av dem.
Naturligtvis sörjde Hermione sin man, sina barn och sina vänner. Men hon kände sig inte ensam, och hon var allt annat än olycklig. Hon hade barnen, och berättelsen, de höll henne vid liv, en dag i taget.
Berättelsen hade alltid fascinerat henne, det var något väldigt speciellt med den. Kanske var det för att hon hade fått hålla det hemligt under alla år, som berättelsen kunde gör henne lycklig, och hålla henne vid liv idag.
Det ända hon någonsin höll hemligt för Ron och Harry, var hur hon älskade den här berättelsen. Nu är de borta, och snart även hon. Nu kan Hermione Granger äntligen släppa taget dela med sig berättelse i hopp om att andra ska finna den lika underbar som hon. Berättelsen om Lily Evans och Severus Snape.
- Veckans mest kreativa: Ulli_Uggla Spoiler:
Tryck här för att visa!
Bakom bomullsvita moln var himlen ljust ljust blå
Livet hade bombats de hela husen de var få
På fältet stod två flickor endast sorg i sina hjärtan
Skulle göra det idag aldrig mera känna smärtan
Pistoler hade de en i varje högerhand
Förseglade runt armen satt det många vänskapsband
Familjer skulle sörja över två bortgångna flickor sedan
Men det tänkte inte de två på
Så många hade försvunnit i elden redan
På fältet stod två flickor evig sorg i sina hjärtan
Höjde det de höll
Skulle inte hinna känna smärtan
Två smällar lät som en
Hon föll
Hon föll
De hade fallit
- Veckans skräckis: AlvaRawenclaw
Spoiler:Tryck här för att visa!Kära dagbok! 24/3-2012
”Ylva... Sch..Schübenberger?” Giselle Capenberges gälla lärarröst ekade i hela klassrummet. En liten, sjuårig, rödhårig flicka med ansiktet fullt med fräknar tittade upp från sin teckning och såg undrande på lärarinnan, Giselle.
”Ja?” mumlade hon.
Giselle log glatt mot Ylva innan hon fortsatte uppropningen med ”Carl Sundquist”.
Själv satt jag bredvid Ylva. Jag sneglade lite på henne, och hon märkte det och sa ”Hej”. Bara ett hej. Ändå gjorde det mig så glad. Någon pratade med blyga lilla mig. Hur många gånger hade jag inte fått höra hur oduglig jag var? Kanske jag för en gångs skull hade hittat en vän? Jag svarade tyst med ett lågmält hej. Och på rasten kom hon fram till lilla mig.
”Hej, det är du som är Elin, va?” Jag minns hur glad jag blev av de orden. Ändå försökte jag inte låta alltför ivrig när jag svarade med mitt klena ”Ja...”. Jag hade alltid varit tyst och blyg, aldrig fått ur mig det jag ville...
Från och med den sekunden visste vi. Jag, Elin och Ylva visste att vi skulle vara bästa vänner för alltid.
Men fanns det verkligen någon grund i det?
Här sitter jag nu, tio år senare och skriver detta. Nu förstår du förstås inte vad jag pratar om, kära dagbok. Jag ska tala om det för dig:
Du vet ju att jag låg hemma i steptokocker och hög feber hela förra veckan?
Hon var där som vanligt. Ylva är aldrig sjuk. Det vet alla. Jag såg ju henne genom porten... Jag minns hur glad jag blev, jag rusade fram till henne. Men när jag kommer fram står hon och pratar med den där Sara, som började i vår skola två veckor tidigare- det vet ju du, dagboken, jag har säkert nämnt det här. Jag har ju inget emot Sara, men jag kunde ju inte låta bli att bli lite avundsjuk när de står där och och pratar om smink och killar, jag menar... de har inte ens känt varandra i två veckor, medan det enda jag får är ett ”åh, hej Elin”. Och så var Sara tvungen att titta så där retligt på mig hela tiden också. Jag försökte komma med i deras diskussion ett par gånger, men de ignorerade mig fullständigt. Jag var ensam hela dagen i skolan. Och inte blev det bättre när jag loggade in på facebook och såg det här:
Ylva Schübenberger -> Sara Lindholm
Du är min bff ♥33 omg du har rätt, Elin är en idiot -.- orka komma fram och försöka avbryta vår diskussion! Fan vad drygt...
12 Kommentarer
Jag blev nedstämd förstås. Och jag hade ingen aning varför jag tittade på kommentarerna.
Jennifer Rosenberg: Omg gjorde hon de?;PpPPPpPpP shit vad dryg
Tim Berggren: Hahahhahaa bra att du lämna henne, alltid tyckt att hon är en idiot  ♥ puss
Aqua Shriz: Hon är en idiot  rätt gjort gmn♥
Och hur glad blev man då? Jag hade precis fått veta att hela min klass, varav några hade varit på samma klass sedan ettan, hatade mig med hela sina hjärtan.
Och det fortsatte även nästa dag. Jag blev ignorerad, undviken. Det var nu, då Ylva hade lämnat mig då jag insåg att jag verkligen inte var omtyckt och känd i klassen. Alla hade bara låtsats att jag var det för att jag var med Ylva. Ylva hade ju alltid varit en perfektionist. Alla har alltid gillat henne. Hon har säkert varit ihop med fyrtio olika killar också, och inte är hon oskuld heller. Men vad bryr jag mig? Jag borde bara släppa taget. Jag borde verkligen det. Men what about de där tio åren då vi har varit bästa vänner? Vi har ALLTID varit bästa vänner. Om du ursäktar mig, jag ska nog lägga mig på min säng och gråta åt allt en stund.
Kram Elin
Elin lade ner dagboken prydligt under de andra häftena på sitt skrivbord, underst som vanligt eftersom hon inte ville att någon skulle läsa det. Det var väl dags att gå till skolan då, tänkte hon och suckade innan hon lämnade rummet.
