Lauras magiska liv

Tack allihopa, här kommer ett till snart blir det magiskt ♥
Kapitel 7- Bifrost Historia
Jag vaknade på morgonen av ett hoande Vidar min nya svarta uggla med de djupgröna ögonen tittade på mig från matskålen där en död råtta från nattens fångst låg.
Jag låg kvar i min varma säng och såg på medans Vidar åt upp råttan.
Tänk vad mitt liv hade förändras, ja inte bara att jag har fått en uggla tänkte jag och såg ömt på Vidar.
Ja, utan alltihopa, brevet, Mickael, kvasten, uniformen och staven.
Ja staven ja den låg i en röd ask vid min säng, jag tog upp den och tittade på den.
Den var fin i mörk fläderträ, slät och fin.
Men Mickael sa att jag inte fick använda den utanför Bifrost, då kunde man bli relegerad, så jag la den tillbaka.
Jag började fundera på hela den värld som skulle uppenbaras för mig, allt det som hade skett kändes på något vis overkligt.
Men tänkte jag och vände mig till Vidar, det var fullständigt sant.
Jag reste mig upp och öppnade fönstret, det var en härlig frisk morgon.
Jag klädde på mig och gick genom hela det tomma huset, mamma och pappa jobbade och Vilma var hos en kompis som tog hand om henne när mina föräldrar jobbade.
Eftersom jag var helt själv bredde jag mig en smörgås, kokade choklad och satte mig framför Tv:n.
Men allt verkade så vardagligt och meningslöst, jag såg på den stora boktraven med böcker vi hade handlat.
Överst låg Bifrost historia, den kanske blir intressant tänkte jag och slog upp första sidan.
Boken var kolsvart med ett blodrött sigill på, samma som det var på brevet.
Ett öga omringat av en, ulv, katt, drake och häst.
På första sidan stod det Bifrosts Historia med guldfärgat bläck och jag började läsa medans Tv:n surrade tyst i barkunden.
Bifrost Historia
När Oden den allsmäktige skulle gå till sin sista vila samlade han sina kära omkring sig, han sågo på dem var och en med sitt visa öga.
Först sågo han på Balder hans son, den vackre vänlige, förlåtande och kloke, som blev dödad av Fenrisulven men kommen tillbaka från Hels rike.
Sedan sågo han på Tyr den modige, djärva och pålitliga utav sina söner.
Sedan lät han blicken vandra vidare till Loke, denne man avlad utav jättar, slug, girig och listig var han.
Till sist lät han blicken landa kärleksfullt på Freja, hon och hennes bror han hade fått till skänks utav Vanerna. Hon som var rättrådig och kärleksfull.
Sedan sågo han på resten utav sin familj och bad dem att lämna hans salar där han skulle göra sin sista resa.
När det eljest var de fyra kvar togo han av sitt öga och gav det till Balder, hans förstfödde, och sade.
Ett nytt tidevarv skall börja, min asgårds tid äro förbi.
Men ni mina barn har jag en uppgift till, innan ni gingo till vila.
Min vilja äro den att ni skall starta en skola, en skola där unga magiker kan komma och utöva sin magi.
Jag vet ty jag är allvisast i världen att denne nye gud som kommer icke är lika tillåtande mot trolldom.
Därför blir detta eran uppgift att starta denna skola för dem.
Ni skall med hjälp av mitt öga dela upp dessa i det hem ni finner dem mest passande för.
Och ni skall vara dess föreståndare i långeliga tidender innan även ni kära barn går ert öde tillmötes.
Så sade den allsmäktige Oden innan han tog sitt sista andetag och förenade sig med Hel.
Och så gjorde även det rike som han hade skapat, en ny tid var i antågande.
De fyra gudarna stod kvar och såg sitt mäktiga hem rasa samman,
De kände att en ny tid var i antågande och att det var viktigt att göra deras sista uppgift som Oden givit dem.
Så de fyra begav sig ner till jorden, och de begav sig till det kalla norden långt upp i ödemarken där ingen människa hade satt sin fot.
Och än idag så har ingen icke magisk person satt sin fot där ty det var som Oden hade förutspått.
Den nye guden utrotade magiska varelser och de fann sig en tillflykt till detta ställe.
Detta var en början till Bifrosts mäktiga historia, en av de första trolldomskolorna.

Pligplong, lät dörrklockan och jag hoppade till.
Det var mamma, pappa och Vilma som hade kommit hem tidigt idag.
För imorgon var det den 20 augusti 2011 och det var den dagen, jag skulle till Gävle centralstation och sen vidare till Bifrost.
Jag längtade, imorgon börjar, det magiska, tänkte jag med ett skratt och öppnade dörren åt min älskade familj.

As bra som vanligt

Tackar ♥

suuper bra!

super huper bra!

