13 och såld

Såklart vi gör. ^w^
Man väntar aldrig för länge på något gott.

Tack Alex ♥ übergulliga du!

Nej, jag talar bara sanning! ._.

Du är ändå underbar ♥

Kan säga detsamma.

Aw, tack ^^

Awesome!

Tack! Och tack för att du skrev ^^


Kapitel 113




Jag lutade mig mot min mors axel och andades in hennes doft. Jag försökte att inte tänka eller lyssna på svärden som skar igenom fienden utan försökte koncentrera mig på Abel och mor som satt med mig i det lilla rummet. Jag var glad över att Abel sov, hon var ju så rädd innan. Det var ett mirakel att hon ens kunde ligga stilla så som hon darrade, och sedan somna. Jag ville också somna. Sova och inte vara medvetandes om allt som hände och sedan vakna upp när allt var slut. Eller inte vakna upp alls, för jag var alldeles för rädd för resultatet av kriget där ute. Om Richard dog och Clive överlevde eller tvärtom. Pistores hopp skulle vara slut om Clive dog. Vem skulle då få ta rollen som hjälten som skulle rädda Pistore när den förra dog på kuppen?
Och tänk om både Richard och Clive dog. Vad skulle hända? Skulle det, som Denyla sa, bli jag som fick ta över tronen. Så kunde det inte vara. Så fick det inte vara. Det skulle jag verkligen inte klara av. Jag var tretton. Visst, jag skulle få rådgivare, men vilka? De som stod på Richards sida och som inte dog, eller av de som kämpade för friheten? Nej, i så fall fick någon annan ta över rollen som härskare eller härskarinna över Pistore. Kanske Denyla. Eller Ashton. Vem som helst utom jag.
Det skulle säkert lösa sig, ja, om det nu blev så. Vad som helst kunde hända. Pistores framtid avgjordes nu, och jag satt gömd med det som återstod av min familj. Gjorde ingenting för att hjälpa till, hur skulle jag kunna det?
Jag suckade lätt. "Jag orkar inte vara kvar här länge till", viskade jag mest för mig själv.
"Det är nog snart över, ska du se", svarade mor ändå och försökte lugna mig.
"Men vad händer då? Någon sida vinner, men vad kommer med det?"
"Det är något jag inte kan svara på. Men oavsett vad som händer ska vi klara det tillsammans", sa mor med ett litet leende.
"Men jag är rädd för vad som kommer att hända. Tänk om Richard inte dör, och Clive dör istället. Allt kommer fortsätta som vanligt, om inte värre än vad det redan är med tanke på att alla som hade kontakt med motståndsrörelsen måste straffas. Det kommer inte bli som innan, utan värre och det klarar jag inte av. Inte Abel heller", svarade jag tyst.
"Det som kommer hända där ute är vad som är menat att hända. Något bra kommer komma ut av det. Vi måste bara ha tålamod", sa hon. "Men tänk inte på det nu, gumman. Blunda och försök att vila lite. Tänk på gamla lyckliga minnen."
"Okej", svarade jag trots att jag visste att det aldrig skulle gå att tänka på något annat.
De gamla minnena frambringar bara de nyare och hemskare. Det var ingen idé. Så jag låtsades att vila, nästan sova för min mors skull.
Hela tiden kom det hemska tillbaka. Varje slag jag fått och den hemska dagen då jag såg Aiden bli slagen tills han förlorade medvetandet. Men samtidigt kom de bra sakerna fram. Aidens och Elijahs ansikte. De log och var lyckliga. Stephanies ansikte. Hon log hon också. Det var så länge sen jag såg henne. Och sen kom Leslie. Rose och Mathilda kom de också. Därefter hela min famij, far, Abel, mor och Arthur. Alla personer jag älskade och brydde mig om fanns där framför mig. Jag kunde inte önska mig något mer.


Efter en lång stund av väntan blev det tyst. Mor, Abel som nyss vaknat och jag satte oss upp på helspänn. Vem hade vunnit? Vilka hade dött? Jag blev genast rädd för svaren men tvingade mig själv att lyssna.
En avlägsen röst som jag inte kunde urskilja började prata. Jag flyttade mig genast närmre till dörren och satte örat mot träet för att höra bättre.
Mor och Abel kom efter mig och gjorde likadant.
"Vi har kämpat hårt", hördes en röst, men vi kunde fortfarande inte urskija vem det var, "och tappert. De som har dött har dött för Pistore. Vårt slit har lett till att många oskyldiga människor har dött. Men tack vare de har vi kunnat fortsätta och nu, äntligen, vet vi att de inte dog förgäves. Vi har vunnit slaget mot Richard den Mörke! Vi kan äntligen ställa allt till rätta!"
Ett jubel steg. Jag kunde bara le stort. Allt eftersom mannen pratade hörde vi att det var Clive. Han överlevde. Richard dog. Och vi vann! Vi kunde äntligen leva fritt i Pistore! All min oro var nästan som bortblåst.
Jag omfamnade mor och Abel och skrattade lyckligt.
"Har vi vunnit?" frågade Abel. "Blir allt bra nu?"
"Ja, Abel", svarade jag överlyckligt. "Nu blir allt bra."
Någon knackade på dörren och vi hoppa de till.
"Alice?" frågade Clives röst. "Är du där?"
Jag tog nyckeln från mors hand och började famla med låset. Under tiden kom den värsta frågan tillbaka till mig igen. Vilka hade dött?
Jag sköt upp dörren när låset äntligen klickade till. Där utanför stod Clive och Denyla och skymde resten av rummet. De log lättat när de såg att vi var okej.
"Ni klarade det!" utbrast jag glatt.
"Ja, det gjorde vi", svarade Denyla. "Nu ska allt ställas till rätta. Kom."
Jag steg ut ur rummet och var tacksam över att det var kväll och ganska mörkt i rummet. Men trots det tog det några sekunder innan ögonen vande sig. Jag såg till min glädje Aiden och Elijah stå där. De var knappt skadade förutom en skåra på kinden på Aiden. Jag slängde mig om halsen på de båda två.
"Jag trodde att jag aldrig skulle få se er igen!" sa jag lyckligt och kände en glädje tår rinna nerför min kind.
Vi avslutade kramen och jag tog några steg tillbaka.
Plötsligt hördes steg komma springandes bakom mig åt mitt håll. Jag hann se hur folks ögon spärrades upp innan jag snabbt vände mig om och möttes av en ursinnig vakt och hans svärd. Innan jag han reagera stötte han svärdet i min mage.

NEE! D:

Edit: Nu är Alex ledsen.

It had to be done.