13 och såld

Tack så mycket! ♥



Kapitel 110




Jag blev genast förvirrad. Motståndsrörelsen slog till nu, men varför så tidigt och utan att säga till mig? Det kunde inte stämma.
Abel stirrade skräckslaget på mig. Jag brydde mig inte om vad Richard sa nu, han skulle ändå snart dö, så jag sprang och kramade om Abel.
"Det kommer bli bra", viskade jag i hennes öra. "De kommer inte skada oss."
Sen reste jag mig upp och gjorde mig redo för skådespel. Jag vände mig om och såg Richard få information från en vakt. Richards blick flackade till. Han fruktade Clive utan tvekan.
"Far!?" utbrast jag förskräckt. "Vad händer?"
Richard ryckte till och tittade snabbt på mig och Abel. Ilskan i hans ögon skrämde mig. Men jag trodde att han inte visste att jag var på anfallarnas sida.
Richard gick med stora och snabba steg mot oss.
"Vi måste få er till säkerhet", sa han stressat. Han började fösa oss mot en dörr som nästan låg undangömd. Väl framme öppnade han dörren med en nyckel. "Gå in nu, skynda er innan de kommer och ser er."
"Vilka?" frågade jag direkt.
"Motståndsrörelsen som jag berättade om tidigare, gå in nu!" envisades han. Men jag tänkte vara envis jag med.
"Men jag kan inte gå in! Mathilda är fortfarande där uppe, tänk om de skadar henne! Och mor! Hon är fortfarande där nere i fängelsehålorna! Jag måste hjälpa de!" skrek jag och försökte springa förbi Richard, men han höll mig tillbaka.
"De är okej, jag tror inte att de skadar tjänstefolket eller fångarna i fängelsehålorna", sa han. När jag försökte slita mig loss höll han fast mig i ett hårdare grepp. "Alice. Stanna här. För Abels skull. Hon behöver dig. Förstår du?" frågade han och jag nickade som svar. "Bra", sa han och gav mig en snabb kram som jag hade klarat mig utan.
"Men far! Ska du inte med?" stoppade jag honom.
"Jag behövs här", svarade han och tog sig loss.
"Men snälla! Jag ber dig, hämta vår mor! Du vet inte säkert om de kommer låta fångarna vara, snälla, låt inte henne dö!" bredde jag på medan jag såg hur något i hans blick förändrades. Jag hade en chans att få hit mor. "Jag vet ju att du tyckte om henne, du vill väl inte att hon ska dö?" Jag nådde hans svaga punkt.
Jag försökte så mycket jag kunde och mirakulöst nog kom det snart ett par tårar som rann nerför mina kinder.
"Snälla", kved jag. "Jag behöver mor, så som Abel behöver mig. Jag ber dig!"
Jag hatade att spela på detta viset, men det var enda sättet att få hit mor, jag skulle gärna fått med Mathilda också, men det kändes omöjligt. För Richard var hon bara en obetydlig varelse som händelsevis jobbade för honom. Men för mig var hon som en familjemedlem.
Richard verkade fundera en stund, samtidigt kunde vi höra avlägsna skrik från de människor som dog i kriget. Han suckade.
"Jag ska försöka få hit henne", sa han till slut.
Jag kunde inte dölja min lycka. Motvilligt kramade jag om honom också och upprepade samma sak flera gånger.
"Tack, tack, tack!"
"Det kommer bli bra, Alice", sa Richard och han trodde väl att han lugnade mig. Men jag visste att det faktiskt skulle bli bra. "Ta hand om Abel."
Jag nickade och sedan gick han. Han gick till en vakt och sa några ord, sedan sprang vakten iväg. Richard försvann efter honom fast gick inte samma håll som vakten.
Jag vände mig om till Abel. Hon kastade sig i min famn.
"Jag har saknat dig, Alice", viskade hon.
"Jag har saknat dig med", viskade jag tillbaka.
"Jag är rädd", mumlade hon i mitt hår.
"Det behöver du inte vara, ingen kommer skada oss, och snart kommer mor", sa jag med ett litet leende.
"Mathilda då? Kommer hon också?" frågade Abel.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Men till slut sa jag ändå:
"Jag vet inte. Vi får helt enkelt hoppas att de inte rör henne", medgav jag sorgset.
Vi satt sådär, på golvet, på gränsen till det mörka lilla rummet där vi skulle spendera vår tid under anfallet, en ganska bra stund. Jag kunde inte, ville inte föreställa mig ett liv utan Abel.
"Du har blivit så stor, Abel. Alldeles för stor", viskade jag med tårfyllda ögon.
"Är det inte bra?" frågade Abel.
"Jo, kanske. Men hur gammal du än blir, kommer du alltid vara min lilla Abel, min lillasyster som förundrades av fågeln när vi var i skogen", viskade jag med tårarna rinnandes. "Du är och kommer alltid förbli min lilla Abel."
"Även när jag blir gammal?"
Jag nickade. "Ja, till och med då. När du är skrynklig hela du, kommer jag fortfarande kalla dig min lilla Abel", snyftade jag till. "Du betyder allt för mig, jag kommer inte låta något hända dig. Tyvärr har jag inte kunnat det nu."
"Jag har klarat mig bra", svarade hon rört. "Det är inte ditt fel. Och oavsett vad som händer, kommer jag alltid älska dig."
"Jag älskar dig också", log jag och visste att det fanns så mycket mer jag säga om hur mycket jag älskade henne, men jag hade ingen aning om hur. Hon betydde lika mycket som Aiden gjorde för mig, vilket var otroligt mycket.
Om någonting hände henne under anfallet, skulle jag aldrig förlåta mig själv igen.

