Hur kunde hon? [SV]

_{Skrivet av Borttagen:}
Jag vill nog göra ett hederstal jag också, fällde många tårar när jag läste detta.

Även om jag inte läste detta, eller har planerat att läsa, så vill jag ändå skriva till de som sörjer.

---

Jag har en vän. Han har cancer. En slags blodcancer, kallad leukemi. Han har varit så sjuk, och han står mig väldigt nära, så jag var jätteorolig då jag fick veta detta.

Men han överlevde.
Han bor ett par hus ifrån mig och mår hur bra som helst.
Han och jag brukar träffas minst en gång varje vecka, och jag är så glad att han överlevde.
Han var verkligen i dödszonen.
Han tar fortfarande mediciner och sådant, men han mår bra.

Tillbaka till Zazza.
Hon var säkert en underbar människa. Tänk att bara vara 16 år och dö, nej, usch fy! Och eftersom jag vet hur det är att ha en vän med cancer, så förstår jag eran sorg, och respekterar den.
Jag ska väl inte bara prata om mig, utan om Zazza, den underbara människan som inte klarade av att leva.

Jag är nästan ledsen själv, trots att jag inte vet ett dugg om henne. Och EricsFlicka, var det din kusin? Herregud, hur orkar du? Du ska veta att jag fäller tårar för dig, och för Zazza.

Men vet ni vad jag tror?
Jag tror att hon finns här. Jag tror på den kristna döden, där man kommer upp i något vackert, något bra, där man kan leva utan massa krav på hur man ska vara.
Ett liv utan hat.
Vad det än är hon råkat ut för har hon det bättre där. Och vem vet, kanske ser hon våra kommentarer just nu?

Jag vet att det här var ganska längesedan, men jag vill bara säga att jag sörjer henne, trots att jag inte kände henne.

Men detta, ska ni bära med er, och jag är säker på att det stämmer in bra på Zazza:

Tyck inte synd om de döda, Harry, tyck synd om de som lever. Speciellt de som lever utan kärlek.

Zazza levde definitivt i ett liv med kärlek, och hon har ännu mer kärlek där hon är. Hon har det bra, det får vi minnas.

Rest In Piece

_{Skrivet av Borttagen:}
Mer tips tack! behöver fler..
Detta är ett kapitel om Rebecca. Efter att hon inte höll det hon lovade.
Fattar inte varför jag skriver om pappor egentligen.. Antar at tjag gör det för att jag vill ha en lika bra pappa ... Min pappa misshandlade mig mellan 7 och 14 års åldern. Jag önskar alltid att min pappa var snäll.


Kapitel 15: Förlåt Pappa.
Jag blinkade tårarna ur ögonen. Skuldkänslorna gnagade sönder mig inifrån. Förlåt pappa, förlåt pappa, förlåt pappa, förlåt pappa...
Jag satt där jag alltid satt när jag "pratade" med pappa. På bryggan, nere vid båthuset. Just idag var det inga därnere. Ingen sol, bara regn. Regn som föll som isbitar på mig och vattnet. Vatten ytan guppade till varje gång en droppe kom flygandes. Vattnet guppade också tack vare blåsten.
Vädret känner sig som jag känner mig.
Pappa, jag vet att jag lovade dig att inte bli tillsammans med någon kille innan jag låtit dig acceptera honom. Men du var full när du sa det. Och nu är du borta för evigt. Död. Jag kan inte fråga dig då. Men jag älskar verkligen Sirius. Han är en sån omtänksam, trevlig och rolig kille. Inte sån som jag varit med innan utan.. mer.. annorlunda.. '
Jag kommer aldrig förlåta mig själv för att jag svek dig, men efter allt du gjort har jag rätt att göra det en gång. Du svek mig 1000 gånger pappa.

En blixt for över himlen. Straxt efter mullrade åskan. Jag ryckte till men satt kvar. Har jag tur kanske jag blir levande stekt. Tårarna blandades med regnet som föll ner ifrån en kolsvart himmel.
Jag tittade upp. Kanske vädret beror på att pappa är arg. Om han ens är i himlen...
Jag stängde ögonen och la mig ner på den kalla bryggan och bara .. låg där. Rörde mig inte. Lät dropparna rinna nedför mina kinder.
Jag hörde ett ljud ifrån buskarna och flög snabbt upp och lyfte trollstaven. Ur buskarna tittade 2 små ögon på mig. Jag stod helt still och tittade på rådjuret som hoppade ur busken och rusade iväg. Jag la tillbaka trollstaven i fickan och satte mig igen. Kände på vattnet. De var ju varmt? Jag tittade mig runt, tog upp trollstaven, tog av mig klockan och la det på bryggan med jackan som skydd innan jag stod och tittade ner på det svarta vattnet en stund innan jag dök ner. Jag simmade snabbt längre och längre ut.... En lång bit ut på sjön såg jag... pappa?!
Jag blev så chockad så jag glömde bort att trampa vatten så jag sjönk under ytan. Jag försökte simma uppåt men vågorna var så starka. Efter några sekunder slog jag upp ur vattnet med huvudet och spottade ut vatten och andades in luft. Pappa typ svävade över vattnet och tittade ner på mig.
" Rebecca, jag förlåter dig. " Jag tittade på han och svalde.
" Pappa... Varför försvann du från mig.. ?"
Pappa tittade på mig.
" Förlåt Rebecca. " Han tittade sig runt innan han snabbt och stressat sa:
" Rebecca simma in till land. Du kommer dunkna annars.. " Jag rörde mig inte ur fläcken. Pappa bleknade med bekymrade ögon. Han försvann.
Jag trampade vatten.. Slutade trampa.. Sjönk..

Jaa..