Den onämnda magiska trekampen (SV)

Hej!
Tack så mycket för era kommentarer, dem värmer! :')♥
Nu kommer nog årets sista kapitel eller första delen av kapitlet

Hoppas ni gillar det och får en awesome nyårsafton!

OBS! Skrivet på mobil och kommer säkerligen ändras


Kapitel 69 del 1 Soline (Lilys perspektiv)

Vi var inne i ett annat av Krum gards stora salar till rum. Jag, Potter, Black och Remus satt i en stor svart skinn soffa framför en brinnande brasa, medan Gabryella och Aurora stod lutade mot brasans kanter. Både Gabryella och Aurora försökte förklara vad som försiggick i familjen, men vad de än sa kunde jag inte förstå hur de kunde gå med på det.

- Pashas alkoholproblem är inget vi pratar om hemma och far vet inte om det och så ska det förbli, säger Gabryella.
- Varför? Så som han behandlar er, hur kan ni gå med på att hålla tyst om det? Frågar Remus både argt och oförstående.
- Vår familj har ett bra rykte i trollkarlsvärlden och skulle detta komma ut skulle allt som vi är kända för glömmas bort och Pashas problem skulle sätta en stämpel på oss alla! Svarar Aurora.
- Sanningen kommer att komma fram tillslut och ni kan inte fortsätta ljuga om detta. Ni måste berätta för någon! Säger jag med den mest övertalande tonen jag kunde göra för att få de förstå.
- Nej, vi kan inte, säger Gabryella irriterat.
- Varför? Frågar vi alla i mun.
- För det är vår bror! Svarar Gabryella ilsket och fortsätter:
- Pasha är inte samma person som han är i skolan. Det ni fått se av Pasha är inte Pasha, säger Gabryella.
- Det skulle inte göra något ont mot Pasha! Ni skulle hjälpa honom! Säger Potter.
- Nej, allt skulle bli förstört för honom och jag tänker inte försöka Pashas rykte och liv. Han kan ta sig ur det utan att hela världen får reda på hans problem, säger Gabryella bestämt.
- Varför är hans rykte så viktigt för dig? Frågar jag.
- Han reparerade hela släktens rykte och skapade ett bra rykte för mig. Utan Pasha skulle inte jag lyckats med Qudditchen och utan den är jag inget annat än en i mängden, säger Gabryella bestämt och när Remus försöker säga något avbryter hon honom.
- Detta är slut diskuterat. Undrar ni något mer om familjen "undliga" beteende fråga, men inget mer om Pasha, säger hon.
- Vad är Hristos problem? Frågar Potter.
- Han har samma åsikt som er, men han har alltid stört sig på hur Pasha och Gabryella försvarar varandra och går emot personen som retar sig upp på den andra, säger Aurora och skrattar lite åt det.
- Va? Viskar Black.
- Det är sent, konstaterar Aurora och för att bara vara tolv år såg hon på oss med en blick som kunnat mörda.

Vi stannar där några minuter innan Gabryella visar mig till hennes rum där vi båda skulle bo under dem senaste dagarna. Rummet var ganska likt de andra rummen: enormt, vinröda väggar med porträtt på väggarna, mörka möbler och en brinnande brasa.

Det stod två sängar i varsitt hörn och när Gabryella gick mot den ena av och jag antog den andra var till mig.

-----------------

På morgonen vaknade jag av ett evigt liv nedanför och det lät som Gabryella och Pasha vilket var högst troligt eftersom hon inte var i rummet.

Jag reser mig upp och tar på mig dem finaste kläderna jag packat ner och sätter sedan upp håret i en hög hästsvans. Eftersom Gabryella ingen kommit tillbaks går jag mot den riktningen jag trodde killarnas rum låg mot.

Jag kommer fram till en dörr med en skylt där det stod : gästrum 168, vilket som får mig börja fundera på hur stort Krum Gard är.
Jag knackar på och Remus öppnar dörren.

- Hej Lily, säger han och släpper in mig. Han är den enda som är vaken i rummet.
- Hur kan de sova i oväsendet nerifrån? Frågar jag
- James och Sirius skulle kunna sova helt bekymmerslöst om det så var tredje världskriget, säger Remus och vi båda skrattar.

