Vrale PRS Emma07 och Vidomina

Royse litade först inte alls på att Aiden var uppriktig med honom. Visserligen lät han trovärdig, men Royse var bombsäker på att det var på grund av Aiden som Gwen inte hade återvänt hem till Oriagate - och då borde väl han om någon veta vart han befann sig? Samtidigt så ville inte heller Royse pressa honom för mycket där och då. Det kunde vara bra att hålla Aiden på sin goda sida så länge som möjligt även om det var en utmaning.
"Nej, inte ännu. Jag tänkte att jag började här." Svarade han, men så hörde han Aiden fortsätta. Det bekräftade på nåt vis hans teori om att Aiden visst visste vart Gwen befann sig - hade han inte vetat det, hade han väl inte lagt sig i? Nej, nu var han säker på att Aiden visste mer än han erkände. Inte var det väl heller hans sak att lägga sig i! Det var emellan honom och Gwen, och det störde honom att Aiden lade sig i det på detta viset. Gjorde det betydligt svårare att försöka hålla uppe den vänligare sidan emot honom.
"Det är Gwen som borde fatta det rätta beslutet, för Oriagate. Hon borde veta bättre." Svarade han i en kortare ton, hon borde väl förstå att hon gjorde det rätta med att komma hem och gifta sig? Det var viktigt för Oriagates styre, de hade stått utan ledning alltför länge nu. Landet borde trots allt vara hennes högsta prioritet som den forna kungens dotter.

Sienna log smått när hon kände hans fingertoppar på sin hand, han var allt rar av sig hennes man. Hon älskade honom bara mer och mer för var år som gick. Han hade rätt i att det verkligen inte borde gå ut över Edric - men ändå gjorde det just det, och hon kände sig så totalt maktlös i situationen. När det handlade om hur de andra smedjorna pratade, spred rykten och försökte sabotera. Samtidigt var det sista hon ville att han eller Finnigan skulle sluta vara där - hon behövde hjälpen och uppskattade verkligen att ungdomarna faktiskt ville vara där med henne. Tiden med dem var värdefull. Dessutom skulle det innebära en vinst för deras konkurrenter, som hon inte ville ge dem.
"Vill jag veta vad denna planen är?" Frågade hon mjukt, tacksam för Erlands engagemang samtidigt som hon i sitt stilla sinne också undrade vad någon av de kunde göra som skulle få de andra att sluta prata.

”Har hon ens något val?”, var Aiden för snabb att svara Royse. Känslorna hade tagit över. Han kunde bara inte gå med på att Royse skulle ta Gwen ifrån honom. Aiden var inte redo för det. Och dessutom, igen, så trodde han att hon inte heller var det. ”Har du ens frågat henne vad hon vill?”, fortsatte han och kände modet ta över. Svalde och knöt nävarna.
I stunden struntade Aiden i att det var Royse, att Aiden skulle vara tvungen att framstå som prinsen av Vrale, mot prinsen av Oriagate. Det skulle kanske kosta honom dyrt att gå emot Royse såhär, men det var en risk han var villig att ta. Iallafall kände han så nu. Bråket mellan Drew och Aiden svepte förbi i hans tankar. Han skakade bort det. Han ville inte tänka på det, han ville inte tänka på det som var rätt. Det handlade om Gwen. Eller skulle Aiden vara helt ärlig, så handlade det om honom. Men det såg han inte nu. ”Jag vet inte vad du förväntar dig ska hända nu. Men mitt förslag är att du går tillbaka till det du kom ifrån.”

Erland tvekade. Försökte dölja det med ett skratt. Han sänkte blicken för ett ögonblick innan han såg upp mot Sienna igen med ett snett leende. ”Nej, det vill du inte.”, sa han. Han behövde själv fundera ut detaljerna. Det var lätt att tänka att han kunde prata med konkurrenterna, försöka mötas i mitten någonstans. Men han hade en känsla av att de inte var lika samarbetsvilliga som honom. Han visste ju på ett ungefär vilka det handlade om. Som kapten över kungens arméer hade han en bra koll på smedjorna i staden. Han visste vilka som det fungerade bäst hos- Siennas och slottets egna. Men han visste även de som det fungerade mindre bra med.
Han avbröts av sina tankar då det knackade på dörren och en röst hördes därefter. ”Hallå?” Det var Finnigan. ”Är Edric här?”, frågade han från hallen, utan att visa sig.
Erland reste sig upp för att se mot hallen. Där stod Finnigan. ”Hej, Finnigan. Nej, Edric är inte här. Han har nog redan gått till smedjan.”, svarade Erland. Finnigan tvekade lite, kände sig obekväm att han stört Erland och Sienna. Och dessutom såhär tidigt på morgonen också.
”Okej, men.. då går jag dit och kollar.”, sa han och nickade mot Erland innan han gick ut genom dörröppningen och stängde dörren efter sig. Erland gav ifrån sig ett litet skratt och gick tillbaka till Sienna. ”Kom, Sienna, vi går också. Jag kan städa upp här efter jag varit i smedjan med er.”

Royse släppte ifrån sig en fnysning. Något val? Det var väl allt hon hade! Hon befann sig ju trots allt här, vilket definitivt inte varit en del utav Royses plan. En plan han trott hon skulle vara med på, en plan han trott hon skulle kunna hålla sig till. Men så hade den här Aiden dykt upp och förstört allting för honom. Fått henne att drömma om annat, distrahera henne från fokuset på det stundande giftermålet.
"Såklart jag har! Hon vill göra det rätta för Oriagate." Det kom ut lite mer fräsande än vad han först hade tänkt, men just nu brydde han sig inte om det. Kanske var det ilskan som gick honom åt huvudet, men det kändes orelevant. Även om det var allt annat än det, han borde väl egentligen bry sig betydligt mer om att uppehålla en god relation med Aiden. Aiden gjorde det dock väldigt svårt att lyckas med, i Royses tycke.
"Säg mig bara vart hon är, så jag får tala med henne." Bad han sedan i en något lugnare ton.


