Asteria Lifton (Hungerspelsfanfic)

as bra

Jättebra!!

Usch vilket dåligt kapitel det här är. Aja, jag är ledsen men det blev ganska dåligt.


Kap. 10 Arenan
Jag vaknade av några höga röster morgonen därpå. Jag kände hur hjärtat redan rusade och jag var med ens klarvaken. Det kändes som om personerna stod precis bredvid mig. Men det kändes inte som karriaristerna, de kändes..jag vet inte.
”Jag hörde inte igår, var medvetslös. Vilka dog?” hördes en röst.
”Någon Lala och Dase. Töntar. Just det, och så en tjej från sexan. Farah.” sade en röst, flickröst denna gången.
Jag kände hur magen knöt ihop sig av ilska när jag hörde henne kasta fram Farah’s namn så där vårdslöst.
”Men hon från fyran då? Hon kan väl inte ha klarat sig så länge?”
Jag började bita på läppen. Det här var inte bra människor.
”Jodå, hon avledde uppmärksamheten från Sam när de sprang från oss. Men hon borde vara så gott som död.”
”Och planen? Den funkar?”
Flickan sänkte sin röst till en knapp hörbar viskning.
”Ja, jag har riktigt kommit in i gänget nu. Kom till platsen inatt, då fixar vi dem.”
Jag hörde hur pojken slog ihop händerna och skrattade till.
”Fantastiskt Dasy! Du är bra du! Förresten, har du sett till Dalia? Hon skulle kommit till våran rastplats för många timmar sedan.”
”Det är lugnt, Marvo. Träffade henne på vägen hit hon säger…”
Men jag lyssnade inte längre. Marvo! Marvo var här och hade en plan! Om jag inte vann så skulle jag vilja att han vann, då får distrikt fyra en vinnare i alla fall. Plötsligt kom jag ihåg lappen från Felix igår. Hur kunde jag glömma det? Och hur kunde jag vara så dum?! Jag måste hitta Sam, han behöver mig. Nu när hans Farah har dött. Paret gick iväg en bit och jag skulle inte kunna gå härifrån till de hade somnat. Med mycket möda krånglade jag av mig ryggsäcken och drog fram karamell paketet. Jag hade inte ätit sen igår morse, och stoppade girigt i mig godiset. På något konstigt sätt kändes magen ännu tommare efter godiset än före.

Tre timmar hade nu gått och mina ben värkte, jag satt på knä och skulle snart behöva räta ut dem.

Efter fem timmar hade båda äntligen somnat bredvid varandra och jag kunde sträcka ut mina värkande ben. Det gjorde ofantligt ont, och jag var tvungen att bita mig i läppen för att inte skrika. Jag började massera mina ben för att de skulle kunna fungera. Marvo rörde på sig i sömnen och jag tittade skräcklaget upp. Efter fem minuter kunde jag ställa mig upp och haltande tog jag ut busken. Där tittade jag mig omkring. Rakt fram var ingen idé. De skulle upptäcka om jag simmade, och tjejen verkade inte vara någon snäll typ. Till höger fanns bara snårig skog och paret ligger och sover till vänster. Nej, den ända vägen härifrån verkar vara uppför berget. Jag tittar först upp på berget och sedan på mina strejkande ben. Sedan sväljer jag men fattar ett beslut.

EY om det här är dåligt, då är jag Voldemort.

Vem vet? Kanske du är o.O

AVADA KEDAVRA!
OMG JAG DÖDADE JUST FÖRFATTAREN AV DEN BÄSTA FFEN PÅ LÄNGE WHAT AM I GOING TO DOOOOO?

Superbra

Jättebra! ny läsare

Dåligt??
Skulle nt tro det, va.
Det var.....JÄTTEBRA!!!!!!