The crash of life [SV]

Jaa.
Den är dramatisk
Nejmen, det händer saker där..

Ahahaha, jag minns att jag glömde R:et i 'Mera' när jag skulle säga åt dig att skriva Mera i din första kpwnovell, så tillslut sa alla Mea istället..
MEAAAA

Olivia har copyright på Mea
MEN HEJ PÅ DIG.
(Så du märkte att jag såg till att du bevakade tråden? xP)

Oh, ofc.
HEJ PÅ DIG MED
(jaaaaaaaaaaaaaa nu ska jag sova för jag har dansuppvisningimorrn så hejdååå)

Åh lycka till!

Jätte bra FF!

Taack D
Men skriv mer nu då.

NEJMEN OMG!!!

Jag hade glömt att bevaka :O

Aja, nu har jag hittat den igen och KAN bevaka

Kapitel 2: Crushed




Det tog en bra stund för Ginny att lugna ner sig, eller ja, lugna ner sig gick inte direkt – men hon lyckades åtminstone börja andas normalt igen. Alltid något. Hon försökte samla tankarna istället för att låta de flyga runt i ett kaos. Hon var, uppenbarligen, gravid. Vad skulle det innebära? Ett barn, förstås. Det skulle inte vara några direkta praktiska problem med det, egentligen. Harry skulle inte direkt bli arg, och när hon tänkte efter visste hon inte en enda som skulle bli arg... Hon kikade lite till på testet, eftersom det tydligen visade veckorna också. Vecka 4, runt en månad alltså. Januari 2004. Plötsligt insåg Ginny att det kändes som en evighet dit.

Resten av kvällen gick segt. Ginny hade egentligen inga problem med att vara för sig själv då och då, men just nu var det bara segt, som det ofta brukade vara när Harry varit borta ett par dagar. Ensamt. Huset var tomt och tyst, och även om det inte precis brukade vara fullt av buller annars fick det henne att känna sig svagare på något sätt, mer sårbar, på något sätt. Det fanns inte heller något att göra efter att hon ätit och läst lite i en bok, så hon satt och stirrade på den svarta klockan tills den blev en acceptabel tid för att gå och lägga sig.

Förmiddagen gick inte direkt snabbare och Ginny fann sig återigen stirrande på klockan tills hon gick ut istället för att fördriva tankarna – Solen sken ändå och hon upptäckte snabbt att det var väldigt varmt, så hon tillbringade tiden med att sitta under det enda träd som fanns i deras trädgård och leka rastlöst med grässtrån.

Hon behövde inte vänta speciellt länge innan hon blev avbruten i sin grässtrålek – dock inte av att Harry kom hem, utan att en svart uggla med några vita fläckar släppte ett brev i huvudet på henne. Ginny tittade förvånat på ugglan – Det var inte Piggy, Errol, inte Nevilles uggla, inte Lunas, inte Kingsleys – Faktum var att hon inte ens kände igen ugglan, ändå stod det hennes namn på brevet. Hon vände på kuvertet för att hitta någon avsändare, men det stod inget namn. Ugglan hade satt sig bredvid henne och tittade på henne med en konstig blick. Det såg ut som att den försökte säga 'Jag beklagar' med endast blicken, vilket av någon anledning skrämde Ginny lite.
”Iväg.” Hon viftade med handen medans hon försökte lugna sig själv. Det var säkert inget farligt. Ugglan gav ifrån sig ett mjukt 'hoo' och flög iväg. Innan den försvann vände den sig återigen om för att ge henne den beklagande blicken. Ginnys händer skakade lite när hon öppnade brevet, men hon fick upp det, och började läsa. Hon läste det en gång. Sedan en gång till. Och en sista gång. Sedan började allting flimra.

Mrs. Potter
Vi är väldigt ledsna över att vi behöver informera dig om att din make Harry Potter tyvärr varit med om en olycka.
Han befinner sig just nu i koma och bedöms kunna förbli så i fem till tio år.
Vi beklagar.
Chefen för aurorerna, Alice Dewney


Hur kunde solen fortfarande skina, hur kunde fåglarna fortfarande kvittra, hur kunde gräset fortfarande vara lika grönt och hur kunde huset stå kvar, lika vitt och rent som alltid? Allting var ändå borta. Hon skulle kanske inte få träffa Harry på tio år. Sedan slog en annan tanke henne. Barnet... Skulle det växa upp med bara henne, skulle det behöva växa upp och veta att det inte skulle kunna träffa sin pappa, men att han ändå inte var död? Det var inte precis en barndom hon önskade deras barn. Deras barn. Ginny kom inte ens ihåg när hon gråtit senaste gången, men hur som helst gjorde hon det nu.