Vi sitter och samtalar med varandra i Remus säng och oväsendet nerifrån blir bara högre och högre.
- Vad tror du de bråkar om? Frågar Remus.
- Bra fråga, säger jag och lutar mig tillbaks mot sänggaveln.
- Vem är det som ska dö? Muttrar Black sömning och rullar omkring på mage.
- Vem är död? Frågar Potter lika sömnigt.
- Ingen är död av vad vi vet, svarar Remus.
- Är Rödtotten vaken? Frågar Black.
- Ja, svar jag och både Potter och Black hoppar upp till sittande ställning.
- Evans vad gör du här inne? Frågar Black förskräckt.
- Och vad är det för krig där nere? Frågar Potter.
- Gabryella och Pasha skulle jag tro, svarar Remus och vi ignorerar Blacks tidigare fråga.
- Låter som tredje världskriget, muttrar Potter och reser sig upp för att klä på sig.

Han är barbröstad och har på sig mörkblå kalsonger. Jag vänder generat och snabbt bort blicken, men kan inte få ut bilden på hans muskulösa torso ur mitt huvud.

- Är det lite varmt här inne Evans? Frågar Black retsamt och när jag ser mot hans håll står lika så han, barbröstad.
- För gudskull ta på er lite kläder! Säger jag och de skrattar bara.
- Om det gör dig till bättre mods, svarar Black och tar på sig en svart skjorta.

När de väl är fullt på klädda hörs det en högljudd ton och en liten husalf står framför oss.
- Husfrun hälsar att frukosten är serverad, säger den lilla alven.
- Vart? Frågar jag artigt.
- Jag visar vägen, säger alven och vi följer efter henne.

Vi går genom de långa korridorerna framtill vi kommit in i ett stort grått rum med ett stort rektangulärt dukat bord. I taket hängde flera kristallkronor och alla fönster var öppna.
Runt bordet satt resten av familjen utspridda och vi går och sätter oss vid Gabryella.
- God morgon, Hälsar Galina överdrivet glatt.
- God morgon, svarar vi i mun på varandra.
- Lyy, Moor, Dir, ropar Mr. Krum och tre husalver kommer.
- Servera, säger han och de börjar servera tyst.
- Har ni sovit gott? Frågar Galina
- Ja, frun, svarar jag.
- Så bra, jag hoppas inte Gabrijela och Pasha väckte er, säger hon.
- Gabryella, säger Gabryella argt och ser mot sin styvmor med en blick som kunnat mörda.
- Ella, säger Mr. Krum varnande och Gabryella tystnar precis som hela bordet och frukosten blir genast obekvämare.

Resten av frukosten är tyst och den enda som inte ser obekväm eller argt ut är Hristo som ser uppriktigt nöjd ut.

- Säg vad ni vill ha sagt och var sedan tysta, suckar Mr. Krum irriterat och Gabryella och Pasha börjar skrika i mun på varandra.
- Du hade ingen rätt att göra som du gjorde! Skriker Gabryella argt.
- Hur kan du vara så säker på att det var mitt fel att brevet försvann? Ryter Pasha argt.
- Vem skulle det annars varit? Ingen av de andra skulle gjort sig av med ett brev skrivet till Gabrijela Krum Boisse! De skulle vetat direkt att det var från våra franska släktingar och du är den enda som har något emot dem, Ryter Gabryella och just när Pasha tänk att säga något avbryter Mr. Krum de.
- Nu håller ni tyst! Båda två. Pasha gå och förbered morgondagen, säger han och Pasha reser sig upp och tar tag i en vinflaska och går iväg.
- Pasha, säger Ritané och försöker ta tag i flaskan, men misslyckas.
- Låt han, säger Hristo obekymrat.

Jag, Remus, Black och Potter ser på varandra och äter snabbt upp vår frukost. Gabryella som inte ätit något alls och vi går snabbt från rummet.

- Vad var det där om? Frågar Sirius nervöst.
- Pasha hade slängt iväg ett viktigt brev, svarar Gabryella.
- Från någon fransk släkting? Frågar Sirius och tar tag i Gabryellas hand.
- Från en moster som vi trodde var död. Vi har inte haft någon kontakt med våra släktingar i Frankrike sedan mor dog, svarar Gabryella.
- Finns det inget sätt att få tillbaks det? Frågar Remus.
- Pasha eldade upp det, säger Gabryella bittert och stannar framför trapporna som leder ner till hallen.
- Vill ni gå ut? Frågar Gabryella en aning gladare.
- Gärna, svarar jag och vi går ner för trapporna.

Gabryella knäpper på fingrarna och våra ytterkläder kommer fram från ingenstans. Vi tar på dem och går ut.