Awww! (%).(%)

Naw. :,)

Aaww

♥♥




Kapitel 111




Efter en liten stund öppnades dörren till den stora salen. Jag ryckte till men slappnade lättat av när jag såg att det var vakten som kom. Och han var inte ensam, mor var med honom. Hon var fortfarande svag men hennes ansikte sken upp när hon såg Abel och mig.
"Mor!" utbrast Abel och mötte henne på mitten med en kram.
"Abel", viskade hon långsamt för sig själv och jag kom på att det var första gången de rörde vid varandra på flera år.
Jag reste mig upp och gick med snabba steg till henne också. Jag gav både Abel och mor en hård kram.
"Vi var så oroliga", viskade jag.
Dörren öppnades igen, men stängdes lika fort. Det verkade som om motståndsrörelsen inte hade nått oss än. Jag hoppades av hela mitt hjärta att de skulle klara sig. Aiden, Ashton, Elijah. Clive Porter och Denyla också såklart. Ingen av de fick dö. Clive skulle ju en dag härska över Pistore, och Denyla verkade betyda väldigt mycket för honom.
Den här gången var det Richard som kom in. Han hade en plågad blick när han såg på oss. Sedan gick han till oss.
"Gå in nu", sa han kort. "Gå inte ut förrän jag ger er klartecken. Sitt tysta och försök att föreställa er tiden när detta är slut. Ta nyckeln och lås in er själva", han räckte mor nyckeln. Sedan vände han sig mot mig. "Tror du att du klarar att sitta inlåst?"
Jag nickade stumt. Det kändes nästan som om han brydde sig... Nej. Nej. Nej. Det var Richard den Mörke, han var ond och brydde sig bara om sig själv och sina rikedomar. Inget mer.
"Bra, gå då", sa han och vände sig om.
Jag tittade på mor som gav mig en förvirrad blick tillbaka. Själv såg jag säkert skräckslagen ut. Trots att de som anföll var på vår sida, eller rättare sagt, vi var på deras sida. Vi hade nyckeln, ingen annan kunde låsa upp den. Vi var säkra i det där rummet.
Mor tog Abels hand och började gå till rummet. Jag stannade kvar. Jag hörde fortfarande skriken av smärta på avstånd, men det lät faktiskt lite högre nu än innan. Så småningom skulle de komma hit, och döda vakterna. På något sätt var jag rädd för det, men varför var jag rädd? Clive skulle döda Richard och sedan var allt frid och fröjd. Pistore var befriat. Det borde kännas bra nu, under anfallet när allt snart var slut, men det kändes nästan bara värre. Jag farade över det.
"Alice!" ropade mor. Jag vände mig om och såg på henne. Det tog ett tag innan jag kunde röra mig igen. Jag kände klumpen i halsen växa för varje skrik som kom närmare och närmare. Snart hörde man svärd slå emot varandra. "Alice!" ropade hon igen. Jag drogs tillbaka till verkligheten och började gå mot mor och Abel som satt på rummet. När jag kom tillräckligt nära föste mor in mig och låste dörren efter mig.
En fackla lös upp det lilla rummet. Jag kände nästan hur det blev svårare att andas. Hur väggarna blev mindre och hotade med att tränga in mig i ett hörn. Abel såg mitt illamående ansikte.
"Mor", viskade hon och skyndade fram till mig. Hon tog min hand.
Snart kände jag mor omfamna mig.
"Det är okej, du är inte ensam. Inget händer. Du mår bra", viskade hon och försökte lugna mig.
Jag blundade och försökte andas in och ut. In och ut. In och ut.

Jag öppnade sedan ögonen och såg upp i mors ansikte. Jag såg in i hennes blå ögon och studerade hennes oroade ansikte som såg exakt likadant ut som mitt.
"Mor?" sa jag med skrovlig röst.
"Du svimmade ett litet tag", sa hon lättat när hon såg mig sätta mig upp.
"Svimmade jag?" upprepade jag förvånat. Jag mådde bättre nu, trots att vi fortfarande var kvar i det lilla rummet.
Mor nickade. Sedan hörde vi skriken precis utanför dörren. Jag ryckte ofrivilligt till.
"Är de utanför?" frågade jag med liten röst. Rädslan gnagde i mig.
Abel nickade till svar. Hon var likblek och såg rädd ut. Så sårbar.
"Hur länge har de varit så nära?" frågade jag.
"Ett tag. Men de har inte hittat oss", svarade mor.
Jag nickade och försökte sedan slappna av, trots kriget som bröt ut ett par meter ifrån mig.

Oh my god, vad spännande!

Fan att det snart är slut.... >_<''

Tack!
Ja, det är inte mycket kvar nu...

More... *överväga att leta upp alla kapitel och länka någonstans så jag kan kolla upp dem närsomhelst*

Riktigt bra!

Du bara måste göra en bok av ditt mästerverk! ♥