13 och såld

Meeer!

Yey, tack allihopa! Ni är underbara ♥



Kapitel 112



Jag kunde bara med min livligaste fantasi försöka bilda en någolunda bra bild av vad som hände bakom dörren. Blod var allt som jag faktiskt kom på. Resten ville jag knappt tänka på samtidigt som jag faktiskt ville det. Känslan av att vara så nära men inte ha en aning irriterade mig och jag ville veta. Vem som vann, vem som förlorade, vilka som dog och vilka som dödade och därmed överlevde. Men samtidigt, tänk om Aiden var en av de döda? Eller Clive? Kriget skulle ju knappast ta slut bara för att Clive dog, motståndsrörelsen skulle fortsätta kämpa. De skulle slåss för Pistore och rättvisan. Om det var likadant, fast om Richard dog, visste jag inte. Det kändes som om de flesta av Richards soldater och vakter inte skulle ge sitt liv för Richard om han inte levde. De hade inte jobbat för Richard frivilligt. De hade mer blivit tvingade än motståndsrörelsen hade blivit. Såklart, några sjuka idioter trodde såklart på Richards ord och tyckte att han var en hjälte, men jag tvivlade starkt på att alla tyckte så.
Abel kunde inte sluta darra. Hon kröp ihop i mors famn och mor försökte lugna henne, men hon var alldeles för rädd och chockad. Hon hade ju inte vetat någonting om motståndsrörelsen, om Clive eller om några planer på att störta Richard. Med mor var jag inte lika säker. Antingen var hon bara väldigt duktig på att hålla sig lugn och var bra på att låtsas som om inget förvånade henne, eller så visste hon om Clive Porter och hans planer. Det var bara att välja det man trodde var mest troligt. Men vilket var mest troligt? Jag visste knappt ut eller in längre, och troligen var jag lika rädd som Abel utan att själv känna det.
Som om mor hade läst mina tankar frågade hon efter en liten stund:
"Visste du om det här?"
Jag visste inte om jag skulle ljuga eller inte, jag hade ju trots allt inte träffat henne på flera år, tänk om hon hade förändrats? Men samtidigt som var hon min mor.
Jag nickade, rädd för att prata och att någon skulle hitta oss.
"Du såg väldigt rädd ut", konstaterade hon.
"När då?" frågade jag med viskande röst.
"När varningsklockorna ringde. Du kan inte ha varit förvarnad", sa mor.
Hon hade fullkomligt rätt. Jag hade inte fått veta. Ilska vällde upp inom mig. Varför hade de inte förvarnat mig? Jag hade tagit för givet att de skulle säga till när det var dags. Men tydligen inte.
"Det var jag inte. Jag blev lika förvånad som du säkert blev när vakterna kom för att ta dig upp hit", svarade jag med undantryckt ilska i rösten.
"Du trodde att du skulle bli det, antar jag?" frågade mor igen.
Jag nickade. "Men jag hade fel, så nu händer det. Det sista slaget. Det är nu Pistores framtid bestäms", mumlade jag och insåg att detta faktiskt kunde vara slutet på allt hemskt i Pistore.
"Hur menar du?" frågade mor.
"Clive Porter är där ute", sa jag och gestikulerade mot dörren. "Han och motståndsrörelsens plan är att döda Richard, som du säkert förstått med allt det här."
"Jag antog något sådant, men verkligen inte att Clive Porter var här", mumlade mor förvånat.
En liten sak slog mig. Hur kunde hon veta vem Clive var? Alla rykten innehöll inget namn, bara en ung man med ett stort öde. Jag fick veta att historien var sann först i lägret. Kanske visste mor mer än vad jag trodde...
"Hur vet du att Clive finns förresten?" frågade jag sakta och misstänksamt.
"I fängelsehålorna rör sig många rykten och sägner. Vi har ju haft en och en annan frihetskämpe. Jag tror bestämt att du träffade på en under din första vistelse där. Har jag fel?"
"Nej", mumlade jag. "Jag kan fortfarande inte fatta att du var där hela tiden."
Mor log ett sorgset leende. "Jag önskar verkligen att jag inte hade varit så blind att jag inte såg dig. Då var det som om inget längre spelade någon roll. Vem som kom, vem som gick, vem som dog och vem som blev tagen för att också dö. Jag stirrade på samma punkt hela tiden, fann inget bättre att göra. Jag reagerade inte efter ett tag när Richard kom. Först bönbad jag honom om att få återvända till min familj, men sen började jag fatta. Jag förstod hur jag skulle kunna komma ut, och jag tänkte inte göra vad som krävdes. Då förruttnade jag hellre där nere. Sen blev det så. Tills du och Abel kom ner och du såg vem jag var. Det var som en dröm att få se dig. Du var så stor, inte ett litet barn längre. Först ville jag spola tillbaka tiden och se till att du inte hittade mig, för trots lyckan i dina ögon såg jag också en svår smärta och förvirring. Nu så här efteråt önskar jag nästan att du fortfarande trodde att jag var död, allt skulle blivit så mycket enklare då."
"Nej, du har fel. Det var bäst att jag och Abel fick veta om vad som hände. Annars vet jag inte vad som hade hänt. Nu är jag glad att jag vet sanningen, även om det egentligen inte plågade mig förrut med tanke på vad jag trodde var sanningen", protesterade jag med en liten klump i halsen som verkade växa. "Jag är glad att jag fick veta och att jag är här med dig och Abel."
Mor log samma sorgsna leende som förrut. Jag märkte att Abel sov när jag liksom henne kröp upp i min mors famn och lyssnade på tumultet där utanför som var så nära fast ändå så långt bort.

Toppenbra! E ny läsare men de kapitlena jag läst e underbara!!!

Läs gärna min fanfiction oxå om Snape o Lilys kärlek :3

http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=23330&page=1#p1380323

Naw, tack!

Får se om jag kollar in den

Super!!

Super. ♥ Fy vad sött.

Tack hörni!! Sitter inte vid datorn så jag kan inte lägga upp ett kapitel, men antingen imorgon!
Love u guys! ♥

Luv you 2. ^^ ♥

Yey, nytt/Nya kapitel imorgon!

FÖRLÅT!! Jag har inte hunnit idag, men lovar att jag ska försöka imorgon, okej? U forgive me?