Katta! Tack så sjukt mycket för att du la ut det här innan det nya året! Jag blev så himla glad när jag upptäckte det! Men jag fick inte läsa då vi hade en massa gästar, haha (tro inte att jag inte försökte)

Måste bara säga att jag älskar det. Det här är utan att tveka en av mina största ff-favoriter på mugglis. Allt är sjukt genomtänkt och målande. Det är som om du skapat en helt egen värld! Och jag kan inte göra annat än att bli chockad över hur genomtänkt alltihop är!
Du är så sanslöst duktig! Ta åt dig nu! För det är sant till 110% (om inte mer)

Du får alla karaktärer och beskrivningar att bli levande. Jag vet inte hur du gör, men herregud vad bra det blir! o.o

Jag LÄNGTAR hela tiden efter mer, och det finns inte något som beskriver hur lycklig man blir när du skrivit ett nytt kapitel. Det är helt enkelt obeskrivligt ♥

Du är så himla bäst!
Just wanted to say that, friend ♥

Aweesooome!!! Bättre än bäst! Du är så talangfull Katta(om jag får kalla dig för det) det bara skriker talang omkring dig och SHHIIIEET asså du är så grymt bra på att skriva och jaaaaaaaaaa, bäst helt enkelt! ♥

Åh, jag älskar denna ff ju♥ Den är sö bra skriven och marodörerna är ju bäst xD♥

OOOOH, Lily, såg James och Sirius halvnakna?? ♥
Hoppas det kommer mer snart, det var jättebra :3♥

Ny läsare och jag bevakar stenhårt har suttit som klistrad sen jag hittade det här och det är helt fantastisk!

Du är superduktig på att beskriva allt och man får en solklar bild i huvudet och det är det inte många som klarar. Jag måste bara säga hur mycket jag beundrar dig för att du fått ihop allt, liksom i början med James Sirius och Harry och sedan min favorit generation marodörerna som du förövrigt fått till helt Awsome.

Min favoritkaraktär är Lily tycker du fått till henne väldigt bra gillar att det tar lite tid för henne att bygga upp hennes känslor för James och att de inte bara poppar upp, Även fast jag ibland sitter och bara skriker åt henne att hon älskar honom, men hon vill aldrig lyssna på mig nej men skulle absolut läsa om du skrev en tvåa give me Jily!

Tycker också att du fått till Gabryella väldigt bra och i början av din ff var jag rädd att hon skulle bli en sådan där perfekt huvudkaraktär som är bäst på allt och sådär. Men hon blev riktigt bra med både brister och så. Jag har bara en sak som jag märkte och det var väll att i något kapitel skrev du att hon hade medelmåttiga betyg och sedan hade hon plötsligt ett u i förvandlingskonst och var bättre än Lily på trolldrycker fast jag misstänker förstfarande att Lily inte riktigt gjorde sitt alldra bästa nej men jag verkligen älskar din karaktär och det känns verkligen som om hon är en av mina bästisar...

Marodörerna kan man väll inte annat än älska James Sirius med sina fasoner, Remus tålmodig och lojal och Peter stammande idiot. Måste bara säga att jag älskar James kapitel när Lily är med de är bara för gulliga. Och när det var dags för trolldryckstävlingen så sätter han sig bredvid Lily fast han igentligen vill att Gabryella ska vinna. Och sirius ochJames är väll bara för gulliga när Mrs. OchMr. Potter skämmer ut dem min favorit scen Gillar säklart också den årliga PotterBlack dansen.

Familjen Krum är ju också bara för bäst. Liksom det är så gripande att läsa om, när du blir stor kan du ju skriva en bok om dem... men liksom Patcha han är ju dubbelsidig. Gillar verkligen hur de skämtar i deras hus, och flyttnyckel insidensen det är sådana bitar som känns så specilla att läsa om. Rita är väll inte jätteintressnt men hon är viktig för att liksom familjen ska få ett djup och sedan har vi ju Aurora som bara är så himla söt med sin lilla förälskelse för Remus liksom komentaren från Remus "hon är så mycket yngre" och jag liksom bara Remus...du kommer gifta dig med någon mycket yngre, haha nä bara jag som skrattade som en idiot efter det...jaha.

Nä men alla fall det här är det bästa jag läst på länge och du ska veta att du har stoooooooor talang. Du är så utomordentligt duktig på beskrivningar, dialoger och att sätta din lilla egna touch på den hela,verkligen underbart att läsa. Du har med många perspektiv utan att det blir rörigt och att du då och då lägger in länkar, bilder mm. Gör så att man verkligen förstår hur mycket tid du lägger ner på detta. Jag grät när jag läst alla kapitel och när jag kom till slutet var jag livrädd att sista inlägget skulle vara ett jag lägger ner detta eller något annat hemskt, hu nu kommer jag säkert drömma mardrömmar om att du ska lägga ner detta...Jag behöver dinff och du äger på att skriva, jag vet att jag redan sagt att jag älskar den här men måste bara säga att du gjorde min dag och jag hoppas att dina nya kapitel(som jag vill ha snarta) kommer göra min dag lika mycket som de föregående och bara så du vet, SKRIV EN TVÅA jag vill ha Jily fast först vill jag ha trekampen, kanske några fina Jily moments under tiden.