Hej, dagboken... 25/4-2012
Nu har det gått en månad sedan jag skrev sist. Jag kan säga att jag inte mår alls bra. Ylva har vänt sig emot mig, som du vet. Nu ignorerar hon inte mig bara, hon mobbar mig också. Hon har sagt saker, som jag aldrig hade vågat vända mot någon. INGEN.
Idiot, skitstövel, missfoster...
Vi ses. Elin
... 39/4-2012
Jag orkar inte mer. Jag vill inte ha hjälp. Jag vill inte leva.
Vet du något bra sätt att göra självmord på?
Elin
4/5-2012
Det här är den sista gången jag skriver. Jag har pratat med skolkuratorn, och hon säger att jag har en depression. Även hjälpte hon inte mig ett dugg. Hon fick mig bara att känna skuld med frågor som varför jag skärt mig själv. För skärt mig, det har jag gjort. Att känna skulden, depressionen blöda ut genom såret... Det ger en sådan skön känsla.
Men ha det bra, jag hoppas någon som är tillräckligt stark för att sätta Ylva och hennes jäkla bitch Sara på plats hittar den här dagboken.
Jag ser ingen mening med livet. Jag vill bara bli älskad. Är det så svårt?
Jag tänker hoppa ner för en klippa. Idag.
Tack för allt. Elin
Sakta reste sig Elin upp, hon lade ner sin dagbok på det vanliga stället innan hon traskade ut genom dörren, mot klippan, mot de svalkande vågorna. Hon hörde småstenarna knastra under skon för sista gången. Hon var nästan framme vid klippan nu. Det gick lätt att hoppa över den rödgula bannern som sa att tillträde var förbjudet. De höll på att bygga staket vid klippkanten, men Elin hade bestämt sig för att göra självmord i den delen där byggarbetarna inte kunde se henne, de hade inte hunnit till den delen än. När hon väl var framme så satte hon sig ner på den kalla stenmarken , för sista gången. Hon hade alltid varit på picknick med Ylva här. Nej, inte tänka på Ylva, påminde hon sig själv medan hon reste sig upp. Inte påminnas om det förflutna. Det förflutna...
Elin tog ett steg framåt och tittade ner. Om hon hoppade nu, så skulle hennes liv ta slut om ungefär tio sekunder. Hon tvekade inte, utan tog ett till steg framåt och susade ner mot de livsfarliga vågorna.
Ännu en ungdom hade gjort självmord på grund av att hon blev mobbad.
- Veckans Harry Potter: Lunah~
Spoiler:
Tryck här för att visa!(detta är en prolog till en Harry Potter-fanfiction.)
Båda två stirrar varandra i ögonen, de försöker se om den andre ljuger eller inte.
Den lite längre, den trettonåriga försöker visa sig tuff och modig, medans den lite kortare, den yngre bara försöker hitta de svaga sidorna hos sin fiende.
Evéleine, den äldre, har bara en enda tanke i huvudet; håll ögonen öppna. Och det gjorde hon. Hon hade redan hittat en svaghet hos Aria.
Hennes trollstav. Den brukade alltid sticka ut ur hennes bakficka, nu gjorde den inte det. Den var inte där.
Hon hade inte med sig sitt enda vapen.
Aria var orolig. Hon skulle aldrig klara sig utan sin trollstav, det visste hon. Hon hade egentligen ingen chans alls.
Det var över för henne.
”Evéleine”, sade hon hotfullt.
Evéleine drog på sina läppar till något som såg ut att föreställa ett leende.
”Aria”, sade hon i en besserwisser ton.
Allt hade börjat för två veckor sedan.
Barn hade mystiskt börjat försvinna. Nu fanns det två barn kvar i den lilla byn.
De hette Aria Dodger och Evéleine Dropstone. Alla föräldrar var oroliga, snart skulle de antagligen också försvinna.
Men de hade anordnat en tävling när det bara fanns sju barn kvar. Den som försvinner sist får sin sista önskan uppfylld.
”Jag kommer att vinna”, sade Evéleine, fortfarande med en besserwisser ton.
Aria fnyser bara. Hennes önskan är mer värdefull en Evéleines, tycker hon.
Plötsligt förändras himlen. Gråa moln täcker solen och det blir kallt.
Det var dags.
Aria fick panik. Hon tog tag i Evéleines arm och de sprang nerför kullen så snabbt de kunde.
Aria ledde de till en tät buske i närheten. De kröp in emellan den och hoppades att de inte syntes.
Evéleine tittade ner mot Aria som satt hopkrupen och darrade av kölden.
”Tack”, sade hon.
Sedan tittade hon ner mot marken, hon blinkade tre gånger.
Löven på marken blev frostiga.
”Dementorer”
Både sade i korus.
De var jagade av dementorer.
Aria tog Evéleines trollstav och reste sig upp. Framför henne stod det minst tjugo dementorer.
”EXPECTO PATRONUM!” skrek hon.
Hon tänkte på den tiden då allt var som vanligt. Alla var vänner och alla var lyckliga, ingen var rädd.
Det funkade. Dementorerna flög skräckslagna iväg.
Aria skulle få sin önskan uppfylld, men det skulle även Evéleine.
Båda hade samma önskan. Att få gå på Hogwarts.
Tre veckor senare:
Alla barnen var funna tack vare Aria och Evéleine.
Alla var lyckliga och de gick på Hogwarts, som de ville.
Men en fråga fanns kvar.
Varför ville dementorerna få bort alla barn ur deras by? Aria och Evéleine hade bestämt sig för att ta reda på svaret, och de tänkte inte sluta förrän de hade det.
 
28 maj, 2012 22:37
|
Mugglarportalen