Sienna fick ju ändå säga att hon var nyfiken på hur hennes make planerade att försöka tysta ner de ilskna rösterna de hade mot sig, även om hon visste att det nog var bättre att inget veta. Finnigans röst avbröt hennes tankar och hon log litet. Hon gillade Finnigan, han var en rar pojke - och han gjorde nog Edric gott. Hon tyckte sig märka att sonen var gladare i hans sällskap, mer tillfreds. Vilket gladde henne enormt. Hon log litet efter honom och såg upp på Erland, nickade instämmande till hans fråga.
"Vi ger oss av, vi får väl hålla koll på ungdomarna." Log hon och reste sig upp, tog Erlands hand i sin och kramade den snabbt. Som hon älskade denna mannen, han och barnen var hennes allt och utan dem visste hon inte vad dem skulle ta sig till.

Edric hade gett sig av tidigt till smedjan. Han trivdes med att tillbringa tiden där, han gillade det fysiska arbetet. Det var hårt men också belönande, och dessutom var det en fördel att få jobba tillsammans med sin mor och Finnigan förstås. Han ville tro att det fick dem mer sammansvetsade. Självklart hade det heller inte undgått honom med de ryktena som hade börjat spridas. Han försökte att inte låta sig påverkas av dem, men han skulle ljuga om han påstod att de inte gjorde det. Samtidigt så fanns det väl inte heller så mycket att göra åt saken - någon gång skulle det ändå komma ut, och då skulle det väl också pratas. Det var väl oundvikligt, det sämsta var väl att det riskerade att gå ut över smedjan. Självklart var det väl inte roligt hur det pratades men vad var alternativen? Han kunde inte heller leva i garderoben resten av sitt liv, definitivt inte. Nej, med Finnigan var han lyckligare än på länge, och en del av honom ville bara visa upp det för hela världen.

Vid det här laget hade Aiden och Royses konversation fått åskådare. Inte så att folk samlades för att se på, men tillräckligt för att tjänstefolk och även vakter kastade nyfikna blickar åt deras håll när de passerade förbi. Aiden kände frustrationen koka i honom. Kunde inte Royse bara lämna de ifred? Vad gjorde han ens här egentligen? Ja, han menade att hämta Gwen, men hon var vuxen och kunde fatta sina egna beslut.
”Kom med här.” Aiden nickade mot ingången och vände sig om. Gick före in i slottskorridoren för att svänga av till ett av allrummen. Han valde ett av de större, där bord och stolar fanns, en soffhörna och en stor bokhylla proppad med böcker. ”Här får vi prata ifred.”, förklarade Aiden och stängde dörren efter att Royse klivit in i rummet.
”Du kan inte komma hit och bara kräva en massa, Royse. Du är på mina marker nu.”, började Aiden om. Lika frustrerat drog han en hand genom den mörka kalufsen.
”Du kanske inte vet hur du låter, men du talar som en fåne.”, fick han ur sig.
Vid det här laget hade känslorna övertaget om Aiden. Han tänkte inte klart. Hur kunde Royse? Hur hade han mage att leta upp Aiden och be om Gwen? Att de skulle säras på? Efter allt de två gått igenom? Efter allt de två delade? Det var oerhört orättvist.
”Du kanske tror att du är kung av Oriagate, men du beter dig verkligen inte som det.”

”Hej Edric!”, kvittrade Finnigan något när han stack in huvudet i dörröppningen. Han kunde inte låta bli att skina upp så när han var nära Edric. Det var något som Edric lockade fram hos Finnigan. Kunde heller inte låta bli att röra försiktigt med handen över Edrics axel och över armen när han lutade sig över för att se vad Edric arbetade med. ”Går det bra?”, frågade han och iakttog arbetet för en sekund för att sedan fatta blicken på Edric igen. Möta den där underbara blicken som fick fjärilarna i Finnigans mage att dansa och fladdra hejvilt.
Han drog sig motvilligt ifrån Edric sedan när han anade att närsom skulle Erland och Sienna dyka upp där. Han visste att Sienna och Erland tyckte om Finnigan och Edric, men han ville ha någon slags professionalitet när han jobbade i smedjan.
Finnigan vände sig om för att gå till sin station då han upptäckte ett av svärden, ett han var säker på han sett Edric jobba på. ”Du har gjort klart det! Wow!”, log han brett och gick fram för att plocka upp det, granska det på nära håll. ”Det är oerhört vackert.” Han såg detaljerna, all tid som lagts ner på att skapa vapnet. Och så for en mörk tanke genom hans huvud. Blev påmind om ryktena, det som sas om Edric, om Finnigan. Om smedjan. Rivaliteten och avundsjukan. Det skapade oro och sorg i honom. Värst var att höra om Edric. Finnigan ville skydda honom från det.
Han sänkte svärdet i sin hand och vände blicken mot den finaste personen han visste. Skulle precis till att säga något då annat fångade hans uppmärksamhet. Det var en lukt. Den var stark och stack i näsan. Han rynkade ogillande på näsan. ”Vad- vad är det där?”, sa han och försökte se sig om efter något som kunde orsaka det. Men det såklart, de befann sig i en smedja och jobbade mycket med eldar och värme. Det kunde mycket väl vara någon av dem han kände.

Efter Rowans återkomst till livet hade Thessa funnit sig oerhört lätt tillbaka i vardagen. Kanske mer tacksam för att Rowan fanns kvar vid hennes sida. Han var sig själv igen. Och de hade så mycket att se fram emot. Något hon blev påmind av varje dag av livet som växte i hennes mage.
Och de gester Rowan visade och gav henne. Han hade tagit med henne till Garkhauth. Thessas älskade hemstad. Här hade de spenderat en längre tid, för att Rowan ville att Thessa skulle få det. Bara det var så oerhört fint av honom. Rowan kände sin fru väl.
”Här är min mor begraven.”, förklarade Thessa när hon lett honom till en av kyrkogårdarna i den stenbelagda gråa staden. Där solen var gassande het på dagen och månen ett blekt ljus vid kvällen och natten. Just nu hade mörkret tagit över och månen hängde lågt i himlen, kastade ett kusligt sken. ”Det var längesedan jag var här. Så jag ville ta chansen.”, förklarade Thessa och lät handen känna på smycket kring hennes hals. Samma smycke som Rowan gett henne, det smycke som hennes mamma själv burit en gång i tiden. Hon såg från Rowan till gravstenen. En kantad sten och ristad i med text. ”Hej mamma. Jag hoppas du har det bra var du än är. Jag saknar dig. Och du ska bli mormor..igen..”, sa hon i en tillbakadragen snyftning och rörde med handen över gravidmagen.