Nehepp nu ska jag sluta tråka ut dig med min komentar, jag älskar det du skriver och jag bevakar ENORMT nä men så stort det går. BästBästBäst fangirl mode...Denna fanfic är BÄST!

Asså kan inte förstå vilka fantastiska, underbara, snälla och helt klart de bästa läsarna jag har fått! era kommentarer värmer verkligen så mycket och ni kan inte förstå hur mycket en liten kommentar kan betyda för en!

TACK TACK TACK TACK ALLIHOPA FÖR ATT NI ÄR SÅ FANTASTISKA!

Amaanda:Om det är någon som skriver levande så är det du! allt du skriver är som en målad bild i huvudet och din fanfiction är perfekt!

Nadja_Gryffindor: tack så jätte mycket!

Missa T Evans: Tack så jätte mycket! du är awesome

Molly Evans: Tack! hade trott du slutat läsa eftersom du inte skrivit på länge, men kul att se att du läser! tror faktiskt du kan vara den äldsta läsaren jag har kvar här, så tack för att du fortfarande läser!

lily, luna: var ska jag börja? Tack så jätte mycket för din kommentar! den betydde jätte mycket och jag är fullt seriös när jag säger att jag blev tårögd och satt på golvet i mitt rum och lipade över hur snäll den var xD (är väldigt känslig och känslorubbad...) men TACK TACK TACK!
kul att du tog upp lite av Gabryellas betyg och hur hon slog Lily i trolldryckstävlingen...
(kommer om det i nästa kapitel) och helt ärligt så tycker jag fortfarande Gabryella är fortfarande ''för perfekt'', men tror jag vet hur jag ska ge henne lite brister till för vill inte att hon ska framställas som perfekt och allt det där...

men nu ska jag sluta skriva en roman här och fortsätta på nästa del av kapitlet nu när jag har en riktig dator eftersom nästa del kommer vara mer ''känslofylld'' och ville inte sabba det genom massa fel från autokorrekten på mobilen

uppdatering kommer senast fredag om min vecka går som planerat!

OBS! behöver minst 1 kommentar för att kunna uppdatera :3

Yey inlägg kommer här!

Aww tack om inte du skrivit en sådan här awsome fanfic så skulle ju ine vi ha något att fangirla

Hej!
Gissa vad? jag har skrivit klart andra delen av kapitel 69! är rätt så nöjd med det och ser väldigt mycket framemot att skriva nästa kapitel!

Men detta kapitel var lite svårt att skriva eftersom jag inte är särskilt bra med att förmedla känslor, men hoppas det inte är ett helt ''dött'' kapitel

Btw; tänkte vara lite små jobbig och fråga lite frågor, inte obligatoriskt att svara, men blir glad om ni skulle kunna göra det så att jag kan förbättra denna fanfictionen så mycket jag kan! :3

1: Finns det något perspektiv ni vill läsa i/läsa mer av?
2: Hur tycker ni beskrivningarna på familjen Krum, Krum Gard och sådant är? kan jag förbättra dem?
3: Favorit medlem i familjen Krum?
4: Ser ni framemot att läsa något särskilt i fanfictionen?
5: Hur skulle ni känna inför om någon i berättelsen dog plötsligt?

Glöm inte slänga in en kommentar om vad ni tyckte eller om ni undrar något :3


Kapitel 69 del 2 Soline (Lilys perspektiv)

Så fort vi kom ut ur Krum Gard kändes det befriande, som om lungorna inte fått någon luft på evigheter och man fick en lugn och behaglig känsla. Jag såg mig omkring för att se om det fanns några tecken på de andra att de kände samma sak och de tre killarna såg lika fridfulla ut som jag kände mig, men som vanligt när vi var i närheten av någon Krum verkade Gabryella obekväm.

- Gården är förtrollad så att man ska känna sig tryggare och även klimatet är varmare, säger Gabryella som om hon läst mina tidigare tankar.

Jag hade inte lagt märke till faktumet att marken inte var täckt med snö och att det kändes mer som en dag i september än vad det kändes som en dag i december. Vi gick igenom gården som hade ett flertal med stenstatyer, träd och buskar. Hade inte förtrollningen legat över platsen hade den enkelt verkat obehaglig. Jag såg mig omkring på landskapet och mot de höga bergen som omringade Krum gard och den mörka skogen som både verkade välkomnande och farlig på samma gång.
- Skogen påminner om den mörka skogen vid Hogwarts, konstaterar Ja- POTTER.
- Ja, på utsidan, men vi vet inget om insidan, säger Black och ler finurligt mot sin bäste vän.
- Ja, så sant så! Ska vi inte ta oss en titt? Frågar Potter och utan svar börjar både Black och Potter marschera mot skogen i fullfart.

