Starka viljor och olika känslor

I-I-IIII LIKEEE IT♥

Detta kan inte va sista kapitlet jue...! För bra för att bara ha en epilog kvar... xD

Okej, detta blir alltså mitt avslut på denna ff:en.

Jag minns inte riktigt mina tankegångar när jag först började skriva den, för nu i efterhand känns det inte som att den fick en riktig plot så att säga.

But still, I've done it again! Jag har ännu en gång avslutat en fanfiction, en historia som ni faktiskt har läst och tyckt om. Och det är det som ger mig den sista lilla biten av motivation som jag behöver för att skriva (jag älskar att skriva, det är inte det men NI gör så att jag gör det!). Det är till er som jag tillägnar den här ff:en.

Hoppas ni har funnit något slags nöje i att läsa den, för här kommer epilogen. Enjoy!



Epilog

James Potter

James tittade ut över den stora salen för ett ögonblick innan han fortsatte sitt tal till sjundeårseleverna, deras föräldrar och släkt och lärarstaffen.
”Därför är jag stolt att stå här denna examensdag, vi klarade det.” sade James och blinkade lite mot sina vänner. ”Vi har tagit oss igenom våra sju skolår här på Hogwarts tillsammans. Sju år begravda under Förvandlingskonstläxor…” James blinkade skämtsamt mot Professor McGonagall. ”…och sju år av förberedande för framtiden. För det är vad de här sju åren var till för, att göra oss redo för vuxenlivet och vad som väntar på oss där ute. Och jag tror att vi är så redo vi kan bli. Så lycka till allihopa i vuxenlivet, för vi kommer antagningsvis behöva det.”
Applåderna dånade samtidigt som James klev ner och satte sig på sin plats mellan Sirius och Lily. Han kände en varm känsla sprida sig genom honom blandat med ett styng av sorg över att lämna Hogwarts. Hans skola. James andra hem. Men sen vände han blicken mot Lily och visste att framtiden inte kunde bli så dålig om han fick spendera den med henne.


Sirius Black

Dumbledore steg upp på precis efter att James satt sig ner och applåderna dog ut.
”Tack mr Potter! Jag känner att det kommer bli svårt att överträffa ditt tal så jag håller mig kort då jag hört att det bli bäst så…”
Efter Dumbledores tacktal till sjundeårseleverna delades betygen ut och sjundeårseleverna tågade gemensamt ut ur Stora Salen mot sina respektive uppehållsrum där de skulle mötas upp av sina elevhemsföreståndare.
”Bra tal James!” sade Remus när de lämnat Stora salen.
”Ja, verkligen jättebra om man bortser från den lilla detaljen att du inte nämnde mig alls.” sade Sirius och knuffade till James i sidan.
”Jag nämnde er visst!” protesterade James. ”När jag sade ’vi klarade det’ syftade jag på oss.”
”Ja, men jag ville ha en direkt hänvisning till mig.” sade Sirius.
Sirius såg hur Ravenclaweleverna vek av mot sitt torn och hans tankar riktades genast mot Nadine. Han hade för längesedan accepterat hennes öde, men trots det värkte hans hjärtat av saknad bara vid blotta tanken på henne. Men minnet av henne stärktes av Hogwarts eftersom skolan var en av bevisen till att hon existerat på riktigt. Det gjorde att Hogwarts blev honom ännu kärare, för det påminde honom om henne. Nadine, hans älskade Nadine.