Ett häftigt poff några minuter senare fick henne att rycka till – någon hade transfererat sig dit. Matt tittade hon upp för att se vem det var – Hermione, var svaret, och innan Ginny hann säga hej hade Hermione fått upp henne på fötter och kramat om henne.
”Jag fick också brev”, sa Hermione och det lät som att hon också gråtit. ”Jävla, okänsliga... Alice Dewney.” Hon uttalade namnet med väldigt stor avsmak.
”Vem bryr sig om henne”, sa Ginny tyst och började genast avsky sin röst. ”Harry är i...” Orden satt fast i halsen.
”Koma”, avslutade Hermione lugnt henne. ”Det ska bli bra, Ginny... Jag ska ta dig till Kråkboet, för Molly och Arthur vill ha dig där ett tag. Du borde packa lite saker...”
”Visst, jag kan göra det...”
”Inte själv.” Hermione log. ”Förlåt, men det ser faktiskt ut som om du ska tuppa av inom tre sekunder... Vilket är fullt förståeligt, egentligen.”
”I så fall kommer du hitta något jag måste förklara”, muttrade Ginny. ”Vänta. Jag ska hämta en sak!”

”Du kunde ha tajmat det bättre”, sa Hermione med ett litet skratt när Ginny visat henne graviditetstestet. ”Grattis.”
”Snarare kunde vad det nu än var som skadade Harry tajmat det bättre.”
”Han kan väl ha skadat sig själv?”
”Ibland undrar jag om du verkligen känner honom”, suckade Ginny. ”Nej. Det har han till nittionio komma nittionio procents säkerhet inte gjort.”
”Du har rätt, antar jag... Transferens?”
”Transferens.” Ginny stack handen i Hermiones och kände den numera ganska välbekanta tryckande känslan över lungorna.

Fötterna han knappt landa på den röda, mjuka mattan i Kråkboet innan Ginny befann sig i armarna på sin gråtande mor. Själv var det som att hon inte ens kunde gråta längre, som om det inte fanns någon vätska att gråta ut.
”Hur ska vi klara det här nu då, Ginny?” Det hann gå två minuter innan Molly sa någonting och när hon väl gjorde det hoppade Ginny nästan till av det.
”Har vi något val?” flög det ur henne innan hon hann tänka efter. Molly skrattade nervöst till, släppte henne och granskade henne istället från topp till tå.
”Du håller något i din hand.” Ginny tittade snabbt ner på sin knutna näve och insåg att hon fortfarande höll i graviditetstestet. Jäklar. Ja ja... Hon skulle ändå inte komma undan med det.
”Det var inte riktigt rätt tillfälle för en olycka”, sa hon tyst och räckte Molly testet. Hennes mamma tittade på det en stund, log, och kramade henne ännu en gång.
”Du har rätt”, sa hon lugnt. ”Du behöver honom nu.”

Ginny var inte fullständigt medveten om vad som hände under resten av dagen. Folk vällde in och ut, Neville, McGonagall, Kingsley tittade in men blev upptagen med att få bort Rita Skeeter som gärna ville ha nyheter, Bill, Fleur och deras två döttrar – Victoire som var tre och lilla Dominique som knappt blivit ett halvår – kom, Percy och Audrey, George dök in för att krama Ginny i säkert en kvart, Ron, Rolf Scamander som hälsade från Luna som tyvärr var sjuk... Ginny blev nästan galen av alla människor, men det enda som var bra var i alla fall att graviditeten läckte ut av sig själv och hon slapp det jobbet.

Hon var tröttare än någonsin när hon kröp ner i sängen hon inte sovit i på 3 år, men det var omöjligt att sova. Det var som att inget som hänt under dagen riktigt gått in förrän nu.
Harry var borta, för minst fem år. Hon skulle inte ha någon att skratta med, hon skulle inte ha någon att reta, hon skulle inte ha någon att skoja med, ingen att sova tätt intill på nätterna, ingen att kyssa, ingen som älskade henne lika frivilligt och villkorslöst som Harry.

Återigen kände hon hur ögonen blev fuktiga och det började rinna nerför hennes kinder.

___________________________________
Snälla, var lite kreativa när ni kommenterar. Skriv VAD som var bra. Älskar er. Har operation på onsdag, tänk på mig!

Ne, vad sorgligt!
Lycka till med operationen, kommer att tänka på dig på bussen till Gamleby