Jag, Remus och Gabryella ser på när de försvinner in i skogen och jag och Remus börjar gå efter de, men Gabryella ser förskräckt mot skogen som om den vore en gratis biljett till döden.

- Är det något fel med skogen? Frågar Remus oroligt.
- Den är fylld av dåliga minnen och det har skett hemska grejer där inne, men annars så är det inget fel på den, svarar Gabryella och tar ett djupt andetag innan vi går in i skogen och så fort vi stiger in i skogen blir det genast kallare och det ligger snö på marken.
- Där kommer ni! Säger Black som går fram till Gabryella och lägger armen kring hennes midja.
- Håll er till stigen, säger Gabryella allvarligt och vi gör som hon säger. En stund klarar Potter och Black av det.

Efter ett flertal bulgariska svordomar håller sig allihop på den lilla snirkliga stigen som leder oss längre och längre in i skogen tills vi kommer fram till en korsning av flera stigar och en av stigarna leder till en stor glänta med en liten damm.

- Vilken utsikt! Utbrister Potter förvånat.
- Kom vi går in, säger Black och tar tag i Gabryellas hand för att dra med henne, men hon flyttar sig inte ett steg.
- Vi borde vända om, säger hon med en svag ton av panik i rösten.
- Varför? Frågar Potter, men innan Gabryella hinner svara lämnar Black oss och går in i ett busksnår.
- Sirius, viskar Gabryella både skräckslaget och hotfullt.
- Det är någon sten här! Kom, säger han och vi går in dit. Alla förutom Gabryella som står fastfrusen kvar på stigen med en förtvivlad min.

Stenen ligger bara några meter från stigen och storlek gör den fullt synlig, om det inte vore för att den var täckt av snö. Remus sträcker fram handen för att sopa av lite snö och vi ser hur en text kommer fram ur den. När vi lyckats få av all snö och is för att se texten tydligt och till min och säkerligen de andras stora förvåning stod det inte vad platsen heter utan ett annat namn.

’’ Till minne av Soline Krum, vars liv blev för kort. Saknad hustru, mor och vän’’

Ingen säger något, men vi förstår till vem stenen är tillgängad till även fast hon inte nämns så ofta: Gabryellas mor. Jag stryker försiktigt över texten och känner hur jag förlorar mig in i den.

’’ jag såg en ung kvinna som kunnat vara en äldre Gabryella om det inte vore för det vinröda lockiga håret och de mörkgröna ögonen. Kvinnan var tillsammans med en liten knubbig flicka som inte kunde vara mer än 9 år med långa blonda lockar och stora blå ögon och liksom kvinnan hade hon en stor röd klänning.
Den lilla flickan hoppade runt kvinnan och plockade små blommor som växte vid stigen och nynnade tyst för sig själv. Hon snubblade flera gånger över sina små stövlar och landade platt på marken, men reste sig upp med ett stort leende.
- Mamma, tror du farmor blir glad över blommorna? Frågar den lilla flickan på något annat språk, men jag förstod ändå.
- Självklart Ella, svarade kvinnan och log mot sin dotter och borstade av lite jord som hamnat på hennes klänning.
- Ella, du måste vara försiktigare, du vet att denna klänningen är en av dina finaste, skrattar kvinnan och ger flickan en kyss på pannan.
- Ja, förlåt mamma, svarar flickan och ser en aning skamsen ut.
- Det gör inget gumman, säger kvinnan och tar en av blommorna ut flickans händer och sätter den bakom örat på henne.
- Min fina dotter, säger hon med ett leende.
- Pasha säger att jag är lik dig, är det sant? Frågar den lilla flickan.
- Några likheter, men du är mycket sötare än mig, skrattar kvinnan.
- Du är den vackraste som finns mamma! Säger den lilla flickan och kramar om sin mor.
- Tack älskling, skrattar kvinnan och kramar om flickan tillbaks.
- Fortsätt du plocka blommor du, säger kvinnan och de fortsätter fram genom stigen tills de ser gläntan. Hela tiden ser kvinnan på sin lilla dotter på en varmblick full av bara kärlek.
- Titta mamma, vilken fin glänta! Säger den lilla flickan och rusar fram och tar tag i sin mors hand.
- Ja, visst är den! svarar mamman.
- Ysef, jag hörde något! Hörs en främmande mans röst.
- Tror det är vid gläntan! Svarar en annan.