Royse fick ändå ge det till Aiden att det varit klokt att gå vidare in i rummet istället för ibland alla nyfikna ögon, även om han ogärna ville ge Aiden rätt i något. Han visste inte riktigt varifrån den här allmänna ogillan för Aiden kom ifrån - det hade startat redan när han träffat honom första gången. Han hade trott att det kanske var på grund av vem han var, att han omedvetet hyste lite agg mot det styre som trots allt hade dödat hans far, men han började fundera på ifall det låg mer bakom än så. Kanske var dem för lika? Dem båda verkade både envisa och bestämda. Han fnös lite lätt.
”Jag är på dina marker för att du tvingade hit mig…” påpekade han och suckade sen lite igen. Det kändes som att det mest gick fram och tillbaka i den här diskussionen men han ville inte heller vara den som gav sig.
”Och det ska komma från prinsen som går och betuttar sig i en redan tagen kvinna?” Påpekade han med lite lätt höjda ögonbryn, vågade väl vara lite mer rak på sak nu när de inte hade några fler öron runt sig.


Edric hörde en välbekant röst och sken genast upp i ett leende. Han såg bort mot dörren och fick genast se Finnigan, och som alltid slog hjärtat ett extra slag vid åsynen. Han var helt fantastisk, han skattade sig lycklig var dag över att han hade honom. Han var den smartaste och vackraste personen han visste. Inget kunde dämpa den lyckliga känslan, inte ens ryktena som gick om dem. Även om de såklart dök upp som mörka moln ibland.
”Det gör det, ännu bättre nu när du är här.” Kunde han inte låta bli att le tillbaka emot honom samtidigt som han stannade upp lite i sitt arbete. Sprack sen upp i ett ännu bredare leende när han hörde komplimangerna om det färdiga svärdet.
”Tack! Kändes som att det tog en evighet.” Sade han med ett lätt skratt. Berömmet över svärdet värmde verkligen. Dels så var han innerst inne ganska stolt över svärdet, men så betydde orden också väldigt mycket mer när det kom ifrån Finnigan.
”Hur är det med dig?” Frågade han sedan mjukt, insåg alldeles för sent att han ännu inte frågat hur det gick för honom. Hans fråga fick honom dock strax på andra tankar, han rynkade pannan och försökte känna efter lite.
”Vad?” Han antog enligt Finnigans miner att det var en doft han kände, men Edric kände ännu ingenting. Han hade ju dock redan hunnit tillbringat en stund i smedjan, så kanske att hans näsa vant sig lite mer vid dofterna än Finnigan som nyss kommit hit. Det kanske smugit sig på honom mer.

Sienna hade lämnat av Edric halvvägs till smedjan, av en slump hade de stött på Brynjolf och efter att ha utbytt några ord hade hon istället bestämt sig för att låta far och son talas vid en stund medan hon fortsatte vidare till smedjan. Killarna hade ju trots allt antagligen redan väntat på dem en stund. Mycket riktigt - när hon klev in i smedjan såg hon att de båda unga männen redan var där inne.
”Godmorgon killar.” Log hon, även om det kanske var lite senare morgon nu. Men ändå för tidigt för att kalla det något annat ännu. Hon gick lite längre in i rummet och rynkade sen lite på näsan och stannade till.
”Luktar det inte väldigt starkt här idag?” Frågade hon, såg hur hennes son fick en liten rynka i pannan nu när också hon klagade på det.
”Du tyckte ju också det?” Sade han, nu lite oroad i rösten med en snabb blick på Finnigan och sen tillbaka på Sienna.
”Jag ser om jag kan hitta var det kommer ifrån.” Sade hon och började istället röra sig mot de bortre rummen. Det var en ganska stor smedja i två våningar, med ett flertal skorstenar för de olika ässjorna som gick upp genom båda våningarna. Hade de otur kunde det ha hänt något i nån av dem. Hon kunde dock inte hitta något här nere, men hennes oro minskades inte för det - det kändes som att lukten blev allt starkare. Inbillade hon sig eller kändes det också som att luften blev tjockare? Hon tog sig upp på övervåningen istället, och när hon öppnade dörren dit bekräftades strax misstankarna om att något verkligen var på tok. Rök spred sig snabbt ut ur dörren och ner mot nedervåningen. Fan. Oron växte inombords över vad som hänt. Hon lyfte tröjans tyg över min och näsa och klev in, i hopp om att se vad som hände - hade de tur kanske det var något som gick att stoppa.


Rowan ville tro att det gjort dem gott att komma hemifrån ett tag, kanske främst komma ifrån alla plikter. Visst hade han tvingats ta det lite lugnt direkt efter allt som hänt, men det gick aldrig att få helt ledigt som kung. Alltid var det något som krävde hans uppmärksamhet ändå - på det här viset hade han fått faktiskt ledigt för den första gången på evigheter. Det var välbehövligt. Han såg ner på gravstenen nedanför dem, det var en vacker sådan.
”Det är en vacker plats att vila på.” Sade han mjukt, lade en förhoppningsvis tröstande arm omkring henne. Han önskade lite att han någon gång skulle ha fått träffa hennes mor, få se hurdan dem bättre delarna av hennes familj varit. Få en bättre bild av den än Clavius. Efter en stund suckade han lågt, vred huvudet mot henne och gav hennes hässja en lätt kyss.
”Kom, jag har något att visa dig.” Sade han mjukt.