Peter Pettigrew


McGonagall väntade redan på dem inne i uppehållsrummet när sjundeårseleverna anlände. Peter såg att hennes annars så stränga ögon var något fuktiga av tårar.
”Jag kan knappt tro att det gått sju år sedan ni för första gången satte er fot här. Och jag kan inte heller tro att ni vuxit så fort och blivit så fina personer…”
”Menar du att vi inte var fina när vi först kom hit?” frågade Sirius oskyldigt och alla skrattade.
”Mr Black, var vänlig och avbryt mig inte medan jag talar!” tillrättavisade McGonagall men ingen kunde undgå hur det ryckte lite i hennes läppar.
”Men det jag i alla fall vill säga är att jag önskar er lycka till i framtiden och att jag kommer sakna er när ni väl har lämnat Hogawarts.”
”Nämen Professorn då!” sade Sirius med låtsad blygsamhet. Peter förväntade sig att Sirius skulle få ännu en tillrättavisning av McGonagall, men det som skedde härnäst gav honom nästan en chock. Professorn gick fram till Sirius och kramade om honom. Sen gick hon laget runt och kramade om allihopa.
Peter kände faktiskt mest lättnad över att få lämna skolan, inga mer läxor och ingen mer stress över skolan. Hans skulle ju självklart sakna Hogwarts, men han hade en föraning om att livet efter skolan skulle bli så mycket bättre.


Remus Lupin

Kastade en sista, sorgsen blick på uppehållsrummet innan han långsamt vände ryggen åt det och kröp ut genom Den Tjocka Damens porträtt. Gryffindors uppehållsrum som blivit hans andra vardagsrum, där han spenderat säkerligen nästan halva sin skolgång. Och nu skulle han inte se det mera. Inte sätta sin fot där mer. Inte sätta sin fot på Hogwarts överhuvudtaget. Att han skulle få en lärartjänst här var ju knappast troligt med tanke på hans omständigheter. Ingen vill ju ha en anställd som en gång i månaden förvandlas till ett monster.
När de kom ner i entrén till slottet och gick ut från slottet för sista gången hörde han Lily snyfta till.
”Kom igen Evans, vi kanske får se stället snart igen.” sade James och lade armen om Lily och drog henne närmare.
Hon skrattade till lite och knuffade till honom lekfullt.
”Jaså, ni är alltså tillbaka på efternamnsstadiet?” frågade Sirius. ”Tänder ni på det eller?”
”Käften Black.” sade Lily och James i kör och gruppen skrattade.
Remus log och såg på sina vänner. Även om allt annat förändrades omkring honom visste Remus att runtomkring honom hade han vänner för livet, som aldrig skulle lämna honom.

Lily Evans

Tåget bromsade mjukt när de kom fram till perrong 9 ¾. Lily fick hjälp av James att få ner kofferten från hyllan. Hon väntade på James innan hon drog med sig honom och koffertena ut från kupén ut på den överfulla perrongen i jakt på hennes föräldrar. Hon ville så gärna presentera James för dem. James försökte släta till håret så gott han kunde då båda händerna var upptagna, den ena höll fast i sin koffert medan den andra var hårt fasthållen av Lilys hand.
Plötsligt fick hon syn på dem. Hennes föräldrar och Petunia, hennes storasyster som såg sig missnöjt omkring.
”Mamma! Pappa!” ropade Lily och omfamnade dem båda.
”Lily, äntligen!” sade hennes mamma och kramade henne hårt innan hon kastade en blick på James. ”Vem kan denna unge man vara då? Är det möjligen denna mr Potter vi fått höra så mycket om i dina senaste brev Lily?”
”Glöm inte att han är en av orsakerna, antagligen den största, att vi inte fick se Lily över jul!” fyllde Lilys pappa i med ett skratt och skakade James hand. ”Trevligt att träffa dig mr Potter.”
”Tack sir, men ni får kalla mig för James.” sade James med en artig ton innan han sträckte fram handen mot Lilys mamma.
”Var inte fånig.” sade hon och kramade om honom. James blev lite generad och tittade på Lily som blinkade lite till honom när hennes mamma släppte honom.
”Petunia, ska du inte hälsa på din systers vän?” sade Lilys pappa som om han pratade med en småunge.
James räckte fram handen mot henne. Petunia tog inte emot den utan snörpte på munnen samtidigt som hon presenterade sig. Lily skämdes lite för sin syster men var inte förvånad då de under de senaste sju åren in kommit överens alls.
Men hennes föräldrar verkade i alla fall komma överens med James, vilket var bra då hon visste att de skulle vara de två för en lång tid framöver. Kanske till och med resten av livet.