Kvinnan ser skräckslaget runt omkring sig och knuffar in flickan i en stor buske några meter vid stigen.

- Ella, lova att vara tyst nu och inte röra dig! Kom ihåg, mamma älskar dig, säger kvinnan
- Mamma, säger flickan tårögt.
- Tyst, älskling, jag älskar dig. Blunda nu, säger kvinnan och ser sig omkring efter en annan flyktväg.

Tre män dyker upp med djävulska leenden och synar kvinnan nerifrån upp.

- Ser man på, är det inte en av rikemansfruarna! Skrattar en av männen och de andra skrattar elakt med. Den lilla flickan kisar för att se vad som händer.
- Jag tyckte jag hörde två röster, säger en av de andra männen.
- Jag är här ensam, svarar kvinnan med en stark röst.
- Jaså, minsann, ingen som kan hjälpa dig så, säger en av männen.
- Det är en mycket vacker ring du bär, säger en av männen och ser ner på kvinnans hand.
- Rör mig och du dör, säger kvinnan hotfullt.
- Jag tror faktiskt du misstar dig, säger en av männen och plockar fram en stor kniv från tomma intet.

Han börjar gå fram mot kvinnan och de andra männen tar tag i hennes armar när kvinnan försöker bryta sig loss.

- Georgiev! Skriker kvinnan innan första hugget träffar hennes bröstkorg. Den lilla flickan sitter nu förstenad med ögon fyllda av skräck och hur de tre männen hugger henne i bröstet två gånger till innan kvinnan tar sitt sista andetag.

Snabba fortsteg och mörka röster hörs som kommer närmare och närmare och jag vet inte om det är det eller den lilla flickans skrik som skrämmer iväg männen från platsen.

Ut ur skogen kommer det ut en grupp på fem män och en ung kille. De förstenars när de ser kvinnan ligga i en böl av sitt egna blod och en man med mörkt tjockt hår och gråa ögon faller ner på knä vid kvinnan.
- Nej, nej, nej, Soline! Vrålar han av frustration och försöker tillsammans med resten av männen att rädda kvinnan. Men den unge killen ser sig omkring tills han hittar den lilla flickan i busken.

Hennes blonda lockar har blivit mörkt bruna, hennes klarblåa ögon mer åt de gråblå hållet och hennes ansikte i total skräck. Den lilla flickan var Gabryella. Den unge killen var Pasha, den förstörde mannen var Georgiev och den döda kvinnan var Soline Krum insåg jag.

- Kom, säger Pasha och lyfter upp sin syster.
- Är mamma död? Frågar Gabryella.
- Titta inte, säger Pasha som kämpar mot tårar.
- Jag vill säga adjö, snyftar Gabryella.
- Gabrijela, jag tror inte det är så bra idé, svarar en av männen med långt svart hår och längre och magre än resten av männen.
- Jag vill säga adjö till min mamma! Skriker Gabryella och torkar bestämt bort tårarna. Hon tar tag i Pashas hand och de går fram till deras döda mor och förstörda far.
- Jag älskar dig med mamma, säger Gabryella och kysser sin mor på pannan en sista gång.’’

- Lily! Lily! Hör jag någon ropa och jag kommer tillbaks till verkligenheten och flämtar efter andan och känner hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder. Jag ser upp och möter Potters blick som ser lika förskräckt ut som Black och Remus. De har sett samma som jag.

Jag ser bort mot stigen där Gabryella stod tidigare, men hon var inte där. Hon stod några meter från oss vid en buske. Den busken som hon suttit i när hennes mamma blivit mördad framför henne.

- Hon visste vad som skulle hända. Så fort hon hörde dem, men hon kunde inte göra något, så hon offrade sig för att jag skulle få leva, säger Gabryella tyst och vänder sig mot oss.
- Vi borde gå tillbaks till huset, säger hon och jag lägger märke till hur mörkt det blivit.
- Gabryella, säger jag förtvivlat.
- Jag vill helst inte prata om det, svarar hon och kommer fram till oss och stryker stenen innan vi lämnar platsen.

Vi går tysta tillbaks till Krum Gard och så fort vi lämnar skogen hör jag orden Gabryella sagt tidigare om att skogen är fylld av hemska minnen och hemska saker har hänt där inne och förstår innebörden med dem orden.

Vi går raka vägen in till huset där vi hör hur några i huset bråkar, det lät som Pasha och Hristo.