Aiden skulle få byta taktik. Det gick alltså inte in i huvudet på Royse- att Gwen inte ville vara förlovad längre, att hon ville vara kvar i Eimport. Hos Aiden.
En tystnad spred sig i rummet. Aiden försökte hitta orden, men det var svårt. Frustrationen hade fått upp pulsen något samtidigt som han hade knutit nävarna omedvetet. Han drog ett andetag och på det viset lugnade han sig en gnutta. Aiden spände blicken på nytt hos Royse.
”Du kom hit på eget initiativ.” Aiden rynkade pannan. Det gick upp för honom att deras argumentation inte ledde någon vart. De skulle bara fortsätta bråket. Han flackade med blicken. Vid det här laget skulle Aiden framstå som att han tappat förståndet om han inte svarade Royse snart. Men bara åsynen av Royse framkallade frustrationen och ilskan att bubbla upp på nytt hos Aiden. Lugnet var förbi på nolltid. ”Hon är gravid, Royse. Gwen är gravid.”

”Känner du inte? Åh. Hej, Sienna.” Finnigan såg mot Sienna. Log lite tafatt och tveksamt åt hennes håll. Han var fortfarande inte säker på sin roll i Edrics familj. För alla de utanför Finnigans och Edrics relation så framstod de mest som vänner. Det var lättast så. Men nog var Edrics föräldrar smarta nog att inse vad som faktiskt fanns mellan killarna.
Han höjde något på ögonbrynen när Sienna och också uttryckte sin misstanke mot lukten. Han nickade åt henne när hon försvann iväg för att se efter vad som hade orsakat den.
”Eh.. bra..”, svarade Finnigan halvhjärtat på Edrics fråga samtidigt som han såg efter Sienna. Han gick fram till Edric. När hon inte längre var inom synhåll greppade han ömt taget om Edrics hand. Han mötte Edrics blick. ”Det är bra..”, började han, ville förklara att läget var okej, att han hade hört honom. Ville bekräfta att han hört och sett honom, men bristen av luften i halsen avbröt honom. Han hostade. ”Oj!”, skrattade han mellan hostningarna och klappade sig själv över bröstet, som för att trycka bort det onda. ”Det sticks.”, harklade han mellan slagen. Han tittade upp mot Edric, men istället för att möta hans blick igen, landade den på något bakom honom. Lågorna speglades i hans blick. Där, bakom Edric, borta vid bråte och material, brann det. Lågorna var lika höga som träd och spred sig snabbt från hörnet, över golvet. Mot dem.
”Det brinner..!”, kved han i panik. ”Det.. Det..Brinner!”, utbrast han sedan och vände sig om för att leta en utväg åt motsatta håll, men där var det försent. Från andra hållet slickade eldflammorna väggarna. Hur hade det här gått till? De måste hitta en utväg. Fort.
”Vi måste ut! Fort!” Han tog tag i Edrics arm och sprang mot en av innerdörrarna till de andra rummen. Om de hade tur så skulle de kunna ta sig ut där. Om bara elden inte hunnit dit.

Thessa blinkade bort gråten i ögonen för att hindra de att rinna nerför hennes kinder. Hon snyftade till och skakade på huvudet i försök att samla sig. Det fungerade tillräckligt för att hon skulle våga möta Rowans blick utan att brista i gråt. Saknaden av sin mor, sorgen att hon inte skulle få träffa någon av deras barn var stor. Och Thessa var tacksam över att Rowan tagit med henne till Garkhauth, att Rowan tagit initiativet. Det var en oerhörd vacker gest som hon uppskattade så, och den gesten bekräftade, återigen, att han älskade henne. Och hon älskade honom så. Hon lät sig fokusera på det goda och blev med ens lugnare. ”Ja, det är fint.”, sa hon utan att vika undan blicken från sin make. ”Visa mig något?” Hon lät förvånad. De hade visserligen spenderat en längre tid i de dödas stad, han kände till områdena. Men det var hennes hemtrakter. Vad kunde han visa henne här, som hon inte kände till? Hon drog på läpparna i ett litet leende. ”Okej.”, sa hon och kramade om hans överarm med sin hand.
När hon vände sig för att gå efter honom fick hon syn på en välbekant figur en bit längre bort. Det var Straker. En av hennes äldsta vänner. Thessas leende blev något större. De hade träffats, flera gånger, sedan Rowan och Thessa kommit till Garkhauth. Det hade varit tillfälligt, några växlande ord mellan individerna. Den här gången var det tydligt att han väntade in dem. Thessa såg mot Rowan för att se efter om han hade någon aning om vad som försiggick. Men när han inte sa något vände hon blicken tillbaka mot Straker. Då visade sig ännu en välbekant person. Han ställde sig bredvid Straker. Galthran. ”Galthran!”, utbrast hon och ökade på stegen för att när de var tillräckligt nära, lägga armarna om mannen i en omfamning. ”Galthran, det var längesedan. Var har du varit?”, frågade hon vännen. ”Tänk inte på det. Jag är här nu. Vi kunde inte missa det. Faktiskt är det så, att ingen av oss kunde det.” Thessa rynkade pannan. Hon förstod inte vad han pratade om. Han talade i gåtor. Missa vad? Ingen av oss? Vilka då? Hon såg förbi Galthran och upptäckte invånarna i Garkhauth hade samlats längst gatan och stod i tystnad, som att de väntade på att något skulle hända. ”Vad är det som händer?”, frågade Thessa. Då lite mer osäker på rösten. Hon backade från Galthran och vände sig till Rowan. ”Rowan? Vad är det som händer?”

