Det här är jag

RAVENCLAWSOME!! det var superbra skrivet! ♥

Grymt!

Alltså OMR Emilie!! Du dödar mig med din fantastiska skrivförmåga! ♥

Åh vad du är bra!!!!

Jätte bra, bevakar.

MERAAAAA

Jag är jätteinspirerad, så ett nytt kapitel kommer troligtvis ikväll!

Du skriver otroligt bra!

Kapitel 12


När jag kom ut ur klassrummet stod Malfoy och väntade på mig. Han stod med ryggen mot en pelare och såg bekymrad ut. Han vinkade till mig och jag kastade en osäker blick på Jacob. Han nickade men stirrade misstänksamt på Malfoy. Jag gick långsamt fram till honom.

”Jag vill prata mer ostört, följ med här.” sade Malfoy och drog med mig i korridoren.

Så småningom hittade han ett tomt klassrum där han föste in mig. Sedan drog han igen dörren och låste låset. Han vände sig om och tog ett djupt andetag. Jag bara stirrade på honom.

”Ähum ja… jag vill bara att du ska veta att… att… det var inte jag som skrev den där lappen. Dom tvingade mig! Jag har absolut inget emot dig, snarare tvärtom…..”

Jag började rodna. Han stod här och sade att han tyckte om mig. Jag visste inte vad jag skulle tro, han hade ju varit elak mot mig. Men samtidigt så sa han ju att Crabbe och Goyle tvingat honom. Jag bestämde mig för att lita på honom.

”Då kanske du vill vara min vän?” undrade han hoppfullt. Jag log ett brett leende.
”Absolut!”
”Bra! Ähum, det ska bli fest nästa fredag. I Slytherins uppehållsrum. Vill du komma?”
”Haha jag tror inte jag skulle få komma in där.” säger jag.
”Men man fick ta med sig en gäst! Och jag vill ha dig där.”

Han ler så stort att alla hans vita tänder syns. Då kan jag bara inte tacka nej.
-------------------------------------------------------
”Du sa vad?!”

Det var på lunchen dagen därpå, jag hade precis berättat för Mertha om festen. Mederith var inte där, Mertha sade att hon hade gått upp till uppehållsrummet efter lektionen för att plugga.

”Jag sade att jag skulle komma.” sade jag nonchalant och tryckte in en bit njurpaj i munnen.
”Vadådå?” lade jag till.
”Det är bara det att… Evene, du kan inte lita på honom! Jag har hört alla möjliga slags rykten om honom, det sägs att hans pappa var en dödsätare.”

Jag stannar upp i mitt ätande.

”En dödsätare? Vad är det för nåt?” undrar jag. Merthas ögon blir stora och runda.
”Vet du ingenting? Om Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn?”
”Jag fattar inte vad du babblar om. Vadå Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn? Förklara.”

”För ganska länge sedan var det en man vid namn Tom Dolder. Han var mycket ond, och så fort han slutat skolan skapade han sig en ny identitet, kallad… Ja, vi säger inte namnet, men jag säger det nu då… Lord Voldermort. Usch, det är hemskt. I alla fall Du-vet-vem skaffade sig en armé, som han kallade dödsätarna. De dödade många, varav min syster. Det var en hård tid, men den tog slut. Det var en sen kväll 1981, då Du-vet-vem steg in på tröskeln till familjen Potters hus. Han dödade först pappan, James, innan han gick vidare upp till mamman Lily och deras lille son, Harry. Du-vet-vem dödade förstås Lily, men han kunde inte döda Harry. Det är ett mirakel, och Du-vet-vem dog den kvällen. Harry Potter är den enda som överlevt den dödande förbannelsen.”

Jag stirrade på henne, detta var den mest fascinerande och sorgliga historia jag någonsin hört. Sedan slog det mig;

”Jag såg en pojke med ett underligt ärr i
pannan dagen då vi kom hit, är det han Harry?”

Mertha nickade och vände sig om på bänken. Hon pekade lite diskret mot Gryffindorarnas bord, på en smal pojke med onaturligt gröna ögon. Han pratade glatt med en lång, rödhårig pojke med en massa fräknar. Just när jag tittade på honom fick han ett skrattanfall av något som den rödhårige hade sagt. Han såg ut som vilken vanlig pojke som helst, det var svårt att tro att han varit med om så mycket hemskt i sitt liv.

Jättebra!