- Ignorera de, det är så vi klarar av att bo tillsammans, suckar Gabryella och slänger av sig sin päls.
- Gaby! Far letar efter er! Säger Aurora som dyker upp från ingenstans.
- Var är han? Frågar Gabryella och ler mot sin syster.
- Inne i minnesrummet, svarar Aurora och fortsätter:
- Han vill nog visa lite bilder om sådant om Gabryellas barndom, säger Aurora och bilderna från de tidigare dyker upp i huvudet.
- På den tiden Gabryella var liten och tjock, säger Pasha när han går förbi.
- Jag var inte tjock, jag var bara lite rundare än alla andra! Säger Gabryella på skämt och tar tag i Sirius hand innan vi följer efter Pasha och Aurora.

Det så kallade minnesrummet visade sig vara rummet vi tillbringade i första kvällen. Det var sig likt, brasan var tänd och ljuskronan lika så. I en utav sofforna satt Georgiev, Galina och en mittemot de satt en annan man.

- Farbror? Frågar Gabryella misstroende.
- Hej, Gabrijela, svarar mannen som var väldigt lik Georgiev förutom att han hade svart långt hår i en låghästsvans. Samma man som varit med i det tidigare minnet.
- Gabryella, rättar Pasha
- Juste, namnbytet, svarar mannen som sedan på oss.
- Stefan Krum, Gabryellas farbror, säger mannen.
- Lily Evans, svarar jag med den stadigaste rösten jag kan för må mig själv att göra och räcker fram handen. Likadant gör killarna och vi går sedan och sätter oss.
- Är kusinerna här? Frågar Gabryella.
- Nej, de kommer i morgon tillsammans med Elita, svarar Stefan och ser sedan på Black.
- Så du tillhör släkten Black, vem är du son till? Frågar Stefan.
- Orion och Walburga Black, svarar Black.
- Är du bror med Regulus? Frågar Pasha mer lik i den tonen vi var vana vid.
- Ja, det är min yngre bror, förklarar Black.
- Det har han aldrig nämnt, men världen är liten, svarar Pasha nöjt och lutar sig tillbaks i sin fåtölj.
- Hur känner du Regulus? Frågar Galina lika glatt som vanligt och ler stort mot oss och sin styvson.
- Bekanta, svarar Pasha och drar upp ärmen på sin vänstra arm och visar sitt dödsätarmärke.
- Dags att skaffa sig snart Gaby, eller vad säger du? Frågar Pasha.
- Nej, jag har inte samma åsikter som Voldemort, svarar Gabryella.
- Gabryella, säg inte hans namn! Säger Galina.
- Äsch, var inte löjlig ’Lina, din dotter är fortfarande ung och förstår inte allvaret, säger Stefan.
- Jag är inte hennes dotter, säger Gabryella kvickt. En obekväm stämning sveper sig över rummet och Galina reser sig snabbt upp och går iväg.
- Solines dotter det, skrattar Stefan och Georgiev skrattar lite smått.
- Fortfarande lika besvärlig som när hon var liten. Besvärligare unge var svårt att hitta! Skrattar Stefan och Gabryella kan inte låta bli att le.
- Nåja, Stefan, Pasha var inte den lättaste heller, säger Georgiev och de börjar genast jämföra och berätta berättelser om Gabryellas barndom. Georgiev höll i en stor låda med foton i knät och visade tillsammans med Stefan flera foton på släkten Krum.


- När Gabryella var mellan fem och sex år var hon som rundast, hon har alltid älskat sin farmors kakor, och hennes kusiner som var äldre än henne retade henne för hennes kropp och för att hon inte riktigt kunde styra sin förmåga att ändra utseende. Men när de blev elaka gjorde hon alltid ett av följande: ropade på Pasha och försökte krossa sina kusiner genom att försöka välta en staty över de eller något, skrattar Georgiev och visar upp en bild på en liten Gabryella med två flätor och en ljus blå klänning som nådde henne till knäna, försöka välta en staty på några flickor som satt på andra sidan och lekte med dockor.
- Alla de yngre kusinerna var rädda för Pasha, förklarar Gabryella.
- Glöm inte berätta om när Pasha försökte dränka Katarzyna och Rayna när de kallade Gaby tjock! Ingen fick säga eller behandla Gabryella illa! Säger Stefan och Georgiev skrattar gott åt sina barn.
- Redan då visste jag att ingen kunde beskydda Ella bättre än Pasha och jag känner likadant i dag oavsett vad hon behöver beskyddas över, säger Georgiev och räcker fram ett foto på Gabryella och Pasha tillsammans med flera andra barn.
- Det är ett foto som tog dagen innan lilla Aurora föddes. Det är Pasha, Gabryella, Rita och alla deras kusiner som hunnit födas, berättar Georgiev.
- Vi borde ta ett nytt i morgon kväll! Insisterar Stefan, men får till svar av sina brorsbarn att det var en dålig idé.