Asbra meeera

Jättebraaa fortsätt! Jag vill veta vilket elevhem hon hamnar i ♥

Vill också veta!!!!!!!!!!!!!♥

Tack vad glad jag blir att ni gillar den ♥

Kapitel 8- Perrong 7 1/2
Jag vaknade av att klockan bredvid min säng lät, klockan var 09.00 och jag skulle vara på Gävle Centralstation klockan. 12.00.
Jag kände hur det pirrade till inom mig, jag var spänd av förväntan.
Jag satte mig upp och klädde på mig mina mugglarkläder, jag skulle byta om på tåget senare.
Sedan gick jag till köket och där satt hela familjen och väntade på mig.
Mamma och pappa hade tagit ledigt från jobbet och Vilma var ledig från dagis.
Jag såg glatt på dem, glad över att alla var där denna sista dag innan jag skulle vara borta ända tills det blev höstlov.
- God morgon gumman, nervös?, undrade pappa och log.
- Ja lite, men jag är glad att ni alla är med och vinkar av mig, sa jag och log mot dem.
De log tillbaka och mamma satte fram varm choklad till mig och jag satte mig ner på stolen vid Vilma och började äta.
Jag satt där i egna tankar, på allt som skulle ske medans jag tuggade mekaniskt på mackan och såg ut genom fönstret med glasklara ögon.
Mamma väckte mig ur mina funderingar med ett ryck.
- Bäst att du går upp och packar det sista. Du verkar ju inte få ner en bit till. Klockan är nu 10.00 och det är ju lördag så vi får ta 11.20 bussen till stationen. Tur att 1:an går ända till stationen så vi slipper byta buss på stan, sa mamma och log jäktat mot mig, medans hon plockade undan frukostdisken.
Jag gick in till mitt rum följd av Vilma, som satte sig på min sängkant och såg olycklig ut.
Jag gick fram till henne och gav henne en kram.
Sedan tog jag av mig mitt guldhalsband den med den lilla förgyllda enhörningen på.
Den som jag visste att Vilma avgudade och satte den runt hennes hals.
- Du får den av mig, så kan du alltid ha på dig den när du saknar mig, sa jag med en klump i halsen och kramade min älskade syster.
- Tack, jag ska alltid ha den på mig. Den här har jag gjort på dagis, jag vill att du ska ha den, sa Vilma och gav mig ett pärlarmband med svarta och gröna glaspärlor på.
- Det är jättefint Vilma, tack, jag ska skicka dig ett brev så ofta jag kan, sa jag och kramade henne.
- Det var ugglan jag tänkte på när jag gjorde det, sa Vilma och log med tårdränkta kinder.
Jag satte på mig armbandet, gav Vilma en kram och började packa det sista.
Jag satte in Vidar i buren och stängde den sedan.
Sen lät jag Vilma bära buren medans jag drog ut den stora kofferten, till hallen och vi satte oss ner för att vänta på mamma och pappa.
Mamma och pappa kom ut stressande ur deras rum några minuter senare och vi sprang till busshållplatsen för att inte missa bussen.
Vi hann precis, bussen stannade och jag drog på kofferten och Vilma bar buren medans mamma och pappa betalade biljetten.
Vi satte oss längst bak, där det är fyra platser, men folk stirrade på oss.
Vi såg nog ganska märkliga ut.
Bussen åkte genom Valbo och gjorde några uppehåll på vägen.
Sen stannade bussen på stan innan den gick vidare till stationen och vi hoppade av.
Vi gick genom de stora glasdörrarna och vidare ner till tunnelkorsningen, där tunnlarna leder till olika tågspår.
Mitt i tunnelkorsningen stod ett antal personer, en man i svart kavaj och blå slips, och två tvilling flickor som såg ut att vara äldre än mig.
Vi gick fram till dem och jag tog mamma i handen, jag var nervös för att lämna dem.
Mannen såg vänligt på mig och, tvillingarna log också.
- Du måste vara Laura, den nya flickan här från Gävletrakten, jag heter Peter och ska hjälpa er till rätta, detta är tvillingarna Sara och Caroline. Vi väntar bara på Kewin så kan vi fara sen. Bäst att du tar adjö av din familj, vi kommer att ha bråttom när Kewin kommer., sa mannen och såg glatt på mig.
Jag vände mig om mot mamma och pappa och gav dem ett tårfyllt adjö, och kramade dem och Vilma.
Min mage knöt sig, när jag tänkte att jag inte skulle se dem på veckor.
En Kille med blont hår och fräknar kom springande fram till oss och gav mig en nick, han var nog en andraårselev eftersom han kom utan sina föräldrar.
- Okej då sätter vi igång, du ser denna platta som är mitt i korsningen, sa Peter och pekade på den.
- Den ska du ställa dig på och snurra ett varv medans du tänker på stationen du ska till, det vill säga perrong 7 1/2. Ditt bagage kommer att automatiskt hamna på tåget så du behöver inte bekymra dig och det. Men vi låter de andra börja, sen du så kommer jag efter, sa han med ett leende.
Jag såg på med förvåning medans först Sara, sen Caroline också Kewin försvann med ett snurr och lika deras bagage.
De syntes inte till någonstans det var som magi.
Magi ja, det var ju exakt vad det var, tänkte jag.
Jag gav min familje en sista kram ställde mig nervöst på plattan, snurrade ett vara och tänkte på perrong 7 1/2.
Jag öppnade mina ögon som jag hade stängt, jag stod på en perrong full med elever i alla åldrar.
Och på tågrälsen stod ett svart lok som såg ut som en orm, faktiskt som Midgårdsormen som jag hade läst om på historielektionerna.
Loket såg stort och skämmande ut, med ett plopp kom Peter fram bakom mig och han ledde mig till en tom kupé´ och lämnade mig sedan med ett leende.
Jag satt där i kupén på de röda sammetssätena och kände mig nervös, jag kollade ut genom fönstret och hoppade till när det knackade på dörren.
Det var en blåögd flicka med långt blont hår och vit hy, hon såg nervös ut så jag gissade på att hon var förstaårselev som jag.