RS, Obs:Fullt!

Gen hade lite bråttom. Hon föredrog att alltid komma för tidigt, hon ville inte mista sin post som 'speciell, begåvad flicka' som alla icke-hjärtlösa beskrivit henne som. En korridor kvar nu... Gen ökade farten. Hon var till och med nära att krocka med en vakt som kom ut ut en dörr på högra sidan.
"Oj, ursäkta" mumlade hon. Typiskt: hon hade tänkt så högt själv att hon överröstat vaktens tankar. Pfft. Hon roade sig lite och tillsatte en tanke i vaktens huvud; att en rosa elefant just passerat honom. Hon hade gjort ganska många vansinniga med hjälp av hennes gåva, vilket hon fann mycket roande. ...oj. Framme redan? Till Gens förvåning så var dörren redan öppen. Och hon såg inte bara kaptenen ... hon såg också en pojke som hon aldrig sett förut. Samt flera andra ungdomar... Hon trängde sig in i kaptenens minne, ingenting. Han ville tydligen berätta det själv. Pfftttt. Pojken verkade lika omedveten som hon själv, så det var bortkastad tid att tränga sig in i hans minne... Och de andra. De såg ut som om de sett en dinosaurie. Tänkte inte ens försöka.
"Vad ska det här föreställa?" sa j

"Du jag har ingen aning" Sa Alessio och log mot tjejen som nyss kommit in.
"Vi kanske ska ha något trevligt möte eller något. Kaptenen säger inte så mycket" Alessio kollade på Kaptenen som bara satt där och stirrade rakt fram.

*Tittar mig nyfiket runt omkring*

Jag går in i salen och ser att jag är ganska sen bugar lätt mot kapten och sätter mig.

Gen log stelt mot killen.
"Ehm ... jaha" muttrade hon, och sedan såg hon lite på vad de andra tänkte. Ananas. Katt. Hund. Ananas. Föräldrar. Äpple. Väldigt tråkiga tankar. Sedan återgick hon till att betrakta killens ansikte, han som precis talat till henne. Hon tyckte faktist han var rätt söt om man såg utifrån- hon kände honom ju inte... än. Gen kom på sig själv med att tänka på hur han skulle sett ut med grönt hår. Nu var det hon som tänkte ointressanta tankar. En liten suck lät komma ut emellan hennes läppar, och gick sedan för att sätta sig till andra sidan rummet, där det fanns en tom stol. [Gen har alltid varit av den isolerade typen ... undrar om hon ens talat direkt till någon på åratal, som inte är mummelmummel ... Sry för kort inlägg]

Salen fylldes på. Fler och fler kom in. Blake blev mer och mer nervös, och vred bort huvudet från resten av de som var i rummet. Boken hade hon klämt in mellan sin högra sida och fotöljens ena armstöd. Det här måste vara ett skämt. De gjorde aldrig uppdragen när de var såhär många. De var ensamma, eller i en liten grupp. Och så ville hon helst ha det. Hon kände på sig att det här inte skulle bli någon trevlig liten tebjudning.

"Haha, fan vad nervösa alla ser ut. Jag tror knappast att vi ska bombas eller bli ihjäl gasade. Coola ner" Sa Alessio och flinade mot alla ungdomar som satt där.
_______
Är alla som har skrivit mall inne i salen, för snart skriver jag vad kaptenen säger?

Alexandra såg sig om på de andra, de var ganska många nu.
Undra vad de skulle göra, uppdrag kunde det ju aldrig vara, de brukade de ju sköta ensamma.
Men vem visste, henne spelade det ingen roll.
Det var bara ta det som det kom sig allt ordnade sig i slutändan ändå.

Tindra är ju väldigt smal och spinkig .
*Känner att någon iaktar mig med en konstig lbick och försöker kolla självsäkert rakt fram*

Blake blossade upp. "Jamen, har du kanske inte är medveten om, att om vi är såhär många som ska ut på ett förbannat uppdrag, så förväntar de sig inte att en...eller två... eller tre... hade klarat av det!" Hon hämtade andan och fortsatte."De tror inte att vi skulle överleva! Och jag kan försäkra dig om, att vi kommer säkert hamna i situationer där vi kanske kommer bli ihjälgasade, eller bombade eller nedknuffade för ett stup, vad vet jag!" Fräste hon och stirrade på person hon trodde hade yttrat sig.