- Här har vi ett foto på Gaby och Kai. när Gaby var sju och Kai tolv år. Strax efter detta foto bad han Gabryella gifta sig med honom, men hennes svar är det bästa jag hört en liten sjuåring svara, skrattar Georgiev och räcker fram bilden med Gabryella och en lång pojke som mer såg ut som en ung man med så ljust blont hår att det nästan såg vitt ut, blek hy och ljust blåa ögon.
- Vad sa hon? Frågar Black nyfiket.
- ’’Du får fråga Pasha, han vet bättre’’, skrattar Georgiev och ingen annan av oss kan hålla oss för skratt.
- Mitt svar var självklart nej, Kai var inte och är inte rätt person, svarar Pasha
- Är Sirius rätt person? Frågar Stefan och det blir knäpp tyst i rummet.
- Kanske, svarar Pasha och ler mot Black och Gabryella. Ovanligt.
- Se det positivt, Pasha har svårt att lita på folk speciellt när det handlar om folk som kommer Gabryella nära, säger Stefan och blinkar med ena ögat mot oss.

- Känner ni Abigail Bailey? Frågar Georgiev oss efter att ha berättar mer om de gånger Gabryella och Pasha tagit sönder fönster när de lekte quidditchproffs, när de skolkade från sin hemundervisning och Ritané var den enda som snällt stannade kvar eller när Gabryella av misstag råkade lämna Aurora i Rumänien med hjälp av en flyttnyckel.
- Javisst, vi går i samma elevhem, svarar Remus vänligt.
- Här har vi ett foto på henne och Gabryella när de var små, Abigail som bara är ett år äldre var så mycket större än lilla Gabryella, skrattar Georgiev och räcker fram fotot med två skrattande barn som sitter i en fontän.
- Vi hade en fontän förut på gården, men efter att Aurora nästan drunknade i den gjorde sig vår mor av med den, säger Pasha.
- Det kommer inte jag ihåg! Säger Aurora förvånat.
- Nej, det är klart, du var bara två år, svarar Georgiev en aning kyligare än vad han pratar med Pasha och Gabryella. Aurora ser frågande på Gabryella som tecknar något med händerna och Aurora nickar.
- Det var efter den olyckan Auroras hörsel blev sämre, berättar Gabryella för oss.
- Här, är fotona jag letat efter! Säger Georgiev glatt och räcker fram fotona till oss.

Det ena har med alla fyra syskonen som ser ut att bråka lite smått strax innan de ska fotograferas och Gabryella som hänger på Pasha och räcker ut tungan mot Rita. Det fotot var verkligen helt underbart gulligt.

Sedan det andra som var på Gabryella när hon växt till sig och kunde inte vara mer än elva år och som valsar runt med Pasha inne i ett stort rum. De ser båda väldigt glada ut och skrattar.

- Jag visste inte vi hade kvar detta foto på mig och Pasha, säger Gabryella och visar upp det för Pasha.
- Det var när vi firade jul hos farmor om jag minns rätt, säger Pasha.
- Du skulle lära Gabryella dansa vals, skrattar Stefan.
- Det gick inte särskilt bra, svarar Pasha och ler mot fotot och jag börjar nästan förstå hur Abigail kan vara kär i honom när han är nykter.
- Jag dansar bättre än dig i alla fall, svarar Gabryella sin bror.
- Om det får dig sova bättre syster, svarar Pasha och släpper inte blicken på fotot.
- Behåll det, son, jag har några exemplar av det kvar, säger Georgiev.
- Tack, svarar Pasha tacksamt.
- Det var första gången vi såg Gabryella le igen efter Solines död, säger Stefan tyst och Georgiev, Pasha, Gabryella och Aurora tystnar.

Tiden gick och de berättade mer om hur Gabryellas liv var innan och vi fick se massivs med bilder. Gabryella hade ändrats mycket genom tiden från en knubbig liten flicka med blonda lockar till en medellång, slank ung kvinna.

Att få höra mer om Gabryellas barndom var också väldigt trevligt och jag kunde se det som en tröst att hon hade haft en bra barndom trots att hon sett sin egen mor dö och att hon var lycklig.

Vi bestämde oss för att gå och lägga oss efter att Aurora somnat i sin fåtölj och Pasha bar upp henne till sitt rum. Jag märkte på vägen till Gabryellas sovrum att det blivit en aning lättare att hitta i Krum Gard, men alla bilder på familjen, speciellt Soline skrämde mig och när natten kom visste jag att jag skulle drömma mardrömmar om Solines död.