Severus Snape

Severus såg sig omkring i sin nya lägenhet som han skaffat sig i den ruffigare delen av Diagongränden. Lägenheten var liten med bara ett rum, kök och ett litet badrum. Lägenheten var fortfarande ganska smutsig trots att han flera gånger försökt städa upp den med hjälp av några städförtrollningar men ingen av dem hade hjälpt särskilt mycket. Men han brydde sig inte om det, för lägenheten var fortfarande hans egen och hans nya hem.
Om bara några timmar skulle han få tatuera in mörkrets märke på vänsterarmen. Mörkrets Herre skulle själv hålla i ritualen.
Det hade gått knappt en vecka sedan han slutat på Hogwarts och lämnat skolan för sista gången. Han hade sett att Lily grät när hon lämnade skolan och att den där vidriga Potter hade sagt något som fick henne att skratta igen. Det var fel. Det var så jävla fel. Det var han, Severus, som skulle få henne att må bättre, inte Potter. Han kände svartsjukan och raseriet bubbla inom honom. Han visste att han inte behövde sansa sig längre, han kunde få släppa ut allt han kände här, för här fanns det ingen som dömde honom. Severus hade redan låtit aggressiviteten ta över honom ett antal gånger ända sen han flyttade hit för fyra dagar sen.
Och varje gång han hade tömt kroppen på ilskan ersattes den av en tomhet. Tomheten hade för längesen ersatt sorgen och den kändes tusen gånger värre än sorgen, bara för att han inte kände något. Tomheten fyllde honom med sådan kraft och snabbhet att han blev alldeles förlamad. Han kunde inte röra sig. Kunde inte känna. Han kunde bara tänka och det var det sista i världen han ville göra, för det var bara henne han kunde tänka på när han kände så här.
Inget skulle någonsin kunna bli som förr efter ikväll, efter att han blivit en dödsätare, en tjänare av Mörkrets herre. Men det var bra, hans nya liv skulle säkert få honom att glömma henne. Det var åtminstone vad han hoppades, inte trodde. Han vågade inte tro någonting, inte längre.


___________________________________________

That's a wrap people.

Tack så mycket för att ni tog er tid till att läsa denna ff och jag älskar er ♥

(p.s. märkte ni att jag skrev epilogen ungefär som jag skrev prologen? )

DEN FÅR INTE VARA SLUT!!!!!!!!!!!! NEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!


TAGGA MIG FETT I ALLT DU GÖR

Va!?!?!?!!? Är det slut? Nej, det här är ju så bra!!!

Åhh. Nu var det alltså slut. Det har varit en ära att få läsa detta.
Det var ett bra slut du fick till också.

Nu måste du skriva en ny

Va skumt detta känns.... Slut... Du skriver så otroligt bra Ida och varje kapitel du lägger ut, trots att det kanske är det sista på en underbart bra fanfiction vilket då gör en ledsen, så blir det alltid så bra! Trots att det ibland tagit tid så ha det aldrig gjort något för varje kapitel är bra och den som väntar på nåt gott väntar aldrig för länge! Men nu är denna FF som är en av alla godbitar man väntat på över och det känns så skumt.... Du få fortsätta skriva! Och skulle inte förvåna mig om nån dag så kanske det blir mer än bara FFs
Men jag måste medge att man blir lite avundsjuk på dig också. Att du är så duktig och liksom fixar awesome kapitel med inte för långa mellanrum, själv så har jag liksom skrivbrist, försöker klämma fram nåt, tar evigheter och är inte alls lika bra som detta xD
Men gud vad jag kommer sakna denna ff! Tack för denna! ♥