Aidens kommentar var nog något av det sista som Royse hade förväntat sig. Han hade absolut räknat med mer tjafs och sånt, men den här kommentaren? Han såg häpet på Aiden. Kunde han verkligen mena allvar? Han fick ändå ge det till honom att han var då verkligen ingen feg karl som stod rakryggad och erkände det, den verkliga anledningen till att han ville ha kvar henne. Eller ja, han hade väl haft rätt i sin tidigare teori också att Aiden var kär i Gwen. Det var bara lite... Värre än vad han hade räknat med. Även om lite nog var en rejäl underdrift. Hans första instinkt var att vilja slå till Aiden, men han knöt nävarna hårt i ett försök att kontrollera sig. Även om det var svårt att dämpa ilskan. Det var nog inte bara ilskan emot Aiden och att de ens varit så oförsiktiga, men också ilskan över hur han med det förstörde för Gwen. Förstörde utsikterna för hennes framtida äktenskap om hon nu bar på en oäkting. Han var tyst länge efter Aidens ord, kanske lite väl länge.
"Jag ska se till att du får sota för det här." Sade han innan han utan vidare vände på klacken och gick ut ur rummet igen, såg förstås till att smälla igen dörren bakom sig. Insåg själv att det nog vore bättre att avlägsna sig och låta ilskan lägga sig något, tänka över hur de ens skulle kunna göra nu. Han litade ärligt talat inte på att han skulle kunna helt hålla sig i schack annars, och hur gärna han än ville säga eller göra precis som han tyckte så kunde han heller inte riskera att stöta sig alltför mycket med Vrales kungahus heller. Han hade inte råd att göra sig fiende med dem.


Rowan följde leendes Thessa med blicken då hon kramade om Galthran, det bästa med resan hit hade nog varit att få se henne så glad över att återförenas med gamla vänner och sina rötter. Sen var det också otroligt skönt att få komma iväg bara de två, få släppa alla måsten för ett tag på ett annat vis än vad de kunde göra hemma i Eimport. Han höll sig något bakom henne, ville lämna lite plats till hennes återförening där innan det var dags. Galhtrans hintar fick honom att le lite, vilket snabbt verkade få Thessa fundersam över vad som var på gång. Av nån anledning kände han sig själv nästan lite nervös nu. Det hade gått en del planering för detta, och han hade fått ta hjälp av bland annat Straker - när de först gift sig hade de gjort det enligt Vrales traditioner. Det hade väl nästan varit tvunget som ett kungligt bröllop. I efterhand kunde han ångra att de inte tagit in mer av hennes traditioner, tagit in mer ifrån Garkauth. Istället ville han få en ny chans nu för det. Han tog Thessas ena hand i sin innan han ställde sig ned på knä framför henne.
"När vi gifte oss för alla de år sen, så gjorde vi det enligt mina seder. Det är inte mer än rätt att vi får göra dem också enligt dina. Vill du göra mig den äran att förnya våra löften?"


Inte långt efter att hans mor hade försvunnit iväg så började också Edric att känna av någon stickande doft, och förstod snabbt deras oro. Det var definitivt starkare än den vanliga, lite rökiga doften i smedjan. Han hörde hur Finnigan började hosta och fick en bekymrad rynka i pannan.
"Hur går det? Är du okej?" Frågade han oroat och klev närmare honom igen, bara för att snabbt vända om för att se efter hans utrop. Mycket riktigt. Synen där chockade honom, att se lågorna sprida sig snabbt över det som varit lite av hans andra hem ett tag nu. Han stirrade på lågorna, väcktes tillbaka till verkligheten först när han kände Finnigans hand på sig. Ut, de måste ut, det hade han rätt i. Han sprang genast med honom, fötterna styrde nästan sig själva in i nästa rum och sedan vidare ut på gårdsplanen utanför. Vände om igen och såg på smedjan, såg hur flammorna slickade även fasaden nu. Som ett brus bakom sig hörde han hur byborna yrde om kring, ropade saker om branden, men han kunde inte helt uttyda vad de sa. Han sökte med blicken, Sienna hade gått bak mot lagret och där fanns en bakdörr hon måste ha tagit sig ut genom. Men han kunde inte se henne nånstans. Han såg med skräck i blicken tillbaka på smedjan som togs över mer och mer utav lågorna. Ett högt brak därifrån fick honom att rycka till och sen se på Finnigan igen.
"Mamma är inte här, vi måste få ut henne!" Orden var en aning panikslagna, och utan att vänta på någon respons började han skynda sig tillbaka emot smedjan igen.


Sienna hade knappt hunnit in i det rökfyllda rummet på övervåningen innan lågorna avslöjade sig, och spred sig allt snabbare längs med väggarna och golvet. Vad hade hänt? Hon kände sig i chock över att se lågorna börja ta med sig den byggnad hon kommit att älska så, sprungit i sen hon var barnsben, och så starkt förknippade med sin bortgångna far. Röken som stack i ögon och hals fick henne tillbaka till nuet när det fick henne att börja hosta, och hon drog upp tunikan tätare över mun och hals i hopp om att kunna skydda sig något. Hon insåg också att hon måste ta sig ner och ut, nu. Hon vände om och började skynda sig tillbaka emot trappen, men allt kraftigare knarranden i golvet under sig fick henne snart att stanna till. Det där lät inte bra alls, lågorna måste ju försvaga golvet en hel del. Mer än så hann hon inte tänka innan golvet försvann under hennes fötter, och med ett högt brak föll hon tillsammans med allt från övervåningen, golvet och allt ner till första plan. Hon måste ha tappat andan när hon föll, och det var nog det enda som hindrade henne från att skrika till av den ursinniga smärtan som uppstod i vänsterbenet. Hon kippade lätt efter andan och kände hur det snurrade i huvudet av smärtan. Runt henne var det kaos, bråte överallt från raset, och en av bjälkarna hade landat över hennes vänsterben och upp över hennes ena höft. Höll henne fast där. Hon kände paniken växa inombords, i takt med att hon också såg hur lågorna spred sig otroligt fort runt henne. Hon försökte flytta på sig men rörelsen fick det nästan att svartna till av smärtan, och istället lade hon armarna under och försökte lyfta bort bjälken. Utan resultat, det var inte många millimeter hon rörde den om ens några. Hon var fast, inget tvivel om den saken, och paniken inombords växte fort i takt med lågorna när hon insåg att hon knappast skulle kunna ta sig loss på egen hand.

