Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Gwen satte sig bättre upp i fåtöljen medan hon lyssnade till honom, det var inget gott tecken att Royse var här och sökte henne. Hon förstod ju dock vad han ville, han ville få hem henne och fullfölja förlovningen.
"Han kan vara... Rättfram med sina egna åsikter ibland, men han har sina bra sidor." Han var ändå hennes bror och han hade sina stunder. På ett vis kunde väl han och Aiden faktiskt vara lite lika varandra - de kunde båda vara envisa när de satte den sidan till. När Aiden sedan var tyst lite väl länge började hon få onda aningar om anledningen, och när han väl hostade ur sig vad det var såg hon snabbt upp på honom. Hade han avslöjat för Royse? Han om någon hade hon velat se till fick reda på det på ett bra sätt. Det var väl där det skulle vara som känsligast med förlovningen och allt. Hon fick erkänna att hon kände sig lite sårad över att Aiden tagit saken i egna händer och berättat för hennes bror, men kan hända att hennes gravidhormoner också ställde till det. Hon suckade och svalde det ilsknare svaret hon först tänkt.
"Vad sa han?" svarade hon till sist istället.

Rowans leende emot Thessa blev något bredare utav hennes ord, lite av hans mål hade ju varit att han skulle överraska henne med detta. Vilket han ändå fick kalla lyckat. Han nickade litet.
"Jag kan ha haft planer ett tag." Log han, hade verkligen velat göra något för henne efter allt som hänt den sista tiden. Budbärarens närmande fick honom att dra uppmärksamheten dit istället och tog med en lite lätt rynkad panna emot brevet.
"Tack." Sade han och öppnade upp brevet, tystnade för en kort stund medans han ögnade igenom texten. Han lät höra en suck samtidigt som han såg upp på Thessa igen.
"Tydligen är Royse av Oriagate på besök, och Aiden har lyckats göra sig osams med honom på nåt vis." Förklarade han för sin fru, han hade väl dock sina aningar om att det hade med Gwen att göra. Det var svårt att undgå hur de två ungdomarna hade fattat tycke för varandra, så med tanke på hennes förlovning var det dömt att ställa till problem.

Smärtan sköt som pilar igenom Sienna när hon blev upplyft och ivägburen, det var gränsfall tillräckligt för att hon skulle vara nära att tappa medvetandet igen. Hon var ärligt talat osäker på ifall hon gjorde det eller ej, rätt vad det var så hade de tagit med henne in till helarna och folk rörde sig överallt runt henne. Vart fanns Erland? Hon försökte söka med blicken genom rummet efter sin man. Hon kunde andas ut lite när hon såg honom stå längre bort med en oroad blick. Den blicken fick henne att själv undra hur illa det egentligen var, smärtan brann i henne med varje andetag tack vare röken och i benet där bjälken landat på henne. Men hon hade svårt att avgöra hur allvarsamt det egentligen innebar.

”Han sa att jag skulle ångra det här. Hmpf. Han kan ju försöka!” Aiden drog frustrerat en hand genom det mörka hårsvallet och landade i fåtöljen mitt emot Gwens. ”Mig skrämmer han då inte. Inte alls.” Han var kanske inte helt säker på det. Även om Aiden hade en del inflytande över Vrale och Eimport, så hade nog Royse det mer, just för att han var i princip kung över Oriagate. Och med tanke på kriget och Rowan som besegrat Oriagates tidigare kung, Royse och Gwens pappa, så hade Royse nog sina skäl att inte vilja bli god vän med Aiden.
Aiden hade försökt låta självsäker, en hans min tydde på annat. Han log snett när han vände blicken till Gwen igen. En känsla av ånger knöt sig i magen på honom. Han hade sagt för mycket till Royse. Han hade tagit det ifrån Gwen. Hon förtjänade bättre. Han ville ställa saker tillrätta med henne. ”Om du vill.. så kan jag följa med dig och prata med honom? Om du vill?”, försökte han med en mer försiktigare stämma. Han sträckte sig efter hennes mjuka hand för att krama den med sin. ”Och sedan, när vi gjort det, kanske jag får ta med dig på en tur med Kai? Jag vet ett fint ställe som du kanske skulle tycka om?”

Thessa, som hade varit på något sånär på moln på grund av Rowans överraskning, grimaserade ogillande över nyheten av brevet. Vilken dålig timing. Och vad kunde ha flugit i Aiden att bli osams med Royse? Thessa anade att hennes son hade låtit känslorna fått överhanden, något beteende som hon kände igen från hans far. Men både Rowan och Aiden var smarta. Vad kunde Aiden ha gjort som fått riket att kalla efter deras hjälp?
”Vi måste hem, Rowan.”, suckade Thessa och såg upp på sin make. ”Det här var ett test. Att Aiden skulle klara sig utan din hjälp. Och nu.. nu har han visat att han är inte redo än. Han har mycket kvar att lära sig.” Thessa kastade en blick mot varelserna runt dem innan hon tog Rowans arm för att ta med honom därifrån. De behövde få tala ostört. ”Vi har varit borta alltför länge.” Hon ville väl egentligen inte erkänna att hon ville hem för att ha ett extra öga på deras son. De hade varit bortresta bara några dagar. Vid flera tillfällen hade Aiden klarat sig. Jeanne och Ivor var dessutom där med honom. Och Gwen.
Kanske hade hormonerna gjort sitt, att Thessa inte tänkte klart. ”Jag vill hem.”, sa hon då istället när hon insåg att hon inte kunde dölja det längre för Rowan.

”Sienna!”
Det var Finnigans röst. Han hade sett när de tagit med Sienna från den brinnande byggnaden, till helarnas hus. I händerna höll han en hink med vatten från brunnen. Och utan att tänka hade han störtat åt hennes håll, utan att se efter ifall Edric var efter honom. Det hela hade gått så fort.
Erland var så uppe i sina tankar att han inte hade hört Finnigans röst. Det var först han klampat in i rummet som Erland vaknade upp och såg mot pojkarna. En våg av sorg sköljde över honom. Han ville inte att Edric skulle se Sienna såhär. Han hoppades, och trodde, att hon skulle klara sig, men just nu låg det i helarnas händer. Erland kunde inget göra. Vad skulle Edric tro?
”Vatten. Så bra. Det behöver hon.”, sa han förvånansvärt lugnt på rösten och tog emot hinken som Finnigan räckte över. Han satte ner den bredvid sig och kastade en blick mot Sienna igen. När deras blickar möttes tog hans hjärta ett extra skutt av hopp. Hon skulle klara det här. Det visste han.
”De gör allt de kan. Sienna är stark. Tja, den starkaste jag vet. Hon klarar det här också.”, sa han fortfarande lika lugnt på rösten.