13 och såld

yey! Hon stannar!

More!

Du måste be på rätt sätt... o.O

Snälla söta rara du, ge mig mer eller så hänger jag dig upp och ned i taket. ^^ (Ett snällt hot.)

Vakten gjorde VAD!?!!!
Okej det var dumt gjort >,<

Men detbästajagnågonsinharläst!

Tack hörni!

AlexZz Tänkte på moar, men okej
Och eftersom jag inte vill bli upphängd i taket så ger jag er ett till kapitel. AND LISTEN TO THIS SHIT: Detta är ett av de sista kapitlena!!
In matter of fact så är detta det sista kapitlet, om man inte räknar med prologen...



Kapitel 114



Jag fattade inte vad som hände. En smärta i magen fick mig att vilja skrika men jag gjorde det inte. Istället föll jag bakåt och landade hårt på stengolvet. Jag tittade försiktigt ner på min mage, rädd för vad jag skulle få se. Och där satt svärdet. Svärdet som den överlevande soldaten hade hållt i när han sprang mot mig.
Sen tittade jag runt omkring mig. Flera chockade ansikten stirrade på svärdet de också, men det var Aiden som sen reagerade. Han tog ett språng mot den triumferande soldaten och skar halsen av honom. Det var första gången jag någonsin sett Aiden döda någon. Det var skrämmande.
Plötsligt kom den skärande smärtan igen, snabbt och kort, men det räckte för att jag skulle grimasera och stöna. Jag försökte vända mig på sidan och kura ihop mig på grund av smärtan, men smärtan var för stark för att jag skulle kunna flytta på mig.
En hand flög in under mitt huvud innan det slog i golvet. Jag märkte att jag blundade och tittade sedan upp i Abels ansikte.
"Alice", snyftade hon. "D-du.." hennes blick gick ifrån mitt ansikte till min mage.
"Jag vet", svarade jag och snörvlade. "Titta inte på det."
Abel slet blicken ifrån svärdet som stack upp ur min mage och tittade på mig igen.
"Jag älskar dig Abel, du betyder allt för mig. Mor också. Jag kommer alltid vara hos dig, du kommer aldrig vara ensam. Det kommer bli bra, du kommer vara så lycklig", sa jag ovetandes om hur mycket tid jag hade kvar. För visst skulle jag dö?
"Alice... Säg inte hejdå. Du ska inte dö", grät Abel och hennes tår föll ner på min kind. Hon strök försiktigt bort den.
"Abel, ingen kan leva för evigt. Men jag kommer alltid finnas kvar, även om du inte ser mig. Jag kommer alltid vaka över er", sa jag varmt och kämpade mot tårarna.
En person sjönk ner vid min andra sida. Jag vände på huvudet och såg Aidens tårfyllda ögon. Plötsligt kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. Jag skulle aldrig få se honom igen. Vi skulle inte få någon framtid, ingen familj tillsammans.
Jag öppnade munnen för att säga något men Aiden tystade mig med en kyss.
"Jag älskar dig", viskade han när han backade tillbaka.
"Jag älskar dig också", svarade jag med en klump i halsen. Jag började känna blodsmak i munnen. "Ta hand om dem, låt dem inte svälta. Dem behöver någon som tar hand om dem", sa jag sen.
"Jag lovar, Alice. De kommer få det bra", försäkrade han mig med ett litet leende. Han gav mig en lätt kyss på pannan innan han släppte fram Clive.
Jag ville se mor och Elijah, men sa inget om det.
"Jag är ledsen, Alice", sa Clive sakta och tyst. "Jag borde sett till att kusten var klar, att alla var döda. Det är mitt fel att du ligger här. Jag borde ha kollat, förlåt mig."
Jag stirrade på Clives sorgsna ansikte. "Det är inte ditt fel. Du kunde inte ha gjort något. Han gömde sig, ni kunde inte ändrat på det som hände."
Clive tittade på mig med ångerfyllda ögon och jag tyckte synd om honom. Jag tog hans hand och log ett litet leende. "Det är okej", sa jag.
Clive nickade allvarligt och steg undan. Elijah kom fram till mig. Det fanns så många känslor i hans ögon. Sorg, ilska och hämndlystnand.
"Hej Elijah", sa jag med ett litet leende.
Han svarade inte utan svalde undan tårarna.
"Elijah, det är okej. Du har alltid varit en bra vän. Du har hjälpt mig så otroligt mycket, och jag har alltid önskat att jag kunde göra något för att återgälda det. Du betyder så mycket för mig och är en av mina bästa vänner som jag älskar allra mest. Jag kan inte tänka mig livet här utan dig", sa jag och kände en tår rinna nerför min kind just som jag trodde att tårarna hade tagit slut.
"Nej, det är inte okej. Du kommer aldrig tillbaka", svarade han och lät äntligen tårarna komma fram.
"Nej, du har rätt. Jag kommer aldrig tillbaka eftersom jag aldrig kommer att gå. Jag stannar alltid här med er. Med dig", sa jag med ett leende mellan tårarna.
Elijah nickade bara och tryckte min hand.
Mor kom fram bakom honom och han släppte fram henne.
"Min lilla älskling", sa mamma med darrande röst.
"Mor", svarade jag med ynklig röst.
"Jag kommer sakna dig, hjärtat. Även om vi inte har träffats så mycket kommer du alltid vara mitt liv och jag lovar att Abel kommer få det bra. Jag kommer ta hand om henne bättre än vad jag har önskat om att jag hade kunnat göra under de här åren. Vi älskar dig och du ska veta, att du kommer alltid vara en del av vår familj", sa hon och då insåg jag att jag redan visste det. Jag skulle alltid vara deras familj och de skulle alltid vara min. Oavsett vad som hände.
"Jag kommer sakna dig också, och jag kommer alltid vara med er", svarade jag med ett leende.
Mor log och liksom de flesta andra föll också en tår från hennes öga. Hon kysste min hjässa och reste satte sig sedan upp.
De andra satte sig också runt om mig. Jag tittade på deras sorgsna ansikten och kände hur mycket jag älskade de. Jag brydde mig inte längre om smärtan som sköt igenom hela kroppen. Jag älskade dem av hela mitt hjärta och de skulle alltid vara en del av min familj.
Abel, Aiden, Elijah, mor, men även om de satt där fanns det så många som jag saknade. Stephanie, Rose, Leslie, Mathilda och inte minst far och Arthur. Vem visste, jag kanske skulle få träffa de i nästa liv? Men en sak visste jag, jag skulle aldrig vara ensam. Jag gav de jag älskade en sista blick innan allt blev svart.




The End ♥

NEEEJ!!!!!!
ALICE!

Åhhh... så himla bra (ledset litet leende).

Tack ♥




OBS! Tänk på att inte spoila alltför mycket, det finns folk som inte har läst allt än och därför kanske man inte ska avslöja slutet Tack!

</3
Alla som inte läst slutet, lilla barn, läs inte spoilern.


Superbt kapitel, synd att den är slut nu.

AlexZz Omg, du är ju för underbar! Ärligt talat, du talar om min berättelse som om den var en riktig professionell bok. :o Seriöst, vad skulle jag göra utan dig? Du gör mig så glad och lycklig and of course, I love you! ♥


Sen måste jag påminna om att det finns en prolog!