Aiden ångrade sig så fort Royses ord slog tillbaka. Aiden skulle få ångra det här. Vad menade Royse med det? Förklarade han krig med Vrale? Vad skulle Rowan tro när han kom tillbaka? Aiden skulle en dag bli kung över Vrale, men han kunde inte för en liten stund hålla riket i styr. Paniken sköljde över honom. Smällen av dörren, efter att Royse stormat ut, fick honom att vakna upp ur tankarna. Han kände pulsen slå. Han svalde och tog ett nytt andetag. Det var bäst att han letade reda på Gwen. Det kunde vara så att hon inte visste att hennes bror var här och letade efter henne. Och vad skulle hon säga, och tro, när hon fick reda på att Aiden berättat den överraskade nyheten om hennes tillstånd? Gjorde han både Royse och Gwen ont? Det knöt sig i magen på honom.
Men med bestämda steg gick han ut från rummet och svängde av till trapporna som skulle leda honom upp till rummen. Han skulle kanske hitta henne i hans kammare. Han föreställde sig hennes ansikte, det vackraste ansiktet han visste. Åh, bara orden räckte till. Bara hon skulle förstå.
”Gwen är du här?” Han hade kommit fram till dörren utanför sitt rum. Han kände på handtaget för att öppna den så att den svängde inåt. ”Det var din bror.. han var här och letade efter dig.”, förklarade han, utan att han klivit in i rummet, utan att ens fått syn på henne ännu.

Thessa flämtade av Rowans ord och gest. Försökte ta in vad han just hade sagt. Hon tittade överraskat på sin make, en blick mot Straker och Galthran som såg roat tillbaka på henne. ”Nå? Ska du inte svara honom?”, frågade Straker och Thessa vände blicken till Rowan igen. ”Ja.. Ja! Det är klart!” Hon skrattade och drog upp Rowan på fötterna igen för att sedan omfamna honom. Dröjde sig kvar med armarna runt honom. Att han tagit sig tiden och energin för att styra upp något sådant här. Thessa var verkligen överraskad. Nog för att hon kände sin make, de älskade varandra innerligt, det visste hon. Men att han sedan tagit steget att inkludera hennes kultur och seder.. Det var oerhört smickrande. Rowan kände sin hustru väl.
Hon lösgjorde sig från sin make och beundrade hans ansikte med en gråtfärdig blick.
”Dåså, det är klart. Kom med, Rowan och Thessa, låt inte de andra vänta på oss något mer.” Thessa såg mot Straker. Galthran gick i tystnad efter honom. Hon följde deras steg samtidigt som hon kramade om Rowans hand. Blickarna av varelserna efter vägen följde dem.
Längre fram, vid stadens mausoleum, stod några individer samlade framför byggnaden. Thessa kände genast igen dem. Det var de högst uppsatta i Garkauth, de som tagit över, när Sandro inte längre fanns kvar. Däribland de fanns olika varelser, några av de mer lik henne och Rowan, som människor, och de andra, bara skuggan kvar av något som en gång levt. Thessa sneglade mot Rowan. Det här var inte likt deras bröllopsdag, i kyrkan, med prästen, den glada festen. Hon var inte säker på vad som exakt skulle hända. Men en blick från Galthran lugnade henne något. Javisst, Rowan och Thessa skulle förnya deras äktenskapslöften. Hon lugnade sig i det.
När de kommit tillräckligt långt fram till den lilla skaran av varelserna stannade Straker och Galthran. Hälsade på de i en liten bugning och flyttade sig åt sidan för att låta de ta plats. Thessa och Rowan stod kvar framför skaran. Thessa såg förväntansfull ut. Det var inte alltid enkelt att läsa av dem. Med de drag som faktiskt tydde på något liv, var som bortblåst och utsuddat.
En av dem, som liknande något av en människa, höjde en hand åt dem och uttalade en formel. Genast svepte ett grönt sken kring Thessa och Rowan. Det kom så oväntat att Thessa vände sig till Rowan och märkte med ens att det bara var han där. Alltså.. som att inget annat, eller någon annan, mer fanns på samma plats som dem. Thessa förstod först inte. Hon tog tag om Rowans händer. ”Jag tror det är det här.. De vill att det ska bara vara du och jag. Vi.” Hon pausade. ”Vi är inte många människor här i Garkhauth, och ännu färre som ens lämnat den här staden. De vet inget annat än det som finns här. Deras värld är liten, skev och förvriden.” Hon ville förklara för Rowan, så att han skulle förstå. Men Thessa behövde förstå med. Och det hjälpte att tala högt när hon fick höra sin egen röst. ”Livet här i Garkhauth, det är litet. En del, som inte skulle förstå, skulle säga att det är sorgligt. Det som håller de kvar här, det som gör att de klamrar sig kvar i den livsgnistan som finns kvar hos dem.. Är hopp. Och minnen. Hopp om något större och minnen från en svunnen tid. För.. Garkhauth har inte alltid varit såhär, som det ser ut, och är, nu.” Thessa svalde och kände Rowans händer i sina samtidigt som hon såg djupt i hans blick. Det gick några sekunder. ”Det här är deras gåva till oss. Att ge oss tid. För det är det största de kan ge oss.” Thessa log då. Hon släppte ena handen för att höja den mot Rowans kind. ”Jag älskar dig, Rowan. Och jag lovar att fortsätta att göra det, tills döden skiljer oss åt.”

Finnigan hostade igen då den friska luften fyllde hans lungor på nytt. Han vände sig till byggnaden för att se hur eldflammorna slingrade sig efter smedjans väggar och sträckte sig mot skyn. Märkte först inte ens vilken kalabalik branden orsakade folket omkring de. Det var först när Edric tog till orda som Finnigan vaknade upp ur sina tankar och for efter Edric.
”Edric! Vänta! Du kan inte gå in igen, du kommer bli fast där!” Han snubblade efter Edrics hastiga steg. Finnigan greppade tag med båda armarna om Edric för att hindra honom att ta sig in i smedjan igen.
”Edric! Edric!” Det var Erland som sprungit ikapp dem. Han hade sett röken stiga mot himlen och sedan, när larmet gick att det brann hade han skyndat sig allt han kunde.
Erland såg skräckslaget på sin son och Finnigan. ”Var är Sienna? Var är hon?”, sa han lite för snabbt. För han förstod ju, på deras ansiktsuttryck och den faktiskt saknaden av henne där med dem, att hon inte var här. Hon var alltså kvar i smedjan. Erland tvekade inte ens. Han sparkade in bakdörren som Edric och Finnigan hade stannat utanför. Erland möttes av en flamma. Han backade och såg om efter en annan ingång. Ett fönster. Han fick chansa. Han krossade glaset med armbågarna och kravlade in i den heta luften. ”Sienna!”, ropade han högt. Här var det oerhört svårt att både se och höra. Elden sprakade så och röken gjorde det svårt att se sig omkring. Han kände igen sig, han kunde ju trots allt byggnaden och hade varit här ett antal gånger. Han ropade igen. Men förgäves. Var kunde hon vara någonstans?! Han höjde blicken. Taket stämde inte.. eller, det fanns inget tak kvar! Det måste ha fallit med branden. Han rörde sig framåt och kände hur han stötte i det som fanns kvar av möbler. Och så.. något mjukare. Han sänkte blicken. Det var en fot. Erland for ner till golvet. Där, under en bjälke, satt Sienna fast. ”Sienna..!” Erland flämtade när han såg det välbekanta vackra ansiktet. Hon verkade inte närvarande. Det skrämde honom något. Han fick agera fort. Först försökte han lyfte av biten över hennes ben, men till ingen nytta. Han såg sig om efter något som kunde hjälpa. En yxa på golvet. Han sträckte sig efter den och högg hårt i träet, men tillräckligt försiktigt för att inte träffa sin hustru med bladet. Han skulle försöka att hugga henne lös från bråtet. Och efter några få huggningar till, så var bjälken itu och Erland kunde dra Sienna lös. Med den kraften han hade kvar drog han, med händerna under hennes armar, med henne över golvet och lyfte upp henne ur fönstret för att tappa henne på marken utanför. Erland kravlade efter och sjönk ner bredvid hennes sida. ”Sienna, vakna! Du måste vakna!” Han kände på hennes ansikte och försökte nu, mera försiktigt, att flytta henne längre från smedjan och branden. ”Edric, Finnigan, hämta vatten!”

Gwen hade stormtrivts under tiden hon varit här tillsammans med Aiden. Kanske var det just det sistnämnda som hade gjort tiden så bra - nej, inte bara kanske, det var definitivt så. Han gjorde allt bättre, han hade kommit att bli en riktig ljusglimt i hennes liv. Han och det lilla livet i hennes mage. Visst gav det henne allt en hel del huvudbry också - det var inte det bästa alternativet för henne att bli gravid utomäktenskapligt på det här viset. Visst, hon var dotter till Oriagates tidigare kung så det skulle göra förutsättningarna bättre. Det skulle förhoppningsvis sätta stopp för förlovningen där hemma - men Aiden var Vrales kronprins. Inte skulle väl hans blivande barn accepteras bara så, utan att de var gifta? Hon litade fullt ut på att Aiden skulle ta hand om henne och barnet, det var inte det. Det var nog snarare oron för hur framtiden såg ut. Det var många tankar som snurrade i huvudet, som hon längtade efter att få svar på och kunna stilla.
Ljudet av dörren som öppnades väckte henne ur hennes tankar, och hon lyfte blicken bort till den för att få se på Aiden. Hon sprack genast upp i ett litet leende mot honom, som kanske svalnades något av hans ord.
”Var Royse här? Vad ville han?” Frågade hon direkt och rätade på sig i fåtöljen, lade boken hon suttit med åt sidan. Hade hennes bror rest till Eimport på jakt efter henne? Ja, det var väl egentligen inte så märkvärdigt. Hon hade ju trots allt försvunnit utan att dela något om sina planer med honom.



Rowan fick erkänna att han kände sig ganska nöjd med att ha lyckats överraska henne på det här viset. Han ville ta chansen att få göra något för hennes skull, något mer kopplat till hennes bakgrund och arv. De levde hela deras liv i hans land, det var inte mer än rätt att de gjorde lite sånt här enligt hennes traditioner. Han ångrade snarare att de inte ägnat mer fokus på hennes traditioner tidigare.
Men nu var det dags. Han såg sig nyfiket omkring i salen, ville försöka ta in så mycket som möjligt av det här som för honom var ganska så främmande. För trots att de varit gifta så länge nu, så kände han sig fortsatt något som en främling här.
Han kramade om Thessas händer där i sina, lade sitt fulla fokus på henne istället nu efter att det där gröna skenet isolerat dem. Lämnat omvärlden utanför. Som han älskade den här kvinnan. Hon var hela hans värld, jämte barnen självfallet. Visst betydde Vrale så otroligt mycket för honom, men han hade ändå gjort vad som helst för hennes skull. Det skulle nog aldrig sluta smärta honom vad hon måste ha gått igenom då när han försvunnit - han kunde knappt tänka sig vad han skulle ha gjort ifall rollerna varit ombytta. Ifall han helt plötsligt skulle ha stått där utan henne vid sin sida, bara tanken var förfärlig.
”Det är en fin gåva.” Log han, ett leende som blev bredare av hennes nästa ord. De kändes på något vis mer påtagliga nu efter allt som hänt. Mer äkta.
”Jag kommer aldrig sluta älska dig, det lovar jag dig.” Han klev något närmare intill henne för att lämna en mjuk kyss på hennes läppar och lutade sedan pannan lätt emot hennes.
”Du är mitt allt.”



Edric stannade upp då Finnigan tog tag i honom, motvilligt. Han ville instinktivt streta emot, kämpa för att ta sig in och hjälpa sin mor. Men så fick en så välbekant röst honom att stanna upp. Hans fars. Han måste ha förstått vart hans mor var av hans blick, för han ställde inga fler frågor innan han försvann in i huset han med. Edric kunde inte annat än att förskräckt se efter honom, och det kändes som att det tog några sekunder innan kroppen reagerade.
”Pappa!” Han försökte rycka sig ur Finnigans tag om honom, men det var för bra. Han ville hjälpa till, få ut Sienna, men att se Erland försvinna in i det brinnande huset var hemskt att stå och se på. Tänk om han också skulle bli fast? Det fick bara inte hända. Det kändes som en evighet innan Erland återvände ut igen, nu med Sienna. Åsynen lugnade honom något, men inte med mycket. Inte när hon verkade helt medvetslös. Tänk om det var allvarligt? Det kändes som att Edric inte kunde göra annat än stirra på dem först, innan hans fars ord fick honom att nästan som vakna till. Vatten, de kunde hämta vatten. Brunnen var bara ett par hus bort, och han vände genast för att springa bort ditåt.



Sienna förstod inte att hon tappat medvetandet förrän hon återfick det igen, men denna gången utomhus. Det första hon reagerade på var sin mans röst, det lät först som att den var fjärran innan den blev tydligare och tydligare. Hon förstod innan hon slog upp ögonen igen att hon var utomhus, luften var så mycket lättare och frisk. Var det Erland som fått ut henne, eller vad hade hänt? Hon hade inget minne mer efter att hon fallit ner från övervåningen och fått bjälken över sig.
Hon blev snabbt varse om smärtan, det var som att hela kroppen värkte efter smällen men smärtan ifrån benet, det som klämts under bjälken, var rejält skarp och strålade ut i hela kroppen vad det kändes som. Särskilt när Erland flyttade på henne var det som att smärtan sköt ut därifrån, och hon kved till av smärtan. Ett litet ljud som ändå var nog för att få henne att börja hosta, halsen och lungorna kändes helt svullna och tjocka efter röken där inne.

Aiden kom av sig när han såg Gwens ansikte. Hon var så vacker. Så god. Han ville bara skydda henne. ”Royse letar efter dig. Han vill träffa dig.” Aiden suckade och drog handen genom den mörka kalufsen samtidigt som han fortsatte in i rummet. Han slog sig ner i stolen mitt emot henne. ”Är han alltid så svår? Han verkar inte gilla mig.” Aiden försökte le och skratta, men misslyckades. Blicken flackade runt i rummet. Han ville säga mer till Gwen, men gillade inte vad han trodde att hon skulle svara honom. Aiden hade sagt för mycket till Royse. Eller iallafall var det inte Aidens rätt att tala om Gwens graviditet. Det gick några sekunder av tystnad. Han suckade igen och vågade se upp på Gwen igen. Han var tvungen att ta ansvar för sina handlingar. ”Jag berättade för Royse att du är gravid.” Han fortsatte innan Gwen skulle hinna svara honom direkt. ”Det flög bara ur mig. Förlåt. Han provocerade mig! Åh, han.. jag kan inte förstå att ni är släkt med varandra.” Aiden skakade på huvudet. ”Han kommer nog tillbaka hit igen om du inte träffar honom snart.”

Thessa gav Rowan ett leende när han placerat en kyss på hennes läppar. Ryckte till när hon hörde röster. Ett jubel. Hon såg sig omkring. De var tillbaka på platsen i Garkhauth där varelserna väntade på dem. Samma figurer som väntat på de innan de blev ivägskickade. Och samma publik som stått vid sidan när de närmat sig platsen vid mausoleumet. Thessa gav ifrån sig ett fnitter. Det var något fint med att folket i Garkhauth hade velat vara en del av deras firande. Att de ansträngt sig för henne och Rowans skull. Hon var smickrad och nickade något tafatt åt de andras håll innan hon vände sig till Rowan igen. ”Tack, Rowan. Du måste ha varit en del av i det här? Jag menar.. du måste ha planerat det här?” Hon rörde vid hans kind.
”Kung Rowan, ers höghet.” Sa en hes röst och räckte över ett brev åt kungen.
Thessa såg sig om och upptäckte en man som gömde sitt ansikte i en huva. Hon kände inte igen honom. Men gissade att han var en som jobbade nära Straker. En budbärare. I handen höll han ett något knöligt kuvert. Det var märkt med Rowans namn. Thessa kände genast igen handstilen, för att inte tala om märkningen på det. Brevet kom ifrån Eimport. Det vände sig i hennes mage för en sekund. Det var inte barnet, men känslan av oro, att något kanske hade hänt medan de varit borta från kungariket. Vad kunde det vara? ”Tack.”, sa Thessa tunt, fastän brevet inte gällde henne.

Sienna behövde mer hjälp än så. Vatten skulle bara göra litet. Hon måste bli omplåstrad och. helad. Sådana förmågor som inte Erland hade.
Han märkte inte att Finnigan for efter Edric. Båda pojkarna måste ha varit lika chockad som honom. ”Hjälp! Hjälp!”, utbrast han tillslut när fattningen äntligen kom ikapp honom. Sienna skulle behöva vård. Hjälpen var inte långt borta. Branden hade skapat mycket uppståndelse och lockat en folksamling till platsen. Många hade kommit dit för att hjälpa till att släcka elden. 
”Erland! Sienna!” En av slaktarna i staden hade fått syn på de två utanför byggnaden. Slaktaren var en välbyggd stor man med kraftiga armar och ben. Han skyndade sig fram till dem för att upptäcka Sienna på marken. ”Hon behöver hjälp- nu.” Sa Erland. ”Ta med henne till helarnas hus. De får se efter henne.” Erland nickade litet och plockade upp Sienna i sina armar. Försiktigt, för att inte göra mer skada. Slaktaren ledde vägen till helarna med snabba steg. Erland skyndade på så gott han kunde.
De kom fram till platsen, så att Erland kunde lägga ner Sienna på ett bord. ”Hjälp henne.”, bad han, utan att han ha behövt säga något. Människorna där visste vad de gjorde. De började med att slita upp tyget av kläderna som var i vägen för att lättare komma åt. Tvätta och göra rent. Erland tog ett steg bakåt för att ge mer plats åt dem. Han såg att de var fem personer som jobbade på henne.
”Stanna här med din hustru, Erland. Jag meddelar din pojk att du är här. Oroa dig inte, de vet vad de gör.”, sa slaktaren och klappade Erland på axeln för att sedan försvinna därifrån.