Förändrad värld Lupple & Medi

"Tror du det?" Hon såg det långa bordet och höll på trilla ner på knäna. Det var så långt och så mmånga människor.
"Det är ju mer här inne än det var där ute..." Viskade hon tyst.


Theodore lättade på greppet och såg på henne. Med öma rörelser smekte han henne över armen och såg på henne.
"Seså inte gråta nu. Får jag prova en sak? Om du inte gillar det så behöver du inte göra det mer." Han smekte hennes hand.
"Jag behöver blod för att överleva. mer erat blod är mer som en njutning. Vi ska inte dricka från er hela tiden och inte allt. Bara en liten skvätt. Det är en njutning för oss båda."

"Det vet jag." Sa han och höll henne stadigt så att hon inte föll ned. " Mina föräldrar känner massor." Förklarade han och intog deras platser.


Hon såg på honom, med rynkade ögonbryn, Njutning? Det hon visste var att det bara gjorde ont. Hon svalde hårt och kramade hans hand. "Lovar du att det ska vara skönt?" Frågade hon försiktigt.

"Men det här är för många. Hur kan de alla namn?" Viskade hon och såg två stolar som var intill hans föräldrar.
"Jag kan inte ens fem namn?"

Theodore lyfte hennes handled mot sina läppar. Kysste den och kylde ner den innan han lät tänderna glida genom den dunna huden. Nogrann att lyssna på henne om det ömmade. Men han drack några klunkar och drog sig från henne.
"Så. Det var väl inte så farligt?"

Han log roat mot henne. "Bra minne." Sa han och drog ut hennes stol åt henne. "Du behöver inte kunna så många." Sa han sedan lugnande.

Hon rös av hans kyss. Kände hur den blev kall nästan domnande och sedan kände hon bettet, det var en underlig känsla. Hon blev liksom pirrig i kroppen, i magen och där. Hon bet sig i läppen, förstod inte alls reaktionen och lika fort hade han dragit sig bort. Hon såg på de två små såren och rodnade lite. "Nej det var..bra." Viskade hon generat.

"Då är det bra." Hon såg på honom och började gå. Kände blickarna på sig och tryckte sig mot honom.
"Alla stirrar." Sa hon blygt.

Theodore torkade bort blodet från hennes handled med ett svagt leende och reste sig upp,
"Då är nästa fråga viktig.... Vill du fortfarande vara min?" Han smekte henne över kinden.
"Jag kommer behandla dig med den respekt du förtjänar och ge dig allt ditt hjärta vill.."

"Det är för att du är magisk." Viskade han i hennes öra och höll en arm beskyddande om henne.

Hon såg på honom. Såg in hans ögon och de var snälla. Han verkade vara snäll. "Jag vill vara din." Viskade hon ärligt och flyttade sig lite närmare honom.

Hur kunde folk se henne som magisk? Själv förstod hon inte det utan bara nickade. Slog sig ner på stolen som erbjöds och lade händerna i knät.
Nu var det bara Theodore och Aurora som skulle sätta sig och sedan kunde de få mat.

Theodore vet sig i läppen och kysste hennes handled. Hennes sår försvann och han log mot henne.
"Och säg inget till Rhiannon. Hon.... vet inte om det här än och jag vill inte vara den som säger." Han smekte hennes kind och tog hennes hand.
"Men maten kallar på oss. Vi får tala om det här senare."

Han satte sig bredvid henne efter att ha skjutit in hennes stol. "Tvivla inte på dig själv." Viskade han och pussade henne lätt på kinden innan han satte sig ordentligt och väntade in sin broder. Vart var dem?


Hon såg hur såret liksom försvann framför hennes blick och hon rynkade sorgset på pannan. "Jag trodde det var meningen att de inte skulle läka." Mumlade hon förvirrat men hennes tankegång blev förändrad. Mat? Hon reste sig upp och log sakta. "Jag ska vara tyst." Lovade hon angående det där med Rhiannon.

Han ledde henne till matsalen och slog sig ner vid sin bror och harklade sig.
"Förlåt att vi är sena. Vi hade en sak att reda ut." Han blickade mot sin bror.
"Hon vet nu vad jag äär. Nu är det din tur."

Rhiannon såg på dem och såg sedan ner.
"Ja Rafael. Jag ska inte göra det."

Han log lätt mot honom och när de satte sig, ville ifrågasätta mer detaljer men de kom utan att han behövde fråga. "Vet hon? Hur kan hon vara så lugn? Hon verkar lycklig..." kommenterade han i huvudet. "Hur sa du det?" Frågade han vidare i sitt huvud. Han hade ingen aning om hur han skulle berätta för Rhiannon.

Hans far ställde sig upp och såg ned över långbordet. "Välkomna hit, hjärtligt välkomna. "Log han och klappade lätt i sina händer. "Smaklig måltid." Sa han och i samma stund kom serveringspersonal ut och serverade